Iran går nu in i sin djupaste ekonomiska kris sedan kriget med Irak 1980-1988, vilket har gjort att tusentals återigen är ute på gatorna i protester mot president Mahmoud Ahmadinejad.På en vecka i början av oktober förlorade rialen (landets valuta) en tredjedel av sitt värde i förhållande till den amerikanska dollarn. Rialen har tappat 57 procent i värde de senaste månaderna och 75 procent i förhållande till för ett år sedan. Måndagen den 1 oktober föll valutan med hela 17 procent. Den officiella inflationen är nu 35 procent och levnadsstandarden har sjunkit dramatiskt till följd av detta. Den officiella siffran för arbetslösheten ligger på 12 procent, men flera iranska ekonomer säger att siffran i själva verket är nästan tre gånger så hög.
Valutakrisen har kraftigt förvärrats av västmakternas finansiella sanktioner, förutom att oljeintäkterna från försäljning till EU kraftigt minskat. Situationen har lett till omfattande valutaspekulation, vilket i sin tur har förvärrat krisen.
I en intervju i brittiska Guardian vittnar en familj från den högre medelklassen om svårigheterna att få det att gå ihop, att man får välja bort varor och enbart köpa det enklaste.
Priset på yoghurt har fördubblats sedan september. Kött och ris har ökat med 48 respektive 34 procent sedan förra året. Förutom prisökningar har arbetsrätten attackerats. I skuggan av krisen har arbetsgivare fått större möjligheter att ge arbetare sparken.
Den lagstadgade semestern har sänkts från 30 dagar till 20.
De protester som nu blossat upp igen, med Teherans basarområde som centrum, har varit starkt regimkritiska. Med talkörer som ”Din ekonomiska politik har förvärrat den ekonomiska krisen” och ”Ned med den regering som lurar folket” har massorna konfronterat kravallpolis och utsatts för beskjutning med tårgas och gummikulor.
Oron för den ekonomiska situationen har också avslöjat en spricka i toppen, som kan vara början på slutet för Ahmadinejads sjuåriga styre.
År 2009 skrev Offensiv att den massrörelse som uppstod i samband med protesterna efter valet i Iran bara var början och att bara en socialistisk revolution kan garantera demokratiska fri- och rättigheter.
Massrörelsen som startade 2009 var ett steg mot en folklig resning och en oberoende organisering av arbetarklassen.
Nu är det avgörande att oberoende arbetarorganisationer bildas. De protester som har börjat bryta ut till följd av den massiva valutakrisen, kan vara ytterligare ett steg framåt för revolutionen.
Stefan Berg
