I revolt mot kapitalets ordning

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Kapitalets ordning. Hur ekonomer skapade åtstramningsdoktrinen och banade väg för fascismen (Verbal förlag, 2023) av Clara E. Mattei är en bok som förtjänar en plats på socialisters julklappslista. Särskilt bra är bokens första del som handlar om den revolutionära kamp som skakade Storbritannien och inte minst Italien efter första världskriget slut 1918 och som hämtade kraft och inspiration från den segerrika socialistiska oktoberrevolutionen i Ryssland 1917.

När det första världskriget äntligen var slut fanns det en utbredd vilja att göra upp räkningen med den kapitalistiska klassordning som bar ansvaret för det världskrig som hade skördat minst 20 miljoner människors liv. Inte bara arbetarna, utan även delar av den härskande klassen, var övertygade om att klockan klämtade för kapitalismen.
”Det tycktes som om en lätt knuff skulle räcka till för att slå den så kallade kapitalistiska regimen till marken (…) jämlikhetens välde tycktes redo att ta vid”, menade exempelvis den italienska borgerliga ekonomen Luigi Einaudi som citeras i boken.
Ställd inför kampen, förväntningarna och mot bakgrund av den revolutionära jäsning som kriget hade fött tvingades de styrande till att göra stora eftergifter till arbetarklassen och kampen – ”i ett försök att mildra folkets krav på en förändring”.

Strejkerna och arbetarklassens offensiv resulterade i vad boken beskriver som ”oöverträffade framgångar”. År 1920 hade de nominella veckolönerna för de brittiska arbetarna stigit till 178 procent jämfört med förkrigsnivån. I kampen byggdes fackföreningarna, och 1920 hade antalet fackligt organiserade i Storbritannien ökat till 8,6 miljoner arbetare – en fördubbling jämfört med 1914.
I Italien var daglönen fem gånger större 1921 än vad den hade varit innan krigsutbrottet 1914.
I Italien, där det knappast hade funnits någon allmän välfärd innan första världskriget (1914-1918), skulle arbetarkampen resultera i att: ”År 1920 hade landet tagit ett större kliv framåt i utvidgningen av socialförsäkringarna än något annat land i Europa – en nästan sexfaldig ökning sedan 1915.”
Italien blev också det första europeiska landet att införa en storskalig, obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Men de sociala reformerna räckte inte för att hejda den revolutionära kampen som skakade Italien under de röda åren (Biennio rosso) 1919-20, som präglades av ”omfattande mobilisering (…) för ett alternativt socioekonomiskt system, som innebar att det privata ägandet av produktionsmedlen och lönearbetet skulle avskaffas”.
Solidariteten med den ryska revolutionen var också en given del av kampen. I Italien i juli 1919 organiserade Socialistpartiet, som var landets största, och den fackliga centralorganisationen CGdL en generalstrejk ”där man uppmanade arbetare över hela landet att delta i en marsch för att visa solidaritet med sina kämpande ryska kamrater”.

Åtstramningspolitiken är som boken visar ingen produkt av den nyliberala era som nu är slut.

