Fler och fler fall uppdagas i media om kvinnor som blivit våldtagna av män. Men trots uppenbara bevis har männen friats i domstol. Enligt svensk lagstiftning blir det upp till offret att göra ett så stort verbalt och fysiskt motstånd som möjligt för att få sin förövare dömd i rätten, men det sker inget ifrågasättande av våldsutövaren. Men ilskan och frustrationen över det sexistiska rättssystemet har börjat formas till protester.
I Sverige förs idag en debatt om huruvida vi bör föra in ett tydligare samtyckeskrav i brottsbalkens våldtäktskapitel. Budskapet är tydligt: ett nej är alltid ett nej. Under en sådan lag skulle inte en förövare kunna påstå att han inte förstod, eller att han trodde att hon var med på det. I debatten brukar kritiker hävda att en lag om samtycke sätter offret i ännu större fokus.
I Kanada har de försökt att komma runt den problematiken, där rättsprocessen vid en våldtäkt kretsar kring vad den anklagade gjort för att försäkra sig om att det verkligen funnits ett samtycke. Norge nämns också som ett föregångsland i frågan, där de sedan år 2000 kan döma någon för grov oaktsam våldtäkt. I fall där försvararen menar att den åtalade trodde att det fanns ett samtycke, kan rätten döma för oaktsamhet, om de bedömer att personen borde ha insett att det inte fanns något samtycke. Däremot lämnar lagen, precis som i Sverige, öppet för tolkning i många fall. Vi utelämnas helt enkelt till det svenska rättsväsendet att göra sina egna tolkningar.
I en helt ny rapport, Våld och Hälsa från Uppsala universitet, sägs att drygt en av tio kvinnor och en av hundra män efter sin 18-årsdag hade utsatts för allvarligare sexuellt våld, till exempel påtvingat samlag. Nästan hälften av kvinnorna och 15 procent av männen hade erfarenheter av att efter sin 18-årsdag ha blivit utsatta för någon form av sexuellt våld i enlighet med WHO:s definition: sexuellt övergrepp, sexuell förnedring eller sexuella trakasserier.
I Stockholm demonstrerade 3 000 för en ny samtyckeslag i Sverige. Att det tagits initiativ till protester är något som vi stödjer och tycker är bra, men vi får inte glömma att det fortfarande inte löser problemet. För när en ny lag är införd, finns fortfarande klassamhällets patriarkala maktstrukturer kvar. Kampen mot mäns våld mot kvinnor är så mycket mer än juridik, det handlar om ett avsättande av hela det sexistiska rättssystemet som bärs upp av kapitalismen.
Det är anmärkningsvärt att vi kastas tillbaka i tiden istället för att gå framåt, att vi måste strida för något så självklart.
I nyliberalismens spår har vi också kunnat se en individualisering av feminismen. Istället för att prata om den kollektiva kvinnokampen ur ett internationellt perspektiv, handlar det mer och mer om enskilda individers egna projekt för att nå en jämställdhet. Men det är inte bara kränkta vita män som ifrågasätter och attackerar feminismen. De senare årens backlash för kvinnor och den kvinnofientliga politik som regeringen för håller på att föda sin egen motreaktion.
Barnmorskornas kamp, sjuksköterskornas kamp för 25 000 kronor i ingångslön och de strider som arbetarkvinnor för varje dag, visar på att det finns en vilja till kollektiv kamp mot den kvinnoförtryckande könsmaktsordningen. I dessa uppror vilar också möjligheter att bygga en ny kvinnorörelse underifrån som kan driva kampen vidare.
Feministiskt initiativ har fått ett rejält uppsving i medlemsantal sedan feminism som ord kommit tillbaka på agendan.
Främst är det många unga kvinnor som söker ett svar på den rådande sexismen som finns i samhället. Men även om F! är bra på så vis att de tar upp vissa feministiska frågor på agendan och in i maktens korridorer, så har de inget som helst klassperspektiv.
Attackerna mot den offentliga sektorn har inneburit ett allt hårdare klimat för kvinnor, som otrygga anställningar och sämre löner. Sanningen är att kvinnor får ungefär 85 procent av männens löner och när snittlönen för en man ligger på 31 500 kronor, får kvinnan nöja sig med 4 800 kronor mindre i snittlön. Trettiofyra procent av kvinnorna i Sverige jobbar deltid och har en bruttomånadsinkomst som ligger på 11 000 kronor. Med de otrygga anställningarna kommer också timanställningar, delade turer och udda arbetstider som också ökar risken för att bli utsatt för våld.
Stressen ökar och sjukfrånvaro och depression blir allt vanligare hos kvinnor. För de kvinnor som lyckas bryta sig loss från ett destruktivt förhållande, finns det inte tillräckliga resurser i samhället för att kvinnan ska kunna få den hjälp hon behöver.
På kvinnojourerna i Göteborg råder det akut platsbrist och av 40 platser i Göteborgs kommun finns det i snitt bara en plats ledig. På Kriscentrum för kvinnor i Göteborg tvingades de säga nej till 200 kvinnor under 2013. Det blir tydligt att behovet överstiger kapaciteten. Och detta sker, samtidigt som de fyra svenska storbankerna delar ut mångmiljardbelopp till sina aktieägare – en summa som motsvarar den totala årskostnaden för löner, ob-tillägg och sociala avgifter för 130 000 undersköterskor.
Det är ute på gatorna, på arbetsplatserna och i skolorna som den feministiska kampen bör växa sig starkare. Vi i Rättvisepartiet Socialisterna menar att kampen mot våldtäkterna går hand i hand med kampen mot nedskärningarna, privatiseringarna och en utbyggd välfärd i offentlig regi.
Den måste tas i samband med att vi kräver lika lön för lika arbete och rätt till heltid.
Vi måste tala om den samtidigt som vi talar om ett avsättande av sexistiska domare, mer resurser till kvinnojourer och för rätten till feministiskt självförsvar på skolorna.
I slutändan så handlar det om att kampen för kvinnors rättigheter också är en kamp mot kapitalismen som bär på det förtryck mot kvinnor som vi måste ta som vår roll att bekämpa. ■
