I Ukrainakriget spår – ett globalt ekonomiskt krig

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

I förra veckan aviserade USA, EU med flera länder nya sanktioner mot Ryssland, som redan tidigare var historiens mest sanktionerade land. Nära 6,000 sanktioner har införts mot Rysslands handel, bank- och finanssystem och ryska företag samt enskilda. Till dessa rekordmånga sanktioner ska också läggas att över 600 utländska bolag, vilket saknar motsvarighet, antingen helt eller delvis har avvecklat sin verksamhet i Ryssland eller pausat den.  

De hårda sanktionerna har otvivelaktigt slagit hårt mot den ryska kapitalismen, men har ännu inte haft någon påverkan på Putinregimen eller krigsutvecklingen. Snarare har sanktionerna gett Moskva en ursäkt för införa drastiska krisåtgärder samt blivit ett medel för Putin att samla stöd på hemmaplan. 
Sanktionerna från Väst är ett direkt svar på den ryska invasionen av Ukrainakriget, men tjänar även till att påskynda den omstrukturering av världsekonomin – flytta hem produktion, förkorta leveranskedjorna och minska det ekonomiska beroendet av sina rivaler på världsarenan – som Västländerna sedan länge har eftersträvat.
Sanktionerna blir därför också till en mycket skarp varning mot Kina och klargör vilka ytterligare ekonomisk-politiska vapen som Väst har i sin arsenal för att trycka tillbaka utmaningen från den kinesiska imperialismen.
Putinregimen underskattade såväl det motstånd som de ryska styrkorna skulle möta i Ukraina  som omfattningen av det ekonomiska kriget från Väst, vars regeringar förringade den ekonomiska krigföringens globala konsekvenser samt inte var medvetna om vilka krafter man hade satt igång. 
Och eftersom kriget har blivit mer långvarigt än vad både Putin och Väst hade räknat med har utvecklingen tagit en vändning bortom kontroll som har likheter med de kriser och den stormaktsrivalitet som föregick första världskriget.

Sanktionerna mot Ryssland har förstärkt megatrender som avglobalisering, flytt av produktion och leverantörer, och kan utgöra början till ett paradigmskifte i världsekonomin eller vad kapitalistiska kommentatorer har beskrivit som ”en finansiell revolution” med två konkurrerande internationella valuta- och betalningssystem.
”Sanktionernas kraft bygger på USA-dollarns dominans inom handel, finansiella transaktioner och centralbanksreserver. Men genom att uttryckligen använda dollarn som vapen på detta sätt riskerar USA och dess allierade att provocera fram en motreaktion som skulle kunna underminera den amerikanska valutan och splittra det globala finansiella systemet i rivaliserande block som skulle kunna ge alla sämre förutsättningar” (Financial Times den 7 april).
Till det ska tilläggas att även om USA-imperialismen har lyckats använda kriget för att stärka sin ställning och samla övriga Västländer bakom sig hotas inte bara dollarns hegemoni, utan också nya splittringar inom ”västlägret” när den globala kapitalismen snabbt tappar fart. 
Även om kriget i Ukraina avslutas blir sanktionerna sannolikt kvar, åtminstone tills det blir regimskifte i Moskva, vilket Biden allt oftare hävdar är målet med att stänga ute Ryssland från den globala ekonomin. Samtidigt poängterar Biden ständigt att vi måste ”stålsätta oss inför en lång strid (mot Ryssland, men också Kina, min kommentar/PO). 