Bokens stora behållning är att den lyckas levandegöra arbetarkampen, som i båda länderna vann 8 timmars arbetsdag och reste krav på arbetarstyre. I Italien tog också arbetarna över arbetsplatserna under den våg av strejker och fabriksockupationer som skakade landet i augusti-september 1920. Under ett par veckor var driften av fabrikerna i händerna på arbetarna via fabriksråd, och lantarbetarna tog över de stora jordegendomarna.
Men kapitalismen var inte avskaffad. Kapitalistklassen ägde fortfarande produktionsmedlen och hade kontroll över staten. Det återstod därför att ta makten och bygga en ny socialistisk stat på grundval av arbetarorganisationerna och de nya demokratiska organ, som fabriksråden, som kampen hade fött.
I september 1920 var möjligheten för ett socialistiskt genombrott i Italien som störst. Men det saknades ett revolutionärt parti som kunde samordna kampen och befästa den arbetarmakt som fabriks- och jordockupationerna hade börjat etablera. Eller som boken konstaterar: ”PSI (Socialistpartiet) och Fiom (Metallarbetarfacket) backade från att leda ett allmänt uppror för ett slutligt maktövertagande”.
Istället slöts en uppgörelse med arbetsgivarna som i utbyte mot att de fick fortsätta att äga produktionsmedlen var beredd att släppa till både löneökningar och betald semester. Arbetsgivarna gick också med på en långtgående facklig kontroll över produktionen. Det var eftergifter under galgen i syfte att vinna tid och därmed ge möjlighet för kontrarevolutionen att ta initiativet och krossa den dubbelmaktssituation som hade etablerats i augusti-september 1920.
En av de italienska storkapitalisterna, Olivetti, sa rakt ut att ”två makter kunde inte samexistera” på arbetsplatsen, särskilt inte när den ena ”var en cell i det kommunistiska samhället”.

För att rädda sig kvar vid makten tog kapitalisterna hjälp av de fascistiska mördarband som bildades på våren 1919. Redan tre veckor efter att fascisterna hade bildat en riksomfattande rörelse gick man till attack mot Avantis (Socialistpartiets tidning) redaktionslokaler. I den blodiga attacken dödades fyra människor och 39 skadades.
Men 1919-1920 var fascisterna ännu små och i valet i november 1919 fick man inte ett enda mandat i parlamentet. Dock vann de stöd från kapitalistklassen och blev profitörernas livvakter med uppdraget att slå ner strejker, mörda revolutionära socialister och krossa arbetarorganisationerna.
Från 1921 bedrev de fascistiska mördarbanden ett krig mot arbetarklassen och dess organisationer, men Socialistpartiets ledning vägrade att organisera ett försvar och det nya kommunistiska parti som vänstern hade bildat 1921 var sekteriskt och tog inga verkliga initiativ till att bygga en enhetsfront mot fascismen.
Detta gjorde det i sin tur möjligt för kontrarevolutionen att avancera; 1921-22 blev två svarta år som slutade med att kapitalistklassen och dess politiker överlämnade statsmakten till fascisterna i oktober 1922.
Fascismens väg till makten och orsakerna till det förödande nederlaget får lite utrymme i boken, vilket ibland medför att det läggs för mycket fokus på de ekonomer som var åtstramningspolitikens arkitekter.
Sant är dock att åtstramningspolitiken blev kontrarevolutionens politiska redskap, ett medel för kapitalistklassen att ta hämnd på arbetsorganisationerna och ta tillbaka alla eftergifter som man tvingades att ge under den revolutionära vågen 1918-1920. I Italien kunde kapitalistklassen bara göra det med hjälp av fascisterna, som de först hyrde in för att krossa arbetarklassens organisationer i blod för att sedan ge dem makten.
I Storbritannien, där kapitalismen inte hade utmanats i samma grad, innebar nederlaget i gruvstrejken 1921 och den påföljande djupa ekonomiska krisen, som förlamade arbetarklassen, att den härskande klassen kunde sänka lönerna och ta tillbaka alla löften om att bygga välfärd och bostäder.

Åtstramningspolitiken är i kapitalismens tjänst, men åtstramningspolitiken är som boken visar ingen produkt av den nyliberala era som nu är slut. Åtstramningspolitiken är äldre än så, och den återkommer nu som ett svar på systemets kriser.
Samtidigt växer viljan att göra upp med kapitalets ordning. Ingen kapitalistisk politik, varken åtstramningar eller det som brukar benämnas som ”keynesianism”, ger en väg framåt, är författaren slutsats. Det är bara att instämma; Kapitalets ordning måste störtas genom ”kollektiva åtgärder” – kamp för socialism.

Författare: Clara E. Mattei
Förlag: Verbal förlag
Utgivningsår: 2023
Antal sidor: 464