
Vi får följa Paul och Noah, och deras kärlekstrubbel och tonårsbekymmer. Levithan har på ett slående sätt målat upp en värld, där homosexualitet är lika vanligt och accepterat som heterosexualitet.
Själva faktumet att bokens huvudperson har vad vi i en ”vanlig” värld skulle kalla avvikande sexualitet, nämns bara i förbifarten för att sedan inte ägnas mycket mer tid och energi. Istället flyttas bokens fokus från det politiska och sociala förtrycket som finns i vårt samhälle, till att faktiska porträttera helt vanliga ungdomar och deras bekymmer.
Hela boken sticker ut från den mängd hbt-litteratur där kamp, förtryck, våld och tal om det ”normala” står i centrum, och visar istället på ett samhälle där heterosexualitet lever jämsides med homosexualitet utan problem.
Kamp är en vital och livsviktig del för hbt-rörelsen, vilket aldrig får glömmas bort. Dock får man i Ibland bara måste man se en glimt av hur världen skulle kunna se ut och förhoppningsvis kommer att utvecklas till, med fortsatt socialistisk kamp och ett antikapitalistiskt program.
Förutom avdramatiseringen av homoförhållanden, känns boken till skillnad från många andra ungdomsromaner jordnära och bokens många karaktärer är lätta att sätta sig in i. Man känner en samhörighet i Pauls bekymmer, tankar och känslor och får intrycket av att boken handlar om helt vanliga människor, som inte är perfekta, inte upphöjda och inte speciella, utan är precis som oss andra.
Levithan berättar på ett ödmjukt och personligt sätt, han har ett fantastiskt flyt i sitt språk och alltid en humoristisk glimt i berättandet. Det är en lättläst och lätthanterlig bok som är omöjlig att lägga ifrån sig och som står som en självklar favorit i hyllan.
Den kan varmt rekommenderas till alla, både för politiska och opolitiska syften.
Max Håkansson