Indien: Modi pressas av massiva protester

av Geert Cool, LSP/PSL (ISA Belgien) // Artikel i Offensiv

Protesterna mot den hindunationalistiska BJP-regimen under Nahendra Modi växer enormt. En välorganiserad bondeprotest lamslår huvudstaden Delhi. Och den 26 november ägde en kolossalt stor generalstrejk rum med över 250 miljoner deltagare.

När Modi först valdes 2014 låg det breda stödet för BJP i förhoppningen om ekonomiska framsteg för majoriteten av befolkningen. Men fortsatta nyliberala reformer slog hårt mot arbetare och bönder, tillsammans med den ökande hindunationalismen.
Ekonomin har varit under hårt tryck ett tag: tillväxten föll från 8,26 procent 2016 till 5,02 procent 2019.
Covid-19 och dess kaotiska approach kommer att orsaka allvarlig nedgång 2020 i en global ekonomi som karaktäriseras av ökade spänningar. Dessutom håller den antikinesiska inställningen Indien utanför det asiatiska handelsavtalet RCEP.

Under parollen ”Dilli Challo” (till Delhi) gick tusentals bönder mot den indiska huvudstaden för att protestera mot regeringens åtgärder som slår särskilt hårt mot jordbruket.
Det var i september som regeringen införde tre lagar som ”liberaliserade” jordbruket. De innebar att det var möjligt att producera utanför det regeringskontrollerade ”mandisystemet”. Innan placerade alla bönder sina produkter på en fixerad marknad i sin region, där det fanns prisöverenskommelser med minimipriser på många varor. Regeringen kontrollerade priser och produktion. 
Men de nya lagarna öppnar för storföretag inom jordbruket och hotar att pressa ner böndernas inkomster än mer. ”Vi kommer att förlora vår mark och våra inkomster om storföretag sätter priserna”, sa en bonde till BBC.
Medianårsinkomsten för en bondefamilj i över hälften av de indiska delstaterna var bara 20 000 rupier (omkring 2 300 kronor) under 2016. När marknaden liberaliseras kommer minimistödpriset (MSP) utan tvekan att försvinna. Regeringen förnekar att detta är planen, men få tror på det.

Bondeprotesterna äger rum i norra Indien, inklusive delstater där BJP har starkt stöd. I valet 2019 fick BJP 58 procent i delstaterna Haryana och Rajasthan. De fick ett mindre stöd i Punjab på grund av Sikh-folkets historiska misstro mot hindunationalister. 
Delstatsstyrena i Rajasthan och Punjab, som leds av Kongresspartiet, stödjer protesterna främst av politiska rävspelsskäl och inte i form av ett motstånd mot BJP:s frimarknadspolitik. I Haryana är alliansen mellan BJP och det lokala JPP-partiet ansträngt. Även på andra håll finns det ett starkt tryck på BJP:s allianspartier. 
Även om detta främst är på delstatsnivå underminerar det BJP:s regeringsposition. BJP:s stora ökning av väljarstödet på landsbygden var avgörande för dess valseger 2014, men dessa protester är den mest allvarliga utmaningen mot Modis regering från bönder på sex år – ett tecken på att vinden nu har vänt. 

Protesterna är väl förberedda: bönderna i Delhi säger att de kan upprätthålla aktioner i flera månader framåt. Protesterna har besvarats med tårgas och vattenkanoner, men det stoppade inte bönderna. Olika läger har satts upp på vägar in till Delhi med sina egna logistikkedjor. 
Dessutom äger det rum lokala bondeprotester i flera städer, som också är beredda att ta sig till Delhi, bland annat i Badbar (Punjab). Till tidningen The Hindu pekade den lokala bondeledaren Singh Makkan ut vikten av att kvinnokommittéerna förser hundratals aktivister med mat varje dag:
– Vi annonserar på daglig basis från en högtalare i byn om behovet av mat, baserat på antalet närvarande vid protestplatsen. Och aldrig har det varit brist på mat eller andra basvaror. Att dessa kvinnor har hjälpt till har varit avgörande för att stärka agitationen. 
En av kvinnorna i Badbar uttrycker den generella känslan:
– Jag har förlorat tilltron till regeringen. De har huggit oss i ryggen med dessa nya lagar, som inte är i vårt intresse. Jag fortsätter kämpa även om det kostar mig livet. Delhi måste lyssna på oss; vi kommer tvinga dem att lyssna.

