Inbördeskriget i Ryssland 1918-22: Hur kunde de röda vinna?

Efter tre år av första världskriget följde fyra år av inbördeskrig i Ryssland. Upp mot 10 miljoner människor dog av striderna på slagfältet, massakrer och pogromer, svältkatastrofer och dödliga epidemier.
Hur kunde den nybildade Röda armén besegra de vita generalernas och stormakternas arméer? Här är del 1 av 2 artiklar om inbördeskriget i Ryssland, med utgångspunkt i Antony Beevors nya bok, Ryssland: revolution och inbördeskrig 1917-21 (Historisk Media, 2022).

PER-ÅKE WESTERLUND

Del 1: Arbetarna tar makten och de vita tar till vapen

”Det är ingen överdrift att påstå att bolsjevismen nu är en betydligt större fara för Europa än den tyska militarismen.”
Den kommentaren från Englands utrikesminister Balfour 1918, efter fyra års krig mot Tyskland med miljontals döda, visar den globala imperialismens skräck efter att arbetarna tagit makten i Ryssland.
England, Frankrike, USA, Japan, Tyskland och ytterligare sex stater deltog militärt på de vita generalernas sida i kriget mot arbetare och fattiga bönder i Ryssland 1918-21.
Om detta handlar Antony Beevors senaste bok, Ryssland: revolution och inbördeskrig 1917-21. Den brittiske populärhistorikern har tidigare gett ut böcker om bland annat slaget vid Stalingrad och det spanska inbördeskriget, som är väl värda att läsa. Om Ryssland kan dock Beevor inte hålla sig från de mest använda borgerliga klyschorna och myterna om ryska revolutionen 1917, bolsjevikerna och särskilt dess ledare Lenin och Trotskij.
Trots detta blir boken till sist en enda lång uppräkning av den vita sidans massakrer och antisemitiska pogromer, samt imperialismens ansvar för de helvetiska livsvillkoren för befolkningen i Ryssland.

Den som idag följer kriget i Ukraina och hur de ryska styrkorna totalförstör hela städer kan i Beevors bok läsa hur Ukraina ockuperades för 100 år sedan.
År 1920 höll fransk militär hela den ukrainska svartahavskusten, från Odessa till Mariupol, med uppgifter att hela Ukraina skulle bli ett franskt departement. Export av jordbruksprodukter via Svarta Havet var redan då viktig för livsmedelsförsörjningen och ekonomin.

Den tyska armén intog Kiev och tillsatte en marionettregering. I Svarta Havet, liksom i Kaspiska havet, hade den brittiska flottan en hel armada som hade makten över sjöfarten. Som mest hade Japan omkring 145 000 soldater i Sibirien medan den brittiska regeringen uppskattade att de satsat 100 miljoner pund på detta krig. I det brittiska imperiets manskap ingick trupper från Indien, Kanada och Australien.
De förenade Västmakterna upprätthöll en hungerblockad som får alla nuvarande sanktioner att blekna. Fem miljoner människor dog av svält. Blockaden och kriget innebar också full frihet för fruktansvärda epidemier. Flera miljoner dog av tyfus. Dessutom härjade smittkoppor, spanska sjukan, dysenteri och kolera.
Beevor fokuserar som i tidigare böcker på själva krigets utveckling, medan avgörande politiska beslut och händelser bara nämns i förbifarten. Det gör att han misslyckas med att förklara hur den nybildade Röda armén lyckas mobilisera så många soldater i ett så extremt krigstrött land. Svaret är soldaterna inte mobiliserades av nationalistiska skäl, utan för jordreform, frihet för förtryckta nationer och i grunden för fred och möjligheten att bygga upp ett helt nytt, socialistiskt arbetarstyrt samhälle. För Ukraina var bolsjevikernas program för självständighet avgörande, en politik som Putin fördömt och nu driver anfallskrig emot. De ryska arbetare som stred 1917-22 var den totala motsatsen till dagens ryska armé.

