Iran: För ett revolutionärt alternativ till den islamistiska regimen

av ISA-medlemmar i och från Iran // Artikel i Offensiv

Denna och andra texter har diskuterats och skrivits tillsammans med aktivister på plats i Iran och har översatts för distribution i Iran. ISA har tagis sig an uppgiften att bygga upp den internationella solidaritetsrörelsen – inte bara för att uttrycka allmän solidaritet och bygga upp påtryckningar i sina egna länder, utan för att faktiskt hjälpa till att bygga upp kampen för ett socialistiskt alternativ i Iran.

Det revolutionära upproret i Iran har nu pågått i över två månader. Hjältemodiga aktioner på gatorna, ledda av kvinnor och ungdomar, har varit avgörande för att inspirera bredare samhällsskikt och arbetarklassen att resa sig.
Regimens brutala reaktion har ännu inte stoppat massorna. Gatuprotesterna har blivit både större och mer radikala. De olika uppmaningarna från student- och ungdomsorganisationer att bygga upp organiserade strukturer visar en väg framåt. Genom en fastare organisering av kampen, som också bygger på den organisering av arbetarklassen som skett på sockerfabriken Haft Tappehs och andra arbetsplatser under de senaste åren och som förstärkts i dagens kamp, kan ett nytt steg tas.
Hotet om dödsdomar för de fängslade demonstranterna kan, trots det mod som visas av särskilt ungdomarna, leda till demoralisering och rädsla. Dessutom saknar rörelsen fortfarande ett tydligt ledarskap, samtidigt som olika krafter utifrån, som monarkister och de som stöds av imperialistiska krafter, försöker framställa sig som dess ledare.
Detta är ett verkligt hot mot rörelsen eftersom de inte representerar de arbetande massorna. Det finns ett behov av ledarskap – men ett ledarskap som kommer från den revolutionära rörelsen själv, som kämpar för den stora majoritetens intressen och som är oberoende de olika imperialistiska makterna.
Därför är det nu viktigare än någonsin att samordna och sammanföra befintliga studentgrupper, regionala kommittéer, fackföreningsmedlemmar med mera för att organisera en revolutionär konstituerande församling. Detta skulle vara ett steg mot att bygga upp verklig makt och ledning för rörelsen.

De omfattande marknads- och butiksstängningarna samt protesterna från basarinnehavarna, som har spridit sig utanför de kurdiska regionerna, har varit slående. Studenternas strejker och sittstrejker är en inspirerande fortsättning på motståndet mot alla stats- och säkerhetsstyrkor. Och även om olika arbetarorganisationer och dess ledande aktivister kontinuerligt har uttryckt sin solidaritet och anslutit sig till protesterna har strejkerna i olika branscher ännu inte fått den omfattning, spridning och varaktighet som krävs för att vinna.
I det här skedet är risken för ytterligare och ännu mer blodiga nedtryckningar av rörelsen ett verkligt hot. Kampen behöver en strategi och ett program för att gå vidare och föra rörelsen till en högre nivå för att förhindra ett avgörande bakslag. Hotet om dödsdomar mot fängslade aktivister, säkerhetsstyrkornas fortsatta medvetna användning av våldtäkt och könsrelaterat våld, morden på unga skolelever och barn visar att regimen är fast besluten att bryta ner rörelsen med all sin kraft.
Även om regimen är skakad kommer den att kunna hålla sig fast vid makten så länge det inte finns någon alternativ kraft som kan ta makten och som kan expropriera ekonomins viktigaste delar ur händerna på de styrande eliterna.

För att ta den ekonomiska och politiska makten från dem krävs ett konkret politiskt och organisatoriskt alternativ som massorna kan samlas kring och omvandla sin potentiella makt till en verklig, alternativ makt. För att förhindra att rörelsen ebbar ut måste en sådan alternativ makt byggas upp nu utifrån de strukturer som redan har spridits överallt.
I vissa städer har polisstationer eller administrativa byggnader satts i brand eller till och med ockuperats av demonstranter. Det är också tydligt att polisen och Basiji (moralpolisen)har svårt att kontrollera sina egna styrkor, och enligt vissa rapporter har de börjat använda Hizbollahmiliser för att slå ner protesterna. I vissa delar av landet har mindre städer under några timmar varit under demonstranternas kontroll.

