IPCC: ”Mänskligheten ute på tunn is”

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

Den 20 mars presenterade IPCC, FN:s klimatpanel, en sammanfattande rapport av de senaste 8 årens klimatforskning. 50 000 vetenskapliga rapporter ligger till grund för den ”otvetydiga” slutsatsen att klimatförändringarna beror på mänskligheten, att allvarliga effekter redan är här och att omställningen går alldeles för sakta. Men rapporten levererade också ett visst hopp: tiden, tekniken och resurser finns för att vända utvecklingen.

Sin vana trogen ackompanjerade FN:s generalsekreterare António Guterres presentationen av slutrapporten från IPCC:s sjätte utvärderingscykel (AR6) med slagkraftiga oneliners som att ”mänskligheten är ute på tunn is, som smälter snabbt”. Men António Guterres brandtal blir i sig själv ett slående exempel på att inga tal eller forskarrapporter i världen kan få försvararna av dagens kapitalistiska system att göra det som krävs – för det behövs kamp och rörelser från de miljarder arbetare och fattiga som drabbas när klimatet ändras och ekosystemen krackelerar.

Till skillnad mot tidigare rapporter skriver IPCC redan i första stycket om det ömsesidiga beroende mellan klimat, ekosystem, biologisk mångfald och samhället, och därför hänger anpassning till och mildring av klimatförändringarna ihop med hälsa hos ekosystem och människors välmående. 30-50 procent av jordens land och vatten måste skyddas för att upprätthålla biologisk mångfald och ekosystemtjänster.
Många av de fakta som presenteras är inte nya, och kommer från de tidigare delrapporterna i utvärdelingscykeln, men sätts här in i ett vidare sammanhang. Jämfört med den senaste sammanfattande rapporten (AR5) som kom för nio år sedan är klimateffekterna betydligt värre och slutsatserna mer säkra. Dubbelt så många slutsatser klassas som ”väldigt hög säkerhet” i AR6.
Temperaturökningen är nu cirka 1,1 grader över förindustriella nivåer, och koldioxidnivåerna i atmosfären är högre än på 2 miljoner år. Enligt IPCC står 10 procent av hushållen för 34-45 procent av utsläppen, medan de 50 procenten med minst utsläpp bara står för 13-15 procent. Samtidigt lever nu 3,3-3,6 miljarder i områden med hög sårbarhet för klimatförändringar och ungefär hälften av jordens befolkning upplever vattenbrist åtminstone under delar av året. Resultatet är att allt fler drivs på flykt på grund av klimat och extremväder.

Med fortsatt ökande utsläpp under kommande decennier skulle uppvärmningen närma sig katastrofala 4 grader till 2100 – över den nivå på tre grader som enligt klimatforskare Johan Rockström med flera är gränsen till globala katastrofrisker ”som skulle kunna utplåna mer än tio procent av mänskligheten eller vålla skador som väsentligt försämrar levnadsvillkoren för en stor andel av människorna på jorden”.
De riskerna bekräftas delvis av rapportens analys av hotet mot den biologiska mångfalden. Vid 1,5 graders temperaturökning är det framför allt vissa kustområden som riskerar temperaturer som kan leda till förlust av uppemot 10 procent av arterna. Vid två grader hotas nästan hela Sydamerika, Afrika och Medelhavet av liknande artförluster, och vid tre grader kan delar av världshaven, Nordafrika och Amazonas förlora över 80 procent av sina arter.

Samtidigt pekar rapporten på de stora möjligheter som finns både för att mildra klimatförändringarna och att anpassa sig till dem – framför allt om de inte blir alltför stora. Att göra städer gröna (urban greening) samt att återställa våtmarker och skogar är till exempel effektivt för att minska översvämningsrisker och sänka temperaturen i städer.
Möjligheterna att anpassa till klimatförändringar är stora, men beror på hur mycket temperaturen stiger – det finns ”hårda gränser”. Till exempel är 1,5 grader gränsen för möjligheten att säkra färskvatten till små önationer och samhällen beroende av vatten från glaciärer eller smältande snö.
Regeringarnas olika löften om utsläppsminskningar (så kallade NDC:er), som är en del av Parisavtalet, pekar fortfarande enligt FN på en temperaturhöjning på 2,5 grader till 2100. IPCC-rapporten visar dock hur dessa löften inte har implementerats fullt ut och om detta inte ändras är det snarare 3,2 graders uppvärmning som väntar. Fortfarande flödar mer pengar till fossilindustrin än för att mildra och anpassa sig till klimatförändringarna.

