Är Iran en ondskans axelmakt eller en partner för USA? Bush har trappat upp sina militära hot mot Iran, samtidigt som Teherans närvaro på konferensen i Irak i helgen blåstes upp av Vita Huset som ett framsteg. I Iran ökar kritiken mot president Ahmadinejad, som till stor del har just hoten från USA att tacka för att han fortfarande sitter kvar.
Bush, och ännu mer vicepresident Cheney, har försökt ge Iran skulden för USA-imperialismens katastrofer i Mellanöstern. Teheran skulle enligt denna teori ligga bakom inbördeskriget och attackerna mot USA:s soldater i Irak. Hizbollah i Libanon och Hamas i Palestina skulle vara Irans agenter. Att Iran dessutom vägrar böja sig i frågan om kärnteknologin skulle vara ytterligare ett bevis på landets hot mot omvärlden.
Retoriken mot Iran liknar tonen mot Irak inför kriget för fyra år sedan. Erfarenheterna av USA:s nederlag i Irak spelar dock in i Bushs egna kalkyler för att verkligen gå till militärt angrepp – och för möjligheterna att få stöd för detta ens bland sina egna.
Inte ens Bush kan anklaga Iran för att ligga bakom de väpnade sunnigrupperingar som stöder antingen al-Qaida eller Saddam Husseins baathparti. Men inte heller shiamiliserna har behövt Irans uppbackning. Iran sägs stå för ”utdelningen av vägbomber som dödat så många amerikanska och brittiska soldater – trots att den teknik det handlar om i dessa enkla men dödliga prylar kan hittas i de flesta trädgårdsskjul”, konstaterar den brittiske journalisten Patrick Cockburn, som länge bevakat Mellanöstern. Hans slutsats är att hetsen mot Iran handlar om USA:s inrikespolitik – att rikta blickarna mot en ny fiende.
Irans ökade roll
Faktum är att USA självt i högsta grad bidragit till Irans ökade roll i Mellanöstern. Den amerikanska tidskriften Foreign Policy rankar Iran som den största vinnaren på Irakkriget. Många shiamuslimska politiker i Irak, som fått makt tack vare USA, har starka band till Iran. Teheran finansierar och har nära kontakt med flera partier i Irak. Till den heliga staden Najaf anländer varje dag 1 200 pilgrimer från Iran och med dem iranska produkter och handel.I februari gick USA från ord till handling. Hangarfartyget John Stennis, med 5 000 man och stridsberett flyg, skickades till Persiska Viken. Där fanns redan ”kollegan” Eisenhower, som står för flyginsatser i Somalia och Afghanistan. Fem iranier greps av USA-soldater i staden Arbil i Irak. Många fler, anställda i olika välgörenhetsorganisationer, har gripits en kortare tid.
Den amerikanske journalisten Seymour Hersh säger att tonen mot Iran signalerar en ny inriktning för Bush. Att Iran på nytt, liksom på 1980-talet, ses som ett värre strategiskt hot än sunniextremisterna. ”USA försöker desperat samla en sunniarabisk allians mot Teheran”, skriver Financial Times (FT). Regimerna i Saudiarabien, Jordanien och Egypten delar USA:s oro över Irans växande inflytande. Det betyder, skriver FT, att Washington inte lärt något från den tid då USA med hjälp av Saudiarabien och Pakistan byggde upp Usama bin-Laden i Afghanistan.
Parallellt utspelar sig striden om Irans anrikning av kärnbränsle, som lett till begränsade FN-sanktioner mot landet. Eftersom Iran ignorerade tidsgränsen den 23 februari vill USA nu ha en skarpare resolution, som skulle innebära att Kina och Ryssland inte får sälja vapen till Iran. Dessutom skulle EU slopa de stora exportkrediter som ges till de storföretag som säljer till Iran. Sådana sanktioner skulle få effekt på landets ekonomi, men Peking och Moskva har ännu inte ställt upp på USA:s krav.
