Här kommer min offentliga uppsägning till hela vårdsektorn. Jag vill att alla ska läsa det här. Anhöriga, vårdtagare, kollegor, arbetsgivare, kommunchefer, chefer i privata sektorn, makthavare.
Jag har älskat mitt jobb sedan jag satte foten på mitt första äldreboende. Jag är bra på mitt jobb, jag är uppskattad av kunder och kollegor och anhöriga. Jag torkar tårar och rumpor, håller händer och droppåsar. Tröstar och skrattar.
Det låter ju fantastiskt, eller hur? Men det är inte längre fantastiskt. Min kropp och mitt psyke är på bristningsgränsen. Som 22-åring hade jag min första utmattningsrelaterade långtidssjukskrivning, med en dåvarande lön på 106 kr i timmen. Nu är jag 26 och har precis fyllt i min senaste skadeanmälan med anledning av diskbråck, orsakat av ett icke-fungerande larmsystem som gjorde att jag i sista sekunden lyckades fånga en liten farbror som hunnit upp utan hjälpmedel och föll handlöst för säkert tionde gången sedan sin inflyttning.
För en vecka sedan hade hela vår nattgrupp ett möte med regionchefer, fackombud och HR-chef, där de förklarade att de nu drar ner på vår styrka med 25 procent. En av fyra stationerade på natten ska inte vara kvar. Vi blir tre undersköterskor i ett trevåningshus á sex avdelningar med 54 boende. Tunga, tunga och riskfyllda nätter blir nu ännu mer tunga och riskfyllda. Men makthavande utlovar lika god och hög kvalitét på vården som innan.
De vet att det är omöjligt. Vi vet att det är omöjligt. Det är omöjligt redan innan nerdragningen. Vid ett konstaterande av: ”Ni riskerar deras liv”, så uttrycker chefen att: ”nej, de får bara vänta lite på er innan ni kan gå på larm”. Och varför larmar de? För att de behöver kissa, de har ont eller ångest, eller i värsta fall så har de ramlat eller har en pågående infarkt eller stroke. Är det hög vårdkvalité att låta en 87-årig dam kissa eller bajsa på sig för att vi redan är upptagna och har tre larm på turordning? Att de ensamma kl 4 på morgonen ska gråta över smärtan i ändan där löst bajs fräter på redan trasiga slemhinnor? Ångest över att de redan vet att vi inte längre kommer lika fort?
Mitt jobb skänker inte längre glädje. Inte för någon. Kommentar från regionschef? Det här är den normala bemanningen. Ni har legat för högt redan. Betyder det att bara för att total personalkris och underbemanning har normaliserats så kan jag springa de extra kilometrarna i trappor upp och ner för att stödja mina kollegor i deras dubbelbemanningar? Är det svaret som räknas? Att det ser ut så överallt? Nej. Det är en anledning att sluta.
Jag slutar inte för att jag inte bryr mig, jag slutar FÖR att jag bryr mig. Vi som inte längre orkar är inte bara undersköterskor, vi är människor också. Jag vill tillägga att det här är ingen pik mot specifika företag, mot privata eller kommunala verksamheter eller mot enstaka arbetsplatser jag har jobbat på. Det gäller alla som bidrar till att denna normalisering fortsätter.
Man behöver inte säga upp sig eller skriva artiklar, men man kan göra det lilla man kan. Ta upp det på möten, gå med i facket och kräv deras hjälp, skriv alla avvikelser ni kan. Men knyt inte näven i fickan och sucka mellan sysslorna.
Nu går jag på tjänstledighet för prov av annat yrke och ser inte att jag kommer tillbaka till vården utan en förändring. Mitt hjärta brister över avskedet till ett yrke som jag älskar. Men nu är det så. Personlig hälsa är inte en lyx – det är en nödvändighet. Och nu ser jag till den först – jag tar avsked till psykisk och fysisk utmattning, dålig lön och en fruktansvärd arbetsmiljö och falska riskbedömningar. Jag tar farväl av er, chefer och regionchefer, fackföreträdare som sitter i knät på arbetsgivaren.
Hjärtat brister ännu mer över att det är inte ni som borde sörja mig som kommer att göra det. Det kommer de kunder att göra, som alltid lyser upp när de ser att jag jobbar och som jag varje natt håller i handen och kramar hejdå när jag ska gå på morgonen. Nu får ni, chefer och makthavare, torka deras tårar. Men det kommer ni inte att göra, för ni bryr er inte om att de faller.■
Clara Karlsson