Fortfarande flödar mer pengar till fossilindustrin än för att mildra och anpassa sig till klimatförändringarna.

Mer positivt är slutsatserna från kombinationen av vetenskapliga rapporter kring hur klimatet påverkas av utsläppen och vad som går att göra. Med snabbt minskande utsläpp (med en topp senast 2025) kan temperaturökningen hållas till cirka 1,5 grader, även om nivån kan passeras tillfälligt. Och skillnaden kommer att märkas på bara några år, till exempel vad gäller koldioxid i atmosfären och bättre luftkvalitet.
Vissa förändringar går inte att stoppa, eller kommer att ta hundratals eller tusentals år att vända – det gäller till exempel havsnivåhöjningen. Här varnar rapporten för osäkerheten kring tippunkter, som att det inte går att utesluta att smältande isar i Antarktis och på Grönland höjer havsnivån mycket mer än beräknat, eller att Amoc (Atlantic Meridional Overturning Circulation), som Golfströmmen är en del av, kollapsar och skapar drastiska förändringar i vädermönster som får stora effekter på ekosystem och människor.
Det finns stora möjligheter att snabbt minska utsläppen. Åtgärder som kostar mindre än 100 dollar per minskat ton koldioxidekvivalenter kan halvera utsläppen till 2030. Störst potential och billigast är sol- och vindenergi. Andra mycket effektiva metoder är att stoppa förstörelsen av ekosystem, binda kol i jordbruksmark, restaurera ekosystem och skogar, samt skogsplantering.
Här syns dock att den sammanfattande rapporten tar hänsyn till den härskande elitens intressen. I diagrammen syns svart på vitt att både industriell koldioxidlagring (Carbon Capture and Storage – CCS), men även kärnkraft, har mycket begränsad potential och är dyrt. Trots det får dessa metoder oförtjänt stor plats i texten – något som förstås kommer att användas som en ursäkt för fortsatta investeringar i fossilindustrin.

De svagaste delarna av rapporten är kopplade till hur omställningen ska gå till. Det blir ett politiskt trippande inför dagens makthavare och helt ovetenskapligt när rapporten säger att ”[Alla] länder försöker förbättra folkets välmående, och deras utvecklingsprioriteringar reflekterar olika startpunkt och kontext”.
Är det något som dagens situation visar är det att den härskande kapitalistklassens prioritering inte är folket, utan att öka sina vinster och rikedom till vilket pris som helst, vilket har resulterat i de multipla kriser som världen står inför.
Dock konstateras det att det är fullt möjligt att utrota extrem fattigdom och ge alla en dräglig levnadsstandard utan någon större ökning av utsläppen. Och även om IPCC är ”neutrala” vad gäller vilken väg framåt som ska tas konstaterar de att de scenarier som leder till kraftiga utsläppsminskningar är kopplade till ”global jämställdhet, klimaträttvisa och interregional inkomstfördelning”.

IPCC-rapporten sammanfattar med större skärpa och säkerhet än någonsin tidigare det ytterst allvarliga läget i klimatkrisen. Samtidigt visar forskningen att verktygen finns för att anpassa och ställa om i tid – men dagens makthavare är helt oförmögna att använda dem på grund av sin lojalitet till det vinstjagande kapitalistiska systemet.
Det är bara i händerna på arbetare och fattiga som vi verkligen kan börja använda verktygen. De stora företag, banker och finansinstitut som idag är en broms på omställningen måste tas över i gemensam ägo, och under demokratisk kontroll och styre av arbetare och fattiga kan de istället användas som en katalysator för en omställning av samhället efter behoven hos alla människor och i samklang med naturen.