”Ingenting är sig likt”

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Den borgfred som har rått mellan det blåbruna blocket (KD, M och SD) och regeringen är på väg att ta slut. Uppenbarligen anser den brunblåa högern att tiden nu är mogen för att försöka dra vinning av det växande missnöje som finns mot den svenska smittbekämpningen (läs mer på sid 7-9) och alla de brister och svagheter som krisen har blottlagt. Brister och svagheter som de brunblåa i högsta grad är medansvariga för. Oavsett vem eller vilka som har styrt Sverige sedan mitten av 1990-talet har välfärden bantats, avreglerats och sålts ut.

Högerpolitiken har förenat de etablerade partierna. Skillnaderna har mest handlat om hur, i vilken takt och i vilken omfattning som det borgerliga systemskiftet ska genomföras.
Med januariavtalet och högerns omgruppering i bildandet av ett blåbrunt block har en ny politisk karta ritats. Anförda av Moderaterna har de blåbruna inte tvekat att göra egna U-svängar, som i frågan om Arbetsförmedlingens privatiseringar och rösta ned regeringen om det kan bidra till att svetsa dem samman. I de blåbrunas kalkyl finns också att en till synes kompromisslös högeropposition ska få regeringens två stödpartier, i synnerhet Liberalerna, att byta fot, vilket kan bli utfallet om dagens djupa L-kris blir bestående. 

Men sedan pandemin har ”ingenting varit sig likt. Innan smittan kom till Sverige dominerades både nyhetsmedier och sociala medier av brottsligheten, och även debatten om invandringen tog stort utrymme. Nu handlar debatten istället om vård och ekonomi”, sa Ekots politiske kommentator Fredrik Furtenbach den 8 juni. 
Till det ska läggas att kampen mot rasism och polisvåld har fått ett nytt uppsving, vilket skakar hela etablissemanget och ger ett nytt besked om den globala kampens påverkan på utvecklingen i Sverige. De ungas protester kan bli inledningen till en ny våg av kamp och radikalisering. 

Vård, ekonomi och antirasism är inte de frågor som januariavtalets partier och de blåbruna vill ska dominera. Tvärtom. 
Till en början gynnades Socialdemokraterna och regeringen av att den oemotsvarade krisen fick leden att slutas och missnöjet och kampen att ta en tillfällig paus. ”I april såg vi den sensationellt starka uppgången för S med 6,8 procentenheter. Uppgången kommer från i stort sett alla partier (…) Dessa väljares utgångspunkter är väldigt olika, men gemensamt handlar det om en uppslutning för coronahanteringen” (Sifo:s Väljarbarometer maj 2020). Även Moderaterna har gått fram på bekostnad av SD som under våren har förlorat i stöd. 
SCB:s nya Partisympatisörsundersökning maj 2020, som presenterades i måndags, gav samma besked: Från novembermätningen hade stödet till Socialdemokraterna ökat med dryga 8 procentenheter. SCB-undersökningen bekräftade också att Moderaternas frammarsch till stor del var en följd av att partiet har vunnit tillbaka väljare som man förlorat till SD.
Nu har uppgången för S sannolikt brutits och regeringen sitter fast i högerburen. Samtidigt kommer M att försöka behålla de väljare man har återtagit från SD genom att bli än mer högerpopulistiska. 

Klyftan mellan de politiska topparnas dagordning och de krav på förändring som krisen har gjort så brännande blir därför allt större, vilket ger ett stadigt ökat utrymme för en gräsrotsbaserad, systemkritisk vänsteropposition. Mer än något annat fruktar makteliten att krisen ska följas av en ny medvetenhet – att opinionen kantrar till vänster.
”I februari trodde jag ännu mindre att jag i april skulle behöva varna för socialistiska lösningar på den unika kris vi befinner oss i. I tidningsspalterna dyker numera krav upp på statlig styrning av privat vård och socialisering av näringslivet som om vi levde under år 1968”, skriver exempelvis en förfärad Birgitta Ohlsson (L), tidigare minister, i Svenskt Näringslivs tidning Arbetsmarknadsnytt.
Socialismen är tillbaka. En verklig krisbekämpning kräver kamp och organisering för såväl omedelbara förbättringar som för bygget av den socialistiska massrörelse som krävs för att det förtryck och de orättvisor som är ett med det kapitalistiska klassamhället ska besegras. 
Storföretag, banker och de superrikas förmögenheter måste bli gemensamma (socialiseras), vilket möjliggör en demokratisk planering och fördelning av resurserna i enlighet med behov samt skapar förutsättningar för en snabb grön omställning.