Inte två år till med januariavtalet

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

I måndags var det precis två år sedan som Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet skrev under januariavtalet. Med januariavtalet som grund kunde sedan en ny S-MP-regering bildas efter att Vänsterpartiet lagt ned sina röster. Januariavtalet flyttade regeringspolitiken ännu mer högerut. 

”Enligt DN:s analys är det tydligt att C och L är januariavtalets sakpolitiska vinnare. Den bilden stärks om man tittar närmare på de tyngsta reformområdena: liberaliseringarna av arbets- och bostadsmarknaderna samt de sänkta marginalskatterna”, skrev Dagens Nyheter nöjt i en ledare efter första veckan med januariavtalet. 
Högst på januariavtalets arbetsfientliga agenda stod breddat och fördjupat borgerligt systemskifte samtidigt som den nya regeringen förband sig att ”inte driva eller arbeta vidare med förslag om vinstförbud eller andra förslag med syftet att införa vinstbegränsningar för privata aktörer i välfärden”. I många fall lovade S-MP-regeringen att genomföra försämringar som inte ens de tidigare Alliansregeringarna hade vågat sig på, som exempelvis försämrad LAS (lag om anställningsskydd), slutföra privatiseringen av Arbetsförmedlingen och påbörja införandet av marknadshyror. 

När två år har gått är många av januariavtalets punkter genomförda eller på väg att genomföras, trots samhällskrisen och trots att regeringen har tvingats överge de nyliberala budgetreglerna.
Januariavtalet tog Socialdemokraternas förtroendekris till en ny, högre nivå och dess politik orsakade en historisk spricka inom LO:s topp. När LO-toppen gav sitt bifall till januariavtalet öppnades den väg som ledde fram till det historiska svek som ledningarna inom IF Metall och Kommunal gjorde sig skyldiga till när de anslöt sig till den LAS-överenskommelse som Svenskt Näringsliv slutit med ett splittrat PTK.
Detta svek har med rätta kritiserats hårt av de LO-förbund som motsätter sig de försämringar i LAS som regeringen och dess samarbetspartner har enats om, men tyvärr har kritiken inte följts av en kampanj i samma anda som den som ledde till segern på Pågatågen för att stoppa LAS-försämringarna.

Upptrappad kamp mot januariavtalets attacker är också svaret på det blåbruna hotet. 

Mitt under coronakrisen sjösatte regeringen också den utredning som ska förbereda för införande av marknadshyra med början i nyproduktion.
I ett försvar av januariavtalet hävdar statsminister Stefan Löfven att överenskommelsen har resulterat i ökat statsbidrag till kommuner och regionerna. Men ökningen av statsbidragen är en följd av krisen och att januariavtalets partier under galgen har tvingats överge den futtiga ökning på 5 miljarder kronor per år under mandatperioden som man enats om. 

S-ledaren och statsministern inledde också året med att uttrycka en önskan om fortsatt ”januarisamarbete” även efter nästa val. 
Inför tvåårsdagen av januariavtalet gjorde Aftonbladets ledarsida en helomvändning och lovprisade den överenskommelse man tidigare kritiserat som ”trots allt bra och det enda möjliga alternativet för att hålla Sverigedemokraterna bort från regeringsmakten”. 
Januariavtalets högerpolitik har spelat de blåbruna i händerna, samtidigt som regeringen inte har varit främmande för att ta efter de blåbrunas batongpolitik och skuldbeläggning genom att höja anslagen till polis och militär och samtidigt skärpa flyktingpolitiken. Inget är mer fel än att hotet från en allt mer aggressiv höger kan slås tillbaka med högerpolitik och ”breda lösningar”. Tvärtom. Januariavtalets högerpolitik har ökat aptiten hos både de blåbruna och arbetsgivarna samt ökat risken för att en M-ledd regering kan bildas efter nästa val.
Den upptrappade kamp som är att vänta mot januariavtalets attacker är också svaret på hotet från de blåbruna.
• Skrota januariavtalet – för arbetarpolitik och arbetarrörelsens socialistiska pånyttfödelse.