Iran i uppror: Regimen försöker med både repression och eftergifter

av Liv Shange Moyo // Artikel i Offensiv

Över en månads protester i Iran visar inga tecken på att avta, trots regimens försök slå ned dem i blod. Förtryckta minoriteter som balocher och kurder utsätts särskilt. och har visat vägen med verkliga massprotester och strejk. Kan olje- och gasarbetarnas strejk trappa upp rörelsen och slå sönder regimens ekonomiska bas?

Repressionen i Iran är enorm. Human Rights Watch räknar i skrivande stund 215 bekräftade dödsoffer, varav 27 barn, under protesterna. Det verkliga antalet är sannolikt långt högre. Organisationen pekar särskilt på hur skolbarn och fångar gjorts till måltavlor. Unga har skjutits och slagits till döds.
De unga som tagit täten i protesterna är ofta mycket unga. Bilderna från flickskolor där eleverna med slöjorna av visar regimens symboler fingret har följts av filmer – unga tjejer jagar bort skolchefen, jagar bort en chef för den brutala Basij-milisen.
Irans utbildningsminister Yousef Nouri hävdar att barn som gripits ”inte fängslas”, utan förts till psykiatriska ”omskolningsläger” där de ska tas ifrån sina ”antisociala” tendenser och lära sig ”hur man uppför sig”. 

Offrens familjer utsätts för ett fruktansvärt tryck – till exempel har Nika Shakaramis familj vittnat om att familjemedlemmar hotats med att bli fråntagna sina barn om de inte i TV bekräftade regimens lögn om att Nika, 16 år, dött av ett fall från en byggarbetsplats. Några, som Nikas mamma, har ändå trätt fram och gjort offren synliga som människor, vilket hjälpt till att piska upp motståndet.
På både Evin- och Darsht-fängelserna har vad som sannolikt är protester från de intagna (regimen hävdar att det rör sig om orelaterade, opolitiska ”upplopp”)  slagits ned blodigt den 16 respektive 9 oktober.
Kvinnor utsätts för brutalt våld. Den senaste veckan har anhöriga till gripna unga kvinnor berättat om hur de mottar massvis med nödrop från fängelset – ”ta med dagen-efter-piller för vi våldtas hela tiden!”.
Samtidigt rapporteras att en inofficiell eftergift redan gjorts – i städerna är slöjtvånget, som varit lag sen 1983, i praktiken upphävt. Kvinnor trotsar det öppet framför regimstyrkor utan repressalier – en delseger och glimt av kraften i det kvinnokampscentrerade uppror som rullas upp, men också sannolikt ett taktiskt drag av de ”mjuka” inom regimen för att stävja proteströrelsen.

Det finns uppenbarligen sprickor inom regimen. De ”hårda” vill krossa demontrationerna i blod. En stor rädsla är att staten Iran, ett brutalt “nationernas fängelse” ska brytas upp om förtryckta minoriteter som balocher och kurder stärks av fortsatta protester. Den kvinnohatande regimen försöker därför också spela på rasism och etnisk splittring för att krossa protesterna.
Efter fredagsbönen den 30 september samlades invånare i Zahedan, huvudstad i Sistan-Balochistan-provinsen som är Irans fattigaste och som främst har balochisk befolkning, till en protest mot att en 15-årig balochisk flicka våldtagits av en polischef. Polis sköt skarpt mot demonstranterna och attackerade även bedjande inne i mosken, bland annat genom att skjuta in tårgas i kvinnornas avdelning.
Massakern denna “blodiga fredag” räknar nu, efter att flera skadade dött på sjukhus, minst 93 dödsoffer, däribland flera barn. Det extrema våldet mot den balochiska befolkningen har fortsatt därefter, med rapporter om hundratals gripna och omkring 300 är skadade.

