I marginalen: ”I Afghanistan för att kriga med Nato”

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

”Genom vårt deltagande i civila och militära insatser i exempelvis Afghanistan …bidrar Sverige till säkerhet, förebygger konflikter samt skapar förutsättningar för hållbar utveckling. Detta engagemang är en viktig del av vår solidariska säkerhetspolitik och bidrar till gemensam säkerhet”. Så beskrev S-MP-regeringen den svenska krigsinsatsen i Afghanistan i sin senaste utrikespolitiska deklaration som utrikesminister Ann Linde (S) läste upp i riksdagen för drygt ett halvår sedan. Orwellianskt nyspråk från början till slut är bara förnamnet.
Vid den tidpunkten hade det sedan länge stått klart att det USA-ledda kriget mot Afghanistan, som Sverige från första stund gav sitt stöd till, var ett katastrofalt misslyckande som bäddat för talibanernas återkomst. 
Trots kriget och allt fler civila offer påstod regeringen ända fram till veckorna innan talibanerna tog över Kabul att Afghanistan var ”säkert”. En lögn som inte blev mer sann för att den återupprepades och får sällskap av utrikesdeklarationens kväljande falskhet.

Den svenska krigsinsatsen i Afghanistan kostade som lägst 18,2 och som högst 27,5 miljarder kronor under åren 2002-2014, enligt den statliga utredningen Sverige i Afghanistan 2002–2014 (SOU 2017:16). Den i särklass största utgiftsposten stod den militära insatsen för i form av trupper och material. 
Motvilligt tvingas utredningen konstatera att ”måluppfyllnaden när det gäller säkerhet och stabilitet är dålig” och att ”ingen måluppfyllnad föreligger när det gäller minskad fattigdom”. Däremot nåddes ett mål med krigsinsatsen, och det var det egentliga bakom alla fraser, att ta ett stort steg in i Nato och vinna USA-imperialismens gunst. 
På engelska kan de svenska regeringarnas strävan som ”brothers in arms and partners in crime”, vilket på svenska kan översättas i vad utredningen beskriver som ”en tillfredsställande måluppfyllnad när det gäller Sveriges trovärdighet och förmåga som deltagare i internationella militära insatser. Deltagandet i ISAF (de Nato-ledda utländska styrkorna i Afghanistan) har bidragit till detta. Samarbetet mellan Nato och Sverige som ett partnerland utvecklades.”
Det afghanska folket offrades för att de svenska regeringarna ville kriga tillsammans med Nato och det beskrev regeringen i februari som att ”bidra till säkerhet och förebygga konflikter”. Ett större utslag av människoförakt och falskhet är svår att hitta.