Aktionerna har förberetts i veckor ner till den minsta byn, och är organiserade på ett sätt som gör dem hållbara för lång tid framöver. Fack- och arbetarrörelsen kan dra lärdom från detta, både vad gäller förberedelser och handlingsmetoder som inte begränsar sig till blott en dag. 
Det har också varit frågan om hur indiska bönder kan räddas. Att stoppa liberaliseringen av jordbruket är såklart det första kravet. Men vad händer efter det? 
Även innan dessa nya lagar var bönderna överskuldsatta och i ökande grad beroende av storföretag med en ekonomisk utveckling som ofta kringgår landsbygden. Dessutom hotas den redan bräckliga jordbrukssituationen ytterligare av klimatförändringarnas effekter. 
En avskrivning av skulderna vore ett bra steg, men under kapitalismen innebär det enbart att skuldsättningen omstartas. 
För att stoppa bankernas strypgrepp måste de exproprieras och placeras i samhällets händer; inte bara som offentligt ägda banker, utan under arbetarnas och böndernas kontroll och styre för att verka för majoritetens behov. På så vis kan bönderna kontrollera jordbrukens kreditbanker. 
Ovanpå det måste storföretagen i sektorn förstatligas för att hela matproduktionen ska tjäna böndernas och konsumenternas intressen. I bondeprotesterna visas samarbetsmöjligheterna, vilket kan vara en sporre för bondekommittéer och även frivilliga kooperativ som gör livet och arbetet lättare för bondefamiljer.
Alla dessa åtgärder kräver ett systemskifte. 

För andra gången i år var det en stark generalstrejk i Indien. I januari tog 250 miljoner till gatorna i den första strejken. Och trots covid-19-restriktioner och repression nåddes samma siffra igen den 26 november. Fackföreningarna länkade strejken till bondeprotesterna, precis som de i januari länkades till massprotesterna mot medborgarskapslagarna från BJP-regeringen som ämnade institutionalisera diskrimineringen mot särskilt muslimer. 
Det är tydligt att andra proteströrelser stärks av dynamiken från fackföreningsaktioner och samtidigt ger dem en mer uttalad politisk karaktär. Det är inte nog att förhandla om mjukare nyliberala reformer: vad som behövs är en kamp mot hela systemet, som också kräver ett politiskt program. 
Den omedelbara orsaken till strejken är den planerade förändringen i hur man organiserar arbetsmarknaden, med avveckling av arbetarskydd och planer för nya privatiseringar. Mot bakgrund av ekonomisk osäkerhet är det slags hot som dessa ”reformer” representerar än mer konkreta.
Covid-19 och den ekonomiska nedgången orsakar en humanitär katastrof med en explosion av arbetslöshet, fattigdom och hunger. Migrantarbetare som tog sig till sina hemstater i hungerkaravaner under nedstängningsåtgärderna tidigare i år var ett synligt uttryck för den ökande misären. 

Lagarna om att liberalisera jordbruket och arbetsmarknaden är såklart sammankopplade. Det är en del av BJP:s politik i de superrikas intressen. Denna nyliberala politik peppras med hindunationalism för att splittra och avleda. Enade protester är avgörande för att svara på den nationalistiska kampanjen. 
Generalstrejken den 26 november stöddes av fackföreningar kopplade till kommunistpartier och Kongresspartiet. Strejken bekräftade den växande styrkan hos arbetarprotester: 180 miljoner strejkade i januari 2019, 250 miljoner ett år senare och nu, trots covid-19, återigen 250 miljoner. 
Samtidigt är BJP under politisk press. I de nyliga valen i Bihar förlorade BJP röster och NDA-alliansen med BJP kunde med nöd och näppe behålla kontrollen över delstaten. Anmärkningsvärt är att kommunistpartier gick från 3 till 16 mandat. 

Frågan kvarstår dock kring vilket program som vänstern lägger fram som svar på den utbredda oron angående arbetslöshet och ekonomisk utveckling. Kommer kommunistpartierna fortsätta räkna med allianspartner som Kongresspartiet, partiet som lanserade den nyliberala ”reformprocessen” under tidigt 1990-tal? 
Eller kommer de att gå för en offensiv approach med mobilisering på alla områden: politiskt, fackligt och med bönderna, för att popularisera systemförändring och bygga en rörelse som kan göra förändring verklig?
Att det är möjligt att knuffa Modi till en mer defensiv position står klart med de massprotester som har ägt rum de senaste veckorna. De högerextrema hindunationalisterna kommer dock göra allt i sin makt för att vända situationen igen. I detta finns en risk för ökade spänningar och splittringar baserat på religion, kast eller nationella frågor. Arbetarrörelsen, bonderörelsen och vänstern måste förbereda sig för detta.

Socialister försvarar behovet av en kampplan så att protesterna inte begränsas till engångshändelser. Bonderörelsen visar på styrkan av en väl förberedd protestvåg under längre tid. Vad väntar fackledningen på?
Det behövs en plan som gör det tydligt att kampen kommer att trappas upp tills arbetarnas krav hörs. Till att börja med borde alla fack ansluta sig till uppmaningen från bönderna för en ”bharat bandh” (generalstrejk) – inte bara i ord, utan också i handling, som de första stegen mot gemensam kamp. 
Det finns ett starkt missnöje bland breda skikt av befolkningen, men långsiktig mobilisering kräver ett alternativ till den nuvarande politiken. Att förkasta nyliberala reformer är bra och en nödvändig startpunkt.
I en period av global ekonomisk nedgång och ökade spänningar i kontexten av ett nytt kallt krig blir det allt mer tydligt att kapitalismen innebär misär och hunger för de indiska massorna. Det behövs en total omvälvning av systemet. Revolutionära aktivister måste organisera sig för att lägga grunden för den socialistiska omvandling som så akut behövs på den indiska subkontinenten.