Redan den första omgången av sanktioner var unika i sitt omfång och udd mot den ryska centralbanken samt bank- och finanssystemet. I ett slag blev den ryska kapitalismen mer eller mindre utestängd från det globala finanssystemet, och den ryska centralbankens alla tillgångar i USA och EU frystes. Den belgiska tankesmedjan Bruegel skriver i en kommentar:
”Vad som aldrig tidigare har hänt är samordnade åtgärder från alla G7-länder mot en centralbank, än mindre en så stor och internationellt aktiv centralbank som Rysslands centralbank. Faktum är att ingen av de 63 centralbanker som är medlemmar i Bank for International Settlements (BIS, centralbankernas samarbetsorgan) i Basel någonsin har varit föremål för finansiella sanktioner. 
Förvånande nog meddelande den i vanliga fall så mjuktalande, konsensusstyrda BIS den 28 februari att man själv skulle följa sanktionerna ’i tillämpliga fall’. Detta har inget prejudikat sedan BIS grundades 1931, inte ens under andra världskriget”.
Frysningen innebär att den ryska centralbanken inte längre kan komma åt tillgångar (hundratals miljarder dollar) som den förvarar i centralbanker och privata institut i Väst, vilket försvårar för Putinregimen att stödja landets blödande ekonomi. Den ryska kapitalismen har också stoppats från att exportera en rad varor samtidigt och blockerats från att exempelvis importera teknologi från Väst få tillgång till teknologi.
”De omfattande finansiella sanktionerna, som avsevärt försvårar överföringen av medel till och från Ryssland, begränsar Rysslands möjligheter att betala för sin import. Dessa finansiella sanktioner har förstärkt störningar i den globala leverans- och försörjningskedjan”, skriver Bruegel den 28 mars under rubriken ”Ryssland frikopplas från världsekonomin”, vilket är en överdrift. 

Det är vanliga människor som i första hand drabbas av sanktionerna, och denna form av kollektiv bestraffning av det ryska folket spelar Putinregimen i händerna.

Sanktionerna har ännu inte slagit mot den ryska kapitalismens livlina – exporten av gas och olja. Men de har drastiskt ökat priserna på mat och energi.
USA har nu i praktiken avslutat allt ekonomiskt utbyte med Ryssland. EU, som har en mycket större handel med Ryssland än USA, har med sitt nya sanktionspaket infört sanktioner mot en femtedel av handeln med Ryssland.
EU har också beslutat att på sikt bryta beroendet av rysk olja, kol och gas. Sammanlagt får EU-länderna ungefär 27 procent av sin råolja från Ryssland och 40 procent av sin gas.
Ryssland är EU:s viktigaste energileverantör. EU-ländernas regeringar är djupt splittrade och tvekar inför att utvidga sanktionerna till att också omfatta importen av fossila bränslen, med undantag för kolimporten, som ska stoppas från och med augusti i år. Splittringen kommer dock inte hindra att enskilda EU-länder beslutar att stoppa eller snabbt avveckla sin import av rysk gas och olja. 
I början av april blev Litauen det första EU-landet att stoppa all rysk gasimport, och exempelvis Polens regering har aviserat att man ska göra det innan årets slut. Andra EU-länder kommer sannolikt att följa efter, även om det betyder ekonomisk kris och ransonering.
Sanktionerna har medfört att den ryska kapitalismen och Putinregimen i än högre grad är beroende av exporten av olja, kol och gas. Men, som Bloomberg News skriver den 1 april: 
”Inkomster från kolväten är en livlina för Rysslands ekonomi, som hjälper till att dämpa effekterna av annars stränga sanktioner och avvärja en kris i betalningsbalansen. Men även utan ett energiembargo stiger inflationen kraftigt, och landet hotas av en djup ekonomisk kris”.

Den ryska ekonomin kan krympa med så mycket som 20 procent i år. När kriget startade var Ryssland världens elfte största ekonomi, men hamnar nu på plats 20. 
Arbetslösheten har redan börjat öka och bara under krigets två första veckor steg matpriserna i Ryssland med mer än 10 procent. Det börjar nu råda stor brist på bas- och teknikvaror. Och snart kommer även inkomsterna från fossila bränslen att minska när allt fler Västländer börja fasa ut sin import. 
Om Putinregimen står fast vid sitt krav på att få betalt i rubel kan denna utfasning påskyndas eftersom det ger EU-regeringarna en ursäkt för att i förtid riva kontrakten.  
Den ekonomiska krigföringen ”har en förmåga att tillfoga skador som kan konkurrera med de skador som militära maktmedel skulle kunna orsaka”, menade USA:s president Joe Biden i förra veckan. 
Men det är vanliga människor som i första hand drabbas av sanktionerna, och denna form av kollektiv bestraffning av det ryska folket spelar Putinregimen i händerna, samtidigt som de skärper alla kapitalismens globala kriser. Det understryker ytterligare behovet av att bygga ett internationalistiskt och socialistiskt motstånd mot kriget och regeringarnas alla försök att utnyttja den ryska invasionen för sina egna syften.