Indien: Stoppa järnvägsprivatiseringen

av Mohammed Nawaz Tahir, ISA-anhängare i Indien // Artikel i Offensiv

Alla argument för privatisering av de indiska järnvägarna och vilka privatiseringar det än må vara är inget annat än lögner, vars huvudincitament är att berika den redan rika eliten. Privatiseringarna bör stoppas.

De indiska järnvägarna, som förstatligades i mitten av 1900-talet, är det fjärde största passagerartågnätverket och den åttonde största arbetsgivaren i världen, med över 1,2 miljoner anställda (i mars 2019). Landets järnvägsnät sträcker sig över 66 000 km (mer än fem gånger jordens diameter!)
Men den 1 juli i år la regeringen fram en plan för att privatisera det indiska järnvägsnätet. Privatiseringen skulle enligt den planen vara slutförd i april 2023. 
Efter regeringens besked har varenda nyhetskanal fyllts av inslag som talar om att järnvägen kommer att ”befrias”. Det är fabricerade lögner, och inget nämns om privatiseringarnas nackdelar, dess effekter på ekonomin och vanliga människor, som alltid får ta den tyngsta bördan när tidigare offentlig verksamhet blir privat och vinstdriven. Privatiseringen av Indiens järnvägar kommer snabbt att skapa stora problem för arbetarklassen.

Indien är ett land med extremt varierande landskap, som täcker öknar, dalgångar, slätter, höglandsplatåer, kullar och kuster, utspridda över ett stort område med varierande klimat som gör att järnvägs­administrationen är uppdelad i 17 zoner och 73 avdelningar.
Det statliga India Railways kommer därför, eftersom ett enda privat företag inte kan ta hand om alla zoner, att säljas till flera olika privata företag. Det kommer att skapa en onödig konkurrens inom järnvägssektorn och tonvikten kommer att läggas på att kapa kostnader genom att sänka de anställdas löner. 
För ägarna till de privata bolagen handlar det om att berika sig själva, utan att bry sig om att tillhandahålla tjänster. Det skiftet kommer att få stora effekter på järnvägssektorn. 
Nästan alla privata företag arbetar för att tillfälligt skyla över de problem som de skapar i syfte att visa kunderna att allt rullar på som det ska och för att upprätthålla förtroendet, vilket skjuter problemen på framtiden. Detta är överallt kapitalismens incitament, då företagen är vinstdrivna.

För inte så länge sedan hade regeringen också planer på att privatisera BSNL, Indiens statliga teleoperatör. Det beräknades att en privatisering av BSNL skulle innebära att 88 000 jobb går förlorade. Protester tvingade dock regeringen att dra tillbaka det impopulära privatiseringsförslaget.
Det är knappast en överdrift att miljoner jobb är i riskzonen om Indian Railways privatiseras. Denna jobbosäkerhet orsakad av privata storföretag kan komma att bli ett stort slag mot Indiens ekonomi, vilket särskilt hårt drabbar de som är beroende av järnvägarna för att ta sig till och från sina jobb.

De flesta indier lever på daglönejobb. Åtskilliga miljoner tar tåget varje dag i städer som Mumbai, med tåg som ofta måste gå på övertid för att möta allmänhetens efterfrågan. Med privatiseringar drar sådana regioner, med större efterfrågan, till sig större intresse och då större möjligheter att generera vinst. 
Men samtidigt ställs landsbygdsområden med mycket glesare tågtrafik och färre vinstmöjligheter inför försummelser och till och med nedläggningshot, vilket fullständigt avskärmar många småbyar och lämnar dem isolerade och långt bortom där utveckling äger rum.
Det enda privatiseringar av Indiens järnvägar och alla privatiseringar i världen handlar om är att berika den redan rika eliten ytterligare. Det enda sättet för järnvägs­arbetarna att skydda sig är att gå samman i demokratiska och kämpande fack. Det behövs masskamp för att skydda våra järnvägar.

Istället för privatisering behöver järnvägen rustas upp. Det är av avgörande betydelse att studenter och pendlare ansluter sig till järnvägsarbetarnas protester genom organiserande av en solidaritetskampanj.
Det är ingen enkel process att stoppa privatiseringar – det kräver en hård strid som behöver förklaras och organiseras. För detta behöver vi demokratiska och kämpande fackföreningar vars beslut tas av arbetarna själva, istället för att lämnas till fackliga ledare som i slutänden kompromissar bort medlemmarnas rättigheter.
Privatiseringar förstör offentlig sektor genom att omvandla dem till enbart medel för att göra vinster.