Säkerhetspersonal på sjukhusen sägs neka skadade människor vård om det inte accepterar de styrandes ‘story’ som lägger skulden för våldet på lokalbefolkningen. Balocherna, som till skillnad från majoriteten i Iran huvudsakligen är sunnimuslimer, är sen länge utsatta för systematiskt förtryck precis som andra etniska och/eller religiösa minoriteter som till exempel azerer, araber och den stora hazariska flyktingbefolkningen från Afghanistan som lever som papperslösa och rättslösa, utsatta för enorm rasism, diskriminering och utnyttjande – exempelvis i form av barnarbete och tvångsrekrytering till armén.
Kurderna, Jina Aminis folkgrupp, är med cirka tio miljoner den största etniska minoriteten i Iran, och med en stark kamptradition. De kurdiska områdena i nordväst har också utsatts för våldsamma attacker, bland annat mot Kurdistan-provinsens huvudstad Sanandaj där uppgifter om massakrer sipprat fram genom internetnedstängningen. Upproret startade här i samband med Jina Aminis begravning den 17 september, och kampen är på en fortsatt hög nivå med en sorts regional generalstrejk eller nedstängning där små företag och butiker verkar spela en viktig roll.
Många uppmaningar om att sprida och trappa upp strejkerna till en landsomfattande generalstrejk har hörts under protesterna, men verkar ännu inte ha tagits upp och omsatts i aktion på allvar. Ett viktigt steg togs dock den 10 oktober då olje- och gasarbetare inledde en politisk strejk till stöd för proteströrelsen och med krav på att våldet mot demonstranter måste upphöra.

Det är svårt att få en övergripande bild av situationen, men det verkar som att strejken fortsätter. Omkring 4 000 arbetare på fyra raffinaderier – inklusive det enorma Abadan-raffinaderiet, bland världens 20 största – strejkar. Under de senaste åren har olje- och gasarbetarna organiserat en rad strejker i kamp för löner och arbetsvillkor, men nu tar de upp en politisk strejk mot regimen för första gången sen revolutionen 1979  – där just oljearbetarnas strejk spelade en viktig roll.
Arbetarna har utsatts för hårt tryck att återgå till arbetet. Bland annat har de attackerats av säkerhetsvakter och polis, som förstärkts med styrkor skickade från andra delar av landet. Arbetarna ska ha blockerat motorvägar för att försvara strejken. Den 18 oktober rapporterades att 100 av arbetarna hade gripits. Oljearbetarnas fack, Rådet för oljekontraktarbetarna, sa i ett uttalande den 14 oktober att arbetarnas svar på repressionen är att sprida strejken till fler raffinaderier. De uppmanade också alla industriarbetare att ansluta sig till strejken.
I skrivande stund rapporteras att de stridbara sockerfabriksarbetarna vid Haft Tappeh idag, den 18 oktober, har gått ut i strejk.
Efter en månad står upproret i Iran vid viktiga trösklar – tas oljearbetarnas uppmaning upp av fler, som exempelvis stålindustrins arbetare, kan det bli en avgörande styrkeboost som kan ge protesterna en verkligt revolutionär potential.

”KVINNA, LIV, FRIHET: ETT PROGRAM FÖR ATT DRIVA KAMPEN VIDARE
• Rättvisa för regimens alla offer – ställ bödlarna till svars. För en verklig utredning av morden på Jina (Mahsa) Amini, Nika Shakarami, branden i Evin-fängelset, massakrerna vid universiteten och regimens alla brott av demokratiskt valda företrädare för kamprörelsen. Omedelbart frisläppande av alla som fängslats under kampen och alla politiska fångar samt de som regimen håller som gisslan.
• Bilda församlingar och kommittéer som kan förena, bygga och försvara kampen som bli till en massrörelse, baserad på demokrati och solidaritet, som kan driva kampen vidare för att avskaffa klädkoder och alla repressiva religiösa lagar och få regimen på fall.
• Trappa upp strejkerna med en generalstrejk och ett program för att få slut på allt förtryck, all diskriminering och all exploatering; kämpa för fullt kroppsligt självbestämmande och oberoende för kvinnor, hbtq+-rättigheter, för fackliga fri- och rättigheter, full kompensation för inflationen, lika lön och anständiga jobb, bostäder och välfärd för alla.
• För en revolutionär konstituerande församling som baseras på arbetarråd och den demokratiska organisering som kampen själv formar. För ett demokratisk socialistiskt Iran med fullständiga rättigheter för minoriteter och alla folks rätt till självbestämmande och med arbetarklassens och de fattigas fulla makt över landets rikedomar.
• Ingen tillit till de imperialistiska makterna. Bygg solidariteten med kvinnornas och arbetarnas kamp i Iran med demonstrationer och andra stödaktioner på gator och torg, på arbetsplatser, universitet och skolor.

LÄS OCKSÅ: