Iran: Masskampen väntar på att resa sig

av Kristofer Lundberg // Artikel i Offensiv

Coronavirusets spridning i Iran har tillfälligt stoppat landets massprotester, men bara tillfälligt. Den politiska, sociala och ekonomiska situationen är en krutdurk som när som helst kan explodera.

Sedan den gröna vågen 2009-2010 har nya massprotester avlöst varandra. De som för 10 år sedan hade illusioner i den ”reformistiska” delen av regimen har nu ingen tilltro till någon av dem. 
Den gröna vågen hade framför allt en bas i medelklassen. Dagens massprotester leds av arbetarklassen och de fattiga. 
Den 15 november 2019 bröt massiva protester ut i hela Iran mot den islamiska republikens nedskärningar på bränslesubventioner. Protesterna antog snabbt en politisk karaktär mot hela regimen. 
Minst 1 500 demonstranter dödades under massrevolten efter direkta order från regimens högste ledare, Khamenei. 
Khamenei beordrade säkerhetsstyrkorna att med alla medel stoppa protesterna som samlade hundratusentals i hela landet; minst 23 barn mellan 12 och 17 år dödades i november. Säkerhetsstyrkornas brutalitet visas också av att de siktade mot obeväpnade demonstranters huvuden. Trots det dödliga våldet fortsatte protesterna med obegränsad styrka.

Den iranska regimen genomförde massarresteringar, tortyr och våldtäkter mot de som deltagit i protesterna. Tre fångar dömdes till döden för att ha deltagit i protesterna. 
Totalt arresterades över 7 000 demonstranter. Många sitter fortfarande i förvar och nekas medicinsk vård och juridisk hjälp. Flera har enligt rapporter blivit utsatta för tortyr och misshandel. 
Massarresteringarna blottlägger regimens djupa rädsla för fortsatta massprotester i landet. I början av 2020 fortsatte revolten. 

Under måndagen den 10 februari satte ungdomar eld på revolutionsgardets paramilitära bassij-styrkors baser i en rad iranska städer, däribland Esfehan. Attackerna mot militärbaserna var ett svar på regimens våldsamma angrepp mot den senaste tidens folkliga protester.
Regimen har inte lyckats att helt trycka tillbaka demonstranterna, men i spåren av coronaviruset har protesterna avtagit. Antalet dödsfall från coronaviruset i Iran överstiger nu 1 000 i olika städer, enligt sjukhuskällor i landet.
Regimen försöker fortfarande tona ner situationen och mörkar sanningen, trots att läkare rapporterar om att antalet döda växer för varje dag. Över 12 000 har lagts in på sjukhus efter att ha smittats av coronaviruset.

Massarresteringarna blottlägger regimens djupa rädsla för fortsatta massprotester i landet. I början av 2020 fortsatte revolten.

Islamiska republiken är en av världens mest brutala med förbud mot fackföreningar och partier. Offentliga avrättningar av oliktänkande ska skrämma befolkningen till tystnad och omfattande bruk av tortyr och skrämsel används. Kontroll över identitet, kön och sexualitet samt över vad en får tro, äta, dricka och göra, likaså med stränga regler för hur en får klä sig med obligatorisk slöja. Samhället vilar på sharialagar och religiösa dogmer. 
Politiska fångar och landets etniska minoriteter döms till döden efter erkännanden framtvingade genom tortyr. Kina är det enda landet i världen som avrättar fler medborgare än Iran; per capita avrättar Iran flest.
Det är mot detta förtryck den unga generationen nu reser sig. Motståndet är en del i kampen mot kapitalismen som system. Landets elit har tillskansat sig så mycket ekonomiskt inflytande som möjligt. 
Över 80 procent av Irans ekonomi styrs av den islamiska staten. Den resterande delen, den privata sektorn, domineras helt av regim­eliten och dess väpnade styrkor. 

Enligt FN är runt 5 procent av den iranska befolkningen på 80 miljoner undernärda. Den absoluta fattigdomen har vuxit till 40 procent och sex procent svälter.
Regimen befinner sig i djup kris, med allt hårdare konflikter mellan dess olika delar. Konflikten stärks av det motstånd den möter från befolkningen på alla plan i samhället.
Protesterna i Iran är starkt sammankopplade med massrevolterna i Irak och Libanon.
Fattigdomen i Mellanöstern är omfattande och regionen är den mest ojämlika i världen, där fattigdom har präglat människors liv i generationer.

Massorna har gång på gång visat sin vilja att störta regimen. Det är inte brist på mod hos studenterna, kvinnorna och arbetarklassen, utan avsaknaden av ett socialistiskt massparti med ett politiskt program för maktövertagande och utveckling av samhället, som har gjort kampen lång. Det finns ett akut behov av att fälla mullornas diktatur och lägga grunden för en socialistisk konfederation.