Imperialismen på tillbakagång

Av Per Olsson // Artikel i Offensiv

USA-imperialismen och i än högre grad den europeiska kapitalismen är på nedgång. Men gäller det även den kinesiska imperialismen? Hur djup är egentligen krisen i Kina, världens näst största imperialistmakt? På världskongressen väckte dessa frågeställningar debatt och det fanns kamrater som menade att den kinesiska imperialismen, trots problemen på hemmaplan, ännu inte kan beskrivas som att vara i nedgång.

Men inte minst kamraterna från Kina poängterade att landets kris är djupare och betydligt mer omfattande än vad som vanligtvis återges i väst. Den kinesiska kapitalismens kris är inte övergående, utan strukturell. Vad som har skett är en ”japanisering” av den kinesiska kapitalismen och landet har fastnat i deflationsfällan, det vill säga i en nedåtgående spiral av sjunkande priser, löner och vinster som krymper ekonomin i likhet med vad som hände i Japan efter att bubblor började spricka i slutet av 1980-talet.

Japan var fram till dess den dittills snabbaste växande kapitalistiska ekonomin. Redan 1968 blev Japan världens näst största ekonomi och när den japanska ekonomin var som störst utgjorde den drygt 17 procent av världsekonomin, men idag knappt 4 procent. Japan är numera bara världens fjärde största ekonomi.

Kinas andel av världsekonomin har minskat två år i rad och den kinesiska imperialismen knappar inte längre in på USA-imperialismen. 

Sedan 2022 sjunker också befolkningsmängden och antalet i arbetsför ålder minskar,  vilket är ytterligare en faktor som på ett bestående sätt bromsar den kinesiska kapitalismens expansion.

Den lånefinansierade investerings- och exportledda tillväxten har för länge sedan nått vägs ände.

Samtidigt ger krisen inget utrymme för att balansera om ekonomin till inhemsk konsumtion, vilken är väldigt låg i Kina. Istället för att spendera tvingas de redan hårt trängda hushållen att spara på grund av bristen på välfärd, ökad arbetslöshet, kris på bostadsmarknaden och skuldsättningen.

Regimens desperata försök att hålla ekonomin uppe i kombination med marknadens kaos har skapat ett gigantiskt och växande skuldberg, överproduktion och överkapacitet i alla branscher samt ett krisande banksystem. Följderna av den spruckna fastighetsbubblan, som var en av världens största, är bestående. Fastighets- och bomarknadens andel av Kinas BNP var som mest nära 30 procent, vilket var en långt större andel än vad de så kallade framtidsbranscherna – bil- och batteriindustri samt solpaneler – idag står för. Överproduktionen i dessa industrier och andra bromsar dessutom fortsatt expansion. Kinas försök att överkomma överproduktions- och överkapacitetskrisen genom ökad export möter också allt större hinder från konkurrenterna. Inte bara USA och EU har infört tullar på kinesiska varor, utan även exempelvis Indonesien, Turkiet, Brasilien och Chile.

Den japanska kapitalismen återhämtade sig aldrig efter krisen i slutet av 1980-talet och 1990-talets början. Det är till och med möjligt att Kinas ”japanisering” blir värre, eftersom den globala bakgrunden är helt annorlunda. 

Därför är också den kinesiska imperialismen på nedgång.