| BOK | Snart går vi utan er |
| Red. | Daniel Suhonen och Jens Lundberg. |
| Förlag | Leopard Förlag (2009). |
Kristin Linderoth skriver ”I partiprogrammet står det att vi valde den reformistiska vägen för hundra år sedan, och därmed valde bort en revolutionär strategi. Om vi ändå var re- formister idag tänker jag, som på den tiden antagligen hade befunnit mig i det andra lägret”. Hon och flera and- ra lyfter fram två huvudsakliga problem med partiet: Den odemokratiska strukturen och bristen på framtids- visioner. Kristin Lindroth igen: ”Istället för att låta oss som är aktiva i rörelsen bestämma politikens inriktning använder man sig av fokusgrupper och opinionsmätningar för att känna vart vinden blåser. Att vara medlem, eller förlåt, supporter, ska inte behöva innebära mer än att man betalar sin medlemsavgift en gång om året och läser sitt massutskick […] Ett sånt parti är ingen rörelse, eftersom en [rörelse] bygger på engagemang och akti- vism, på organisering på basnivå och på att människor gräver där de står.”
Ellinor Eriksson lyfter fram en liknande tes: ”Ju mer åsikter som kommer högt uppifrån, desto sämre verklighetsförankrade är de. Ju mer S begränsas till att enbart vara politiska ställningstaganden från partiledaren, desto färre kommer att känna att de är med och förändrar samhället. […] Skämtet från högern om att första maj bara består av ombudsmän blir mer och mer sant för varje år.”
Sofia Wiklund drar det ännu längre: ”socialdemokratin har länge varit ett stort hus, dit vissa har tillträde och vissa inte. Vanligt folk fick vara med och bygga huset, men när det blev klart blev vi inte insläppta. För inne i huset bygger eliten upp sin egen värld och avskärmar sig från verkligheten. Arbetarna står utanför och tittar in. Trots det var ’Alla ska med’ vårt partis slogan förra valkampanjen. För många av oss var det valrörelsens stora lögn. Jag klarade inte ens av att sätta fast märket på min väska. Det kändes fel, för vi vet ju att i arbetarrörelsen så är alla inte med”.
Det råder ingen brist på finurliga och bra idéer på olika lösningar som författarna delar med sig av.
Jens Lundberg skriver till exempel att miljöfarliga bilar ”helt sonika borde förbjudas”. Frågan är både viktig, avgörande och högaktuell, men innebär en direkt kollision med det kapital som har makten idag.
Slutsatsen i ett tidigare stycke i samma artikel lyder: ”När man på grundkurser för nya socialdemokrater pratar om arbetarrörelsens politiska historia är perioden då välfärdsstaten byggdes upp en stolt passage. Spannet med roliga reformer och social arkitektur att prata storstilat om brukar börja kring trettiotalet och avslutas i slutet av sjuttiotalet.
Därefter väntar valförluster, ekonomiska kriser och anpassning till den internationella nyliberala vågen. I de sämsta stunderna har det inneburit avregleringar, privatiseringar, uppgivna visioner och försämrad progressivitet i skatteskalan”.
Hur förväntas detta parti ta strid mot bil- och oljeindustrins multinationella koncerner och bryta nacken av deras profiter genom att ”helt sonika förbjuda” deras enda produkt?
Det måste inte nödvändigtvis beskrivas i denna artikel, men jag ifrågasätter om författaren verkligen har tänkt igenom hur det ska gå till.
Daniel Suhonen beskriver välfärdens uppgång och fall i sin artikel. Under den ekonomiska uppgångsperioden kunde S-regeringen bygga ut välfärden utan att konfrontera kapitalets intressen. På åttiotalet hade ekonomin sedan länge mattats av och i den globala nyliberala vågen var man från kapitalets håll inte redo att betala för några fler reformer. Konfrontationen skedde i löntagarfonddebatten. Frågan ställdes på sin spets: Var S redo att ge makten över samhället till arbetarna? Svaret blev nej och det slutade i ett historiskt nederlag, ett fiasko som jagat S-toppen långt åt höger.
Reformismen kom till det avgörande läget att kasta ut kapitalismen eller kasta ut sig själv. Man valde det senare, och på ett sätt är denna bok ett försök att återuppväcka reformismens metoder och visioner inom S. Men utrymmet för det klassamarbete som gjorde välfärdskapitalismen på sextio- och sjuttiotalet möjlig förutsatte a) en stark och samhällskritisk arbetarrörelse och b) en ekonomisk uppgång.
Idag har vi inget av det, varje sann reformist är idag revolutionär.
Lundberg och Suonen kritiserar S från vänster, men beskriver alternativet något blåögt som att det bara är en fråga om ”visioner” – och lämnar frågan om makten över produktionen orörd. Det är samma problem som ledde S dit vi står idag.
Kristin Linderoth beskriver i sitt kapitel ”Sundare äktenskap eller skilsmässa” sitt förhållande till S som ett kärleksförhållande, där hon känner sig besviken och funderar på att läm- na sin partner, eller som hon skriver själv: ”Min relation till S må genomgå en kris, men vad som är allvarligare är att hela partiet befinner sig i kris. Medlemstalet har halverats sedan nittiotalet, och i förra valet gjorde parti-et sitt sämsta val någonsin, med un- dantag för 1911, tio år innan den allmänna rösträtten infördes. Om det fortsätter i den här takten blir man ju änka innan man ens hinner bestämma sig för att ta ut skilsmässa.”
Slutklämmen, efter 300 sidor om nedskärningar, förlorade visioner, toppstyre, privatiseringar, skandaler och krossade drömmar, är att S är på glid.
Jag skulle snarare säga att S var på glid ett längre tag, ramlade i en isvak på åttiotalet, tappade bort sig under isen och frös ihjäl. Av socialdemokraternas roll som arbetarnas parti finns bara nedstämd nostalgi och sången ”Arbetets söner” kvar.
Det är nu ett etablerat borgerligt parti genom sin rikemanspolitik och anpassar sig därtill i både ledningskultur, proffspolitikerkår och ideologisk visionslöshet.
Det finns två slutsatser som författarna skulle kunna dra ur sin stundvis väldigt läsvärda, stundvis inte, analys av det toppstyrda, visionslösa och privatiserande partiet S.
Antingen bidra till att bygga upp ett verkligt alternativ till kapitalism, rasism, kvinnoförtryck och miljöförstöring, och delta i kampen och omdaningen av samhället. Eller att låta sig sugas upp i makteliten och proffspolitikerkåren som så många talföra SSU:are innan dem.
Den som lever får se.
Bilbo Göransson