Ryssland i början av 1900-talet var en imperialistisk stormakt där den stora majoriteten av befolkningen var extremt utsugna lantarbetare. Beevor citerar Maksim Gorkij om hur ”hälften av alla bondebarn dör i olika sjukdomar före fem års ålder”, även sedan livegenskapen formellt avskaffats 1861. Vid sidan av ett jordbruk med träplogar fanns en ung arbetarklass på tre miljoner samlad i stora industrier, med erfarenhet från revolutionen 1905 och de stora strejkerna 1913-14.
När första världskriget började 1914 mobiliserade tsarregimens armé 15,3 miljoner, de flesta fattiga bondsöner. Tre miljoner skulle inte överleva kriget, och många fler skadades för livet.
Den av kriget skapade nöden och lidandet ledde fram till februarirevolutionen 1917, då tsarväldet störtades.
Beevor beskriver hur revolutionen började med kvinnornas strejker och massdemonstrationer, som snabbt fick stöd i hela arbetarklassen och från soldaterna, som delade ut vapen. ”Vartenda förband som sattes in anslöt sig till upprorsmännen”, citerar Beevor chefen för hemliga polisen, Globatjov. Ingen av tsarens myndigheter fungerade medan ”folkmassorna rev ner alla monarkins symboler från offentliga byggnader eller dubbelörnar från butiker som var kejserliga hovleverantörer”.
En provisorisk regering bildades, med prins Lvov som premiärminister. Där ingick också två ”socialistiska” ministrar, Kerenskij från socialistrevolutionärerna (SR), och mensjeviken Tjcheidze. Samtidigt återbildades arbetarrådet, sovjeten, från 1905. Där fick mensjevikerna och SR majoritet, och dessa gav stöd till regeringen. Inom bolsjevikerna stod en falang under Stalin och Kamenev för samma linje, medan Lenin från sin återkomst i april vann majoritet för kamp mot den provisoriska regeringen.

Massornas revolution hade störtat tsaren och skapat en stämning av frihet. Men regeringen fortsatte kriget, vägrade genomföra en jordreform och ge förtryckta nationer frihet, och kapitalisterna behöll den ekonomiska makten. Skulle revolutionen stanna upp eller gå vidare? Beevor beskriver stämningen på landsbygden: ”När ryktet (om revolutionen) spred sig begav sig bönderna in till staden och frågade när de kunde ta över jorden och när kriget skulle upphöra.”

I likhet med typiska högerskribenter ursäktar Beevor den provisoriska regeringens agerande och påstår att jordreform och frihet för förtryckta nationer enbart skulle ha kunnat beslutas av en konstituerande församling (ett parlament som skulle göra en ny grundlag). Men någon sådan församling tog regeringen inga steg för att upprätta. Högern och de höga militärerna förordade redan en ny diktatur.
Under sommaren inledde den provisoriska regeringen tillsammans med sina allierade i England och Frankrike en ny krigsoffensiv i juni, tvingade bolsjevikerna under jord i juli och grep flera av dess ledare, samt upplöste det finska parlamentet, lantdagen. Kerenskij blev därefter först krigsminister och sedan premiärminister.
Regeringens politik bekräftade bolsjevikernas linje, att arbetarna måste ta makten. Bara så skulle parollerna om fred, bröd och jord kunna genomföras. Alternativet var att militären skulle återta makten. Det bevisades av general Kornilovs kuppförsök i augusti, ett kuppförsök som Beevor påstår att Kornilov inte planerat utan drevs till.
Beevor konstaterar att bolsjevikernas stöd ökade kraftigt. Samtidigt tillskriver han Lenin ”diktatoriska instinkter”, trots att han refererar till hur Lenin ofta fick debattera för att vinna majoritet i partiet. Leo Trotskij, som tillsammans med Lenin ledde oktoberrevolutionen, hade enligt Beevor ”i likhet Lenin ingen tid över åt demokrati”.
Följaktligen kallar han sovjetkongressens beslut att ta makten för ”oktoberkuppen”. Bolsjevikerna bildade då regering med stöd av vänster-SR, som utgjorde socialistrevolutionärernas majoritet.

Vad var alternativet? Beevor skriver själv: ”Mensjeviker och socialistrevolutionärer, de flesta medlemmar av den högsinta intelligentian, verkade allt mer sakna kontakt med vad som pågick.” Medan högern, officerarna och kapitalisterna förespråkade diktatur och fortsatt krig.
Boken undviker helt den nya regeringens första beslut: Världens största jordreform med jord till 100 miljoner på landsbygden samt en omedelbar deklaration för fred. Inte heller de många demokratiska besluten, om självständighet för Finland, rätt till skilsmässa och abort med mera, förbud mot rasism och antisemitism, avskaffandet av dödsstraffet med mera nämns av Beevor.
Beevor refererar till valen till den konstituerande församlingen – som hölls först när bolsjevikerna och arbetarna hade tagit makten. Bolsjevikerna fick 10 miljoner röster och blev näst störst, medan SR fick 16 miljoner röster. Men, tvingas Beevor erkänna, ”…eftersom många vänstersocialistrevolutionärer vid den här tidpunkten var beredda att samarbeta med bolsjevikerna ger det inte en korrekt ögonblicksbild av den politiska styrkefördelningen”.
När församlingen vägrade att erkänna sovjeternas makt upplöstes den, en åtgärd som knappt uppmärksammades, men som däremot använts flitigt av högern globalt.
Beevor påstår att Lenin ville ha inbördeskrig, men tvingas återigen visa hur bolsjevikerna hela tiden eftersträvade fred. Fredsavtalet med Tyskland den 6 mars 1918 innehöll stora eftergifter från sovjetregeringen, men det innebar början till slutet för första världskriget. Vänster-SR, som ville ha fortsatt krig mot Tyskland, lämnade regeringen i protest. De mördade senare den tyske ambassadören i ett fåfängt hopp om att starta en revolt eller provocera fram krig. Socialistrevolutionärer mördade även flera bolsjeviker och utförde attentat mot Lenin.

