IMF förutspår djupare ekonomisk kris

av Manus Lenihan, Socialist Party (ISA Irland) // Artikel i Offensiv

IMF:s senaste prognos i april förutspådde att världsekonomins tillväxt skulle minska med 3 procent, vilket beskrevs som i vad måste vara det mest använda uttrycket 2020: ”utan motstycke”. Nu reviderar junirapporten ner siffran till 5 procent. Vilka blir konsekvenserna?

Covid-19 har slagit hårdare mot världsekonomin än förväntat enligt junirapporten från Internationella valutafonden (IMF). I länder där covid-19 är relativt sett under kontroll visar sig den ekonomiska återhämtningen vara långsammare än förväntat. Kapitalister investerar inte och omstrukturerar sina leveransvägar så att ytterligare en chock likt denna inte slår så hårt mot dem. Arbetare spar sina pengar gentemot en osäker framtid.
I andra länder är viruset fortfarande utom kontroll på grund av att de rika har bråttom att få alla tillbaka till arbetet och skapa profiter igen. Men det tycks som om dessa representanter från den härskande klassen, förutom att vara antisociala och okänsliga, har skjutit sig själva i foten med förnyade utbrott som kräver en längre nedstängning med än hårdare slag mot deras profiter.
Tidigt under nedstängningen upphörde produktion och tillförsel av varor från Kina och andra länder. Denna chock förvärras av en efterfrågechock: trots de långa köerna när handeln åter öppnats i vissa länder har arbetares inköp gjort en störtdykning. Resultatet kommer att bli ”skrämmande” – ihållande brist på utbud av varor utesluter en snabb och enkel återgång från krisen. Den senaste uppgången på aktiebörserna tycks vara helt skild från katastroferna i den verkliga ekonomin.

Effekten på arbetarnas försörjning är redan enorm. Enligt International Labour Organisation (ILO) motsvarade förlusten av arbetade timmar 130 miljoner heltidsarbeten mellan fjärde kvartalet 2019 och första kvartalet 2020. IMF förutspår att nedgången under andra kvartalet kommer att överstiga 300 miljoner jobb. 
80 procent av världens arbetare har redan påverkats negativt och 70 procent av skolbarnen har missat undervisning. Denna inverkan är ojämn: kvinnor och arbetare med låga löner drabbas hårdast. Arbetare i den informella ekonomin slås ut helt. Detta gäller speciellt i den nykoloniala världen, ”tillväxtmarknader” eller ”utvecklingsländer”, som drabbats av den värsta ekonomiska nedgången sedan 1960.
Enorma regeringsinsatser är det enda som har gjort att total kollaps har undvikits. Hittills har budget­åtgärder som uppgår till 102 000 miljarder svenska kronor utlovats globalt – inte i första hand för att rädda arbetare, utan för att rädda storföretag och banker. Omkring hälften av denna summa består av ytterligare utgifter och minskade skatteintäkter och den andra hälften består av likviditetsstöd, alltså att trycka pengar och ge dem till banker.

Det är otroligt att läsa att IMF kräver bättre finansiering av sjukvården och tillräckliga lager av skyddsutrustning. Under årtionden har IMF predikat nyliberalism, krävt en total urholkning av offentlig välfärd, inklusive sjukvården, i land efter land.
En ekonomisk kris fanns på tapeten inför 2020, pandemi eller ej, med globaliseringen på reträtt, handelskriget USA-Kina och ett ”nytt kallt krig”; ekologisk förstörelse; skulder och bubblor; teknologins oförutsägbara påverkan. Det var denna ostadiga byggnad som covid-19:s rivningskula slog till mot. Med dess inverkan har andra sprickor öppnats upp i byggnaden, som de kraftigt ökade spänningarna mellan de oljeproducerande länderna.

