av Per Olsson // Artikel i Offensiv
Denna vecka kan avgöra avtalsrörelsens utgång. Efter att Industrifacken den 24 mars sagt nej till skambudet från de så kallade opartiska ordförandena, Opo, som skulle ge totalt 6,5 procent över en avtalsperiod på två år, fortsätter förhandlingarna för att sätta ett lönetak (”märket”) innan avtalen löper ut den 31 mars.
Budet från Opo innehöll inga förslag om lägsta löneökningar eller avsättningar till deltidspension. Dessutom var det andra avtalsåret inte uppsägningsbart. Arbetsgivarna sa ja till budet från Opo, men hävdade samtidigt att man helst av allt önskade ett treårsavtal, vilket Opo föreslog i sin första avtalsskiss.
Mycket pekar mot att det slutbud som kommer i veckan, och som ska antas eller förkastas, innehåller förslag till lägsta lönehöjningar samt avsättningar till delpension, men att nivån förblir ungefär densamma. Det vore heller inte första gången som facktopparna skyndar sig att skriva ett avtal dagarna innan påsk i hopp om att den stundande ledigheten ska dämpa kritiken mot sveket.
Strejker och mobiliseringar har kantat avtalsrörelsen i andra europeiska länder, men i Sverige har facktopparna agerat som om slaget är förlorat innan det ens har börjat. Industrifackens toppar har dessutom köpt borgarpropagandan om att det är lönerna som får priserna att stiga. Den påstådda löne-prisspiralen är en myt; vad som däremot finns är en pris-vinstspiral och ett stort inslag av girighetsinflation.
Mot bakgrund av att maten har blivit 21 procent dyrare på ett år, rekordhöga hyreshöjningar och att storbolag och banker gjort rekordvinster är LO:s bud på 4,4 procent skandalöst låg. Det finns därför ingen prutmån och ett minimum var och är att avtalet ska vara ettårigt. En längre avtalsperiod är att likna vid en skänk från ovan till arbetsgivarna.
Strejk inom den tyska posten resulterade i ett avtalsförslag som ger en löneökning på i snitt dryga 11 procent över två år och upp till 16 procent för lågavlönade. Just nu röstar de postanställda som är medlemmar i det stora offentligfacket Ver.di om man ska anta avtalsförslaget eller ej. Och i måndags (den 27 mars) inledde Ver.di och lokförarfacket EVG en gemensam 24 timmar lång strejk för lönelyft på drygt 10 procent respektive 12 procent i år.
Arbetarna och de sämst ställda ska inte betala krisen.
Om Industrifacken sluter avtal i veckan måste andra fackförbund vägra att underordna sig det nya ”märket” och vara beredda att ta strid för löner, en verklig låglönesatsning och arbetsvillkor – mot exempelvis hyvling och ensamarbete på tågen. Inte minst gäller det för Transport, som står utanför LO:s samordning bakom för låga lönelyft, och som kräver 5,5 procent samt ett engångsbelopp, att tillsammans med Hamnarbetarförbundet planera för strejk i hamnar och andra transportnäringar.
Hot om strejk måste följas av handling om inte avtalsrörelsen ska sluta i en rad urusla uppgörelser som ger nya stora reallönesänkningar och som förstärker den uppgivenhet som finns.
Arbetarna och de sämst ställda ska inte betala krisen. Därför säger Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv:
• LO:s bud på 4,4 procent är på tok för lågt. Nej till lönetak och arbetsgivarvänliga ”märken”. Ettåriga avtal och indexlön. Ta fajten i avtalsrörelsen – förbered för strejk. Låt medlemmarna rösta om avtalet.
• Bort med momsen på maten – betala omedelbart ut ett extra barnbidrag.
• Höj och indexera barnbidragen, pensioner, försörjningsstöd samt ersättningarna i socialförsäkringarna.
• Frys hyrorna och stoppa vräkningarna.
• Försvara hyresrätten – för en social bostadspolitik.
• Riv upp privatiseringarna och avregleringarna av elmarknaden. Återförstatliga elnätet. Avgiftsfri kollektivtrafik i offentlig regi utan vinstsyfte.
• Förstatliga bankerna, livsmedelsjättarna och andra storbolag – för en demokratiskt planerad ekonomi utifrån behov och i samklang med naturen.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.