Under tiden fortsätter Iran anrikningen av uran. Stora frågetecken råder dock om hur långt landet kommit. USA trodde i somras att det skulle ta 4-10 år innan Iran kan skapa kärnvapen. Avtalet mellan Nordkorea och USA (sexpartssamtalen) är dock en uppmuntran till regimen i Teheran att skynda på processen, eftersom Nordkorea helt tydligt vann stora eftergifter från USA efter att ha testat en bomb i höstas.
”För tusende gången – Vi planerar inte för krig mot Iran”, förklarade USA:s försvarsminister Robert Gates i början av mars. Det kommer sannolikt också att stämma – det finns en verklig risk på ett visst stadium för flygangrepp, men inte ett fullskaligt krig. Bushs nya styrkor till Irak visar att hans regim inte helt kontrolleras av den majoritet av USA:s kapitalister som vill ha en ny kurs. ”Alla möjligheter ligger på bordet” vad gäller Iran, betonar både Cheney och Bush. Iran spelar också högt och vill helst inte öppet ge USA en hjälpande hand i Irak. President Ahmadinejad vill tala inför FN för att vinna sympati från den starka opinionen mot Bush.
Anfaller USA?
USA:s ställning är idag försvagad och ett krig mot Iran är en mycket svårare uppgift än attacken på Irak. Om en attack ändå skulle genomföras (möjligheten finns också av ett israeliskt luftangrepp) skulle det få enorma konsekvenser politiskt, men åstadkomma lite vad gäller kärnteknologin. Irans anläggningar är utspridda på över 70 platser, varav många under jord. De politiska reaktionerna skulle däremot skaka om hela Mellanöstern. Även världsekonomin skulle påverkas. En femtedel av världens olja passerar genom Hormuzsundet, som riskerar att stängas av iranska missiler och fartyg med bomber.Det som kan förhindra militära äventyr är att både Bush och Ahmadinejad pressas av sina härskande klasser att ta steg mot förhandlingar. Ahmadinejad valdes på populistiska paroller mot korruption, men både arbetslösheten och inflationen har ökat kraftigt under hans styre.
Han har förlorat det folkliga stöd han fick genom löften att dela ut oljeinkomsterna. DN:s Michael Winiarski skriver den 12 mars att det nu är ”slående hur öppet folk törs kritisera Ahmadinejad. Vid mitt besök för ett år sedan sänktes rösterna när landets ledning kom på tal, men nu verkar fördämningarna ha brustit”. I valet i december fick Ahmadinejads kandidater bara 4 procent.
Irans kapitalister och den högste ledaren Khameini är också missnöjda. De vill ha snabbare privatiseringar av oljan, men inte ens spekulanterna vågar köpa i dagens osäkra läge. Dessa krafter låg säkert också bakom Ahmadinejads besök till Saudiarabien, då han gav stöd till saudiernas planer för Palestina och Libanon. Att Saudiarabien där agerar som USA:s ombud spelade mindre roll, Iran vill försäkra sig om att Saudiarabiens kung förstår riskerna med ytterligare ett krig.
Den tidigare presidenten Rafsanjani har kritiserat Ahmadinejad för att ”provocera fienden”. Men på grund av att Ahmadinejad vinner stöd ur USA:s attacker tvingas även Rafsanjani varna för USA.
Arbetarkamp
Iran har de senaste åren skakats av både arbetarkamp och rörelser bland landets minoriteter, ifjol både från kurder och från azerier. DN rapporterar att 10 000 lärare i förra veckan demonstrerade utanför parlamentet för att få ut sina lönehöjningar. Bussförarnas fackliga ordförande Mansour Osanlou, som ledde den stora strejken för drygt ett år sedan, har på nytt fängslats och åtalas. När rättegången – där även anklagelserna är hemliga – inleddes, demonstrerade bussförare med familjer utanför.Regimen i Iran är ingen allierad för arbetare som vill kämpa mot USA-imperialismen. Tvärtom, arbetarna och de förtryckta måste störta den islamistiska regimen i kampen mot imperialism och kapitalism.
Per-Åke Westerlund