I de strider som rasar dag och natt har strukturer börjat formas för ett av kampen mot de väpnade styrkorna. Läkare och övrig vårdpersonal har byggt upp ett underjordiskt nätverk för dem som har skadats av statsmakten.
Kampens beslutsamhet har redan inneburit att regimens styrkor vid vissa tillfällen har tvingats på reträtt, och mycket snabbt kan frågan om hur bilda en alternativa maktorgan (råd), baserad på massornas organisering, bli avgörande för kamprörelsens framtid.
Där delar av administrationen och de offentliga tjänsterna bryter samman bör de ledas av demokratiska organ inom rörelsen. För att börja ta över makten lokalt – i städer och stadsdelar, på arbetsplatser och skolor, där regimen tvingas dra sig tillbaka – är demokratiskt organiserade arbetar- och studentråd nyckeln.
Dessa råd skulle inte bara kunna utvidga strejkrörelsen för en generalstrejk, utan de skulle omedelbart kunna ta över den lokala makten och administrationen, och samlas på regional och nationell nivå upp till en konstituerande församling. De skulle kunna börja avväpna de repressiva styrkorna och arrestera och döma regimens brottslingar – Basiji, revolutionsgardet och alla de som verkligen borde ställas inför rätta.

Den omedelbara uppgiften är att börja bygga upp en politisk kraft av studenter, arbetare, bönder och fattiga; att samla sig kring konkreta krav för att få slut på kvinno-, hbtq+- och nationellt förtryck samt se till att dessa krav placeras i centrum för den revolutionära kampen.

Så länge det inte finns någon sådan alternativ makt blir det lättare för regimen att stabilisera situationen, även om det bara är på kort sikt. Uppmaningar från de så kallade reformistiska kafterna om att organisera en ny folkomröstning om konstitutionen är ett försök att tysta den revolutionära rörelsen och leda den bort från gatorna och arbetsplatserna.
Så länge den nuvarande, brutala regimen fortfarande styr kan ingen verklig demokratisk folkomröstning hållas. En revolutionär konstituerande församling som väljs av massorna och där inga som har deltagit i förtryck och exploatering eller samarbetat med regimen får ingå, bör demokratiskt besluta om landets framtid.

Det behövs en socialistisk organisation med ett revolutionärt program och en strategi för massornas maktövertagande. Många, särskilt ungdomar, ser behovet av att organisera sin ilska och beslutsamhet. Landets rika revolutionära historia med en stark arbetarrörelse och socialistiska organisationer krossades brutalt av mullorna.
Även de socialistiska och kommunistiska organisationer som har fortsatt att ha vissa krafter i landet är diskrediterade i mångas ögon på grund av sina massiva misstag i det förflutna – främst genom att överlämna makten till mullorna 1979 för att göra sig av med shahen, istället för att bygga upp ett självständigt socialistiskt Iran.
Det är viktigt att vänstern i allmänhet försöker återuppbygga sina krafter, även på marken, men detta måste ske på grundval av lärdomar från 1979 och det förflutna i allmänhet. Vi vill diskutera det nödvändiga programmet för rörelsen nu med alla krafter som är engagerade i att återuppbygga den socialistiska arbetarrörelsen.

Den omedelbara uppgiften är att börja bygga upp en politisk kraft av studenter, arbetare, bönder och fattiga; att samla sig kring konkreta krav för att få slut på kvinno-, hbtq+- och nationellt förtryck samt se till att dessa krav placeras i centrum för den revolutionära kampen.
De bör kopplas till demokratiska krav som frigivning av alla politiska fångar, fullständiga rättigheter för organiserade oppositionsgrupper, partier och fackföreningar med krav på att stoppa alla former av exploatering, för jobb, bostäder, arbetares rättigheter, och så vidare.
Det finns ingen kamp för någon av dessa frågor utan den andra – de har alla samma källa som är det exploaterande och förtryckande kapitalistiska systemet. Därför måste vi kämpa för avskaffa kapitalistiska systemet och för ett socialistiskt Iran genom en organisation av arbetarklassen och alla exploaterade och förtryckta.