Vilka som verkligen ville ha inbördeskrig stod klart. Att de vita på våren 1918 krossade revolutionen i Finland (40 000 döda, varav 12 500 röda krigsfångar) visade vägen för den ryska militären. Både Kornilov och General Michail Aleksejev, tsarens generalstabschef, började nu bygga upp arméer. I Don samlades en kosackarmé på 40 000 man. I mars anlände de första imperialistiska trupperna, brittiska Royal Marines, i Murmansk.
I april anlände regementen från Japan, USA och Storbritannien i Vladivostok. I augusti erövrade britterna Archangelsk. Samtidigt planerade Tyskland att ta över Baltikum och sätta en tysk kung vid makten i Finland.
Kriget var nu ett faktum. I öster fanns 12 000 tjeckiska soldater under befäl av generalmajor Gadja (av Beevor beskriven som fascist), tre japanska divisioner, två amerikanska infanteriregementen, en fransk kolonialbataljon, två brittiska förband, en kanadensisk brigad med flera. I söder fanns både grekiska, italienska, rumänska och bulgariska styrkor.
Bolsjevikerna tvingades nu att bygga upp en Röd armé, under ledning av Trotskij. Röda armén innehöll många internationalister, bland annat 25 000 letter, som ofta tog de viktigaste uppdragen och 30- 40 000 kineser. Beevor beskriver hur Trotskij anlände till ett viktigt slag i Kazan och där skickade hem sitt tåg för att visa att han tänkte stanna striden ut. Moralen hos de röda och deras program för jordreform och frihet för förtryckta nationer ledde till många fall av massdesertingar från de vita, något som återkommande rapporteras i boken.

Efter stora framgångar för de röda tvingades de vita redan 1918-19 att fly till Ufa vid Uralbergen, 140 svenska mil öster om Moskva. Där samlades en konferens vars deltagande generaler i boken beskrivs som psykopater och reaktionärer i en totalt korrupt omgivning. Ett ministerråd under ledning av den främste kandidaten till diktator, amiral Koltjak, tillsattes. Det fanns samtidigt andra ”regeringar” bland de vita, som Semjonovs, som hade stöd av Japan. En höger-SR-regering bildades i Samara, även den i praktiken styrd av de vita. En provisorisk nordrysk regering med höger-SR hade ”aldrig kunnat genomföras” utan medverkan av Royal Navy och Royal Marine Light Infantry.

Ungefär halvvägs in i boken blir den brittiska regeringen och i synnerhet dess krigsminister Winston Churchill huvudpersoner medan Lenin och Trotskij hamnar i bakgrunden. Churchill, som höll tät kontakt med Koltjak, ville den 16 februari 1919 ”utarbeta en plan för krig mot bolsjevikerna”. Men ett problem för London var att man tappat förevändningen för kriget då Tyskland kapitulerat som ett resultat av den tyska revolutionen i november 1918.
Stormakterna är bara ute efter naturtillgångar som oljan, konstaterade Boris Savinkov, en SR-ledare som blev vit krigsherre. Att ”rädda Ukrainas spannmålsområden åt övriga Europa” var också uttalat syfte för den brittiska regeringen. Vidare krävde ententemakterna att Rysslands utlandsskuld inte skulle avskrivas. Deras maktposition visas av att kommunikationen mellan krigsherrarna Koltjak i öster, Denikin i söder och Judentitj i väster skedde via Paris.
Premiärminister Lloyd George var försiktigare än Churchill och varnade för att upptrappat krig skulle kunna ”stärka bolsjevismen i Ryssland och ge upphov till den hemmavid”. Det blev också fallet, med protester på hemmaplan och myterier där soldater och matroser sjöng internationalen. Tyska och österrikiska krigsfångar kom hem som bolsjeviker.
”Den franska och den brittiska regeringen blev djupt oroade över att bolsjeviksmittan skulle sprida sig över hela Centraleuropa och Balkan”, skriver Beevor. Revolutioner följde också i Ungern och Bayern, men de lokala ledarna saknade bolsjevikernas erfarenhet för att föra dem till seger.
Parallellt i Ryssland började de vita styrkorna desintegrera. Den brittiske generalmajoren Knox beskrivs som ”ursinnig” när 80 procent av de vita soldater de utrustat gick över till de röda och Trotskij dessutom skrev ett tacktelegram. ■

Del 2 nästa vecka:
Revolutionen avgjorde kriget