De ytterligare enorma utmaningarna för de fattigare nykoloniala länderna – större informell sektor, dålig infrastruktur, brist på mat och mediciner – möts i IMF:s rapport med vaga plattityder med innebörden att ”yttre stöd och stark multinationell samverkan” är nödvändigt. När det blir mer specifikt kräver den ”skuldlättnader, bidrag och förmånlig finansiering från det internationella samfundet”. 
Förutsägbart är IMF:s linje om den nykoloniala världens skuldbördor, till och med under denna fruktansvärda katastrof, att ”göra det lite lättare för dem ett tag”.
Detta följer rapportens allmänna ton. Kolossala utmaningar beskrivs, fruktansvärt mänskligt lidande förutspås och därpå föreslås vaga och anspråkslösa lösningar. Till och med många av dessa blygsamma lösningar är helt enkelt inte möjliga på kapitalistisk grundval. Utan en radikal omfördelning av välståndet är det omöjligt att se hur dessa frågor verkligen kan tacklas.

Proteströrelser, uppror och strejker speglar det kapitalistiska systemets oförmåga att säkerställa ett säkert och välmående liv för människor. 

Rapportens rekommendationer på kort sikt inriktas på en politik med offentliga investeringar och sociala utgifter istället för nedskärningar. Detta tyder på möjligheten att den härskande klassen under en period genomför keynesianska ekonomiska åtgärder. 
Rapporten föreställer sig till och med möjligheten av ökad produktivitet på denna grundval; befintligt kapital kommer att förstöras av krisen och i dess plats kan ”påskyndad digitalisering” och en ”växling till förnyelsebar energi” bli möjlig. Med andra ord är rapportens enda optimistiska del när den föreställer sig en framtid byggd på den ekonomiska aska och ruiner som denna kris lämnat efter sig – allt annat än en ”rättvis övergång” som skyddar arbetarnas levebröd.

I Chile förra året döptes en massprotest till ”nyliberalismens begravningsmarsch”. Sent förra året i Storbritannien noterade Financial Times, när det såg ut som om Corbyns vänsterreformistiska utmaning kunde få framgång i valet, med oro ”att Thatcherrevolutionen hotas” och att ”Förstatliganden har upphört att vara ett fult ord i brittisk politik”.
Massiva protester från alla folkgrupper mot fattigdom och ojämlikhet skakade Libanon förra året och så snart som nedstängningen lyftes tidigt i juni återupptogs protesterna omedelbart. Detta understryker att de massiva protesterna under de senaste åren inte har försvunnit. 
Medan regeringspartierna i många länder har sett en uppgång i stöd på grund av en instinkt att ”lägga politiken åt sidan” och hålla samman i tider av kris har felhanteringen av krisen på andra håll lett till att regeringarnas auktoritet skakats. Detta gäller tydligast för Trump i USA där den är en allvarlig faktor i det massiva upproret mot polisbrutalitet och systematisk rasism.

IMF:s rapport identifierade ”intensifierad social oro” som en av flera utmaningar för systemet under 2020. Detta betydde att man erkände det faktum att rörelser från Chile till Hong Kong och från Libanon till Frankrike hade skakat världen under de senaste åren. Rapporten erkänner kort och koncist ”utbredd social oro” på en lista med ”negativa risker” för världsekonomin.
Denna ”oro” – proteströrelser, uppror och strejker – speglar i grunden det kapitalistiska systemets oförmåga att säkerställa ett säkert och välmående liv för människor. Rörelserna under de senaste åren visar att detta är fallet på alla kontinenter. Men denna ”oro” är mer än en ekonomisk utmaning. Den innehåller potentialen att inleda en global politisk utmaning som skulle kunna störta det kapitalistiska systemet självt. 
Medan den kris som beskrivs  i IMF-rapporten utvecklas kommer allt fler människor att inse behovet av ett socialistiskt alternativ som, genom att i grunden omfördela välstånd och makt, skulle kunna utnyttja de enorma resurser som finns till att lösa dessa problem.