Inspirerade av Tunisien och Egypten reser sig nu det syriska folket mot al-Assads diktatur. De slåss för bröd och frihet i ett land som levt med undantagstillstånd sedan 1963. Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv möter Haitam Dabbagh, som själv satt fängslad i två år 1996-1997 för sin politiska aktivitet.I Syrien var Haitam medlem i Party for Communist Aktion (PCA) som var uttalat antistalinistiskt, och tillhörde själv en stark trotskistisk tendens inom partiet. 2 500 av Haitams kamrater från PCA blev fängslade på 1980-90-talen, i samma veva som partiet upplöstes p g a regimens brutala terror. Nu grips återigen de kadrer som tidigare släppts från fängelserna.
Hela Syriens härskande klass är nära knuten till familjen al-Assad. De styr i stort sett hela samhället och upprätthåller makten med en fruktad våldsapparat. Familjen al-Assad har haft makten i Syrien allt sedan militärkuppen 1970.
– De bakomliggande orsakerna till protesterna är delvis ilskan mot förtrycket men framförallt de sociala kraven. ”Bröd och frihet”, står det på plakaten i demonstrationerna. Syriens arbe- tare är mycket fattiga och många arbetar i Libanon för att skicka hem pengar till familjen då lönen i Libanon är tre gånger så hög som i Syrien, förklarar Haitam.
– I Damaskus pågår en lokal generalstrejk, allt är stängt. Enligt undantagstillståndet är det inte tillåtet att samlas mer än fem personer på samma ställe men på flera ställen samlas hundratals och tusentals. I Daara där kampen varit som mest avancerad samlades tiotusentals i strejk och demonstrationer, berättar han.
Daraa styrs idag av kommittéer, befolkningen har organiserat ett självförsvar som även kan hjälpa kringliggande städer där militär och polis fortfarande gör räder. I Daraa fritogs också 260 politiska fångar i fredags förra veckan.
– I flera städer har befolkningen krossat och fällt statyer på Hafez och ersatt dem med bilder på martyrer. Däribland i Daraa, Damaskus, Homs och Latakia. I Daraa brändes Baath-partiets högkvarter ned. I städerna Jasem, Sanamen och An- kul brändes ungdomskontorets, säkerhetspolisens och domstolens byggnader ned. Polisen sköt skarpt mot demonstranterna och använde internationellt förbjuden tårgas, säger Haitam. De använde även elpinnar, macheter och påkar när de misshandlade demonstranter.
– I rädsla för protesterna lämnar nu regimen löfte efter löfte som eftergift till proteströrelsen. Regimen lovar att ta bort undantagstillståndet och utlovar fri media. De lovar rättigheter åt kurder och rätt att organisera sig i partier. Men löften är inget värt om lag nummer åtta inte tas bort, då denna lag säger att Baathpartiet måste vara det styrande partiet. Regimen försöker köpa lugn med löften om löneökningar med 1 500 syriska pund (200 kronor). Svaret från de strejkande är ”vi är inga tiggare, vad ska vi med 1 500 pund till”. Det behövs en förändring och regimen måste fällas, konstaterar Haitam.
Syrien har en historia av motstånd skriven i blod. När al-Assad efter sju år vid makten 1977 förbjöd all form av opposition och politisk verksamhet provocerade detta fram ett massivt uppror, inte minst i Hamah. Al-Assad slog brutalt tillbaka i vad som kom att gå till historien som en blodig massaker.
– Regimen har redan använt dödligt våld. Regimens krypskyttar ligger på taken och väntar. Underrättelsetjänsten slår till mot minsta lilla protest, 300 har hittills dödats, men det har inte fått demonstranterna att backa. Befolkningen är däremot noga med att försöka vinna över de värnpliktiga. Vi har inget otalt med de fattiga soldaterna, de kommer från vanliga familjer. I lördags när soldater kom till Daraa överlämnade demonstranter olivkvistar i deras gevärspipor som en fredssymbol. Talkörer ropades: ”Militären och folket hand i hand”, berättar Haitam.
– Regimens utrikespolitik är i tal antiimperialistisk och mot USA och Israel. Den påminner till viss del om Iran. Men i verkligheten hjälper man USA och Israel i regionen. Detta visas inte minst av Hillary Clintons uttalande om att de inte vill intervenera i Syrien, likt i Libyen. Sedan 1974 har inte ett enda skott avlossats mot Israel och den israeliska regimen berömmer Syrien för att vara Mellanösterns bästa gränsvakter, säger Haitam.
Den syriska befolkningen måste enas över etniska och religiösa linjer i en gemensam kamp mot diktaturen för demokratiska fri- och rättigheter åt alla.
– Kurderna utgör 12 procent av befolkningen i Syrien. Idag lever 300 000 kurder utan medborgarskap och utan rättigheter. Dessa familjer har funnits i Syrien sedan 30-talet. De saknar helt rättigheter, får inte tala sitt språk, saknar jobb och utbildning. De är en oerhört förtryckt minoritet, den kurdiska kulturen är förbjuden, berättar Haitam.
PCA, som Haitam var medlem i innan han flydde, var ett parti som organiserade alla och försvaret av kurder var ett av dess arbetsområden.
Av rädsla för protester lovar nu regimen rättigheter till kurderna och medborgarskap åt de 300 000 som inte har det. Den kurdiska frågan har varit en krutdurk på väg att explodera. Men dessa eftergifter har varit fruktlösa i hopp om att köpa socialt lugn.
– Tyvärr finns inget arbetarparti med ett tydligt alternativ när regimen faller. Det finns en uppenbar risk att de mer radikala islamiska grupperna försöker fylla tomrummet. Saudiara- bien satsar mycket för att stödja dem.
– Vi vill inte se ett nytt Irak i Syrien med splittring mellan olika etniska och religösa grupper. Endast ett starkt arbetarparti kan motverka de motsätt- ningarna, avslutar Haitam.
Kristofer Lundberg
Amer Mohammed Ali
