Irans ekonomiska och politiska kris fördjupas

av Nina Mo, SLP (ISA Österrike) // Artikel i Offensiv

Uttalandet från den tidigare befälhavaren för Islamiska revolutionsgardet (IRGC) Alireza Alavi-Tabar, att ”om den nuvarande situationen fortsätter kommer folket att resa sig och regeringen kommer att ställas inför en revolution eller kollaps, vilket vi bör undvika kosta vad det kosta vill”, visar hur den iranska härskande klassen fruktar den fortsatta arbetarkampen.

Den hårda smällen från covid-19 har lett till en fördjupad ekonomisk och politisk kris i Iran. Medan splittringarna i regimen intensifieras lider arbetarklassen och de fattiga av en hälsokris, repression och växande arbetslöshet och fattigdom. 
Även om protester från skikt av massorna till viss del har lamslagits av coronakrisen har andra skikt inom arbetarklassen fortsatt sin kamp och sina strejker de senaste månaderna. 

Som i många länder har Iran drabbats av en ny våg av antalet smittade av covid-19. I juli nådde både antalet smittade och döda en ny topp. 
Efter månader av lögner om virusets inverkan och sent agerande för att motverka spridning öppnade regimen åter butiker och marknader i april, och sedan dess har nedstängningen i princip upphört med nästintill inga införda skydds­åtgärder. 
Regeringen öppnade upp samhället på villkor om ”hälsoprotokoll”, men de dåliga levnads- och arbetsvillkoren samt bristen på offentlig tillgång till skyddsutrustning har orsakat en ökning av antalet covid-19-smittade. 

Trots den rådande situationen har det varit ännu mer nedskärningar och uppsägningar inom sjukvården. Minst 500 sjukvårdspersonal i Mashad, 600 i Gilan- och Atiehsjukhuset i Teheran samt 500 sjuksköterskor har avskedats de senaste månaderna. 
Den ekonomiska krisen slår väldigt hårt mot sjukvårds- och den sociala sektorn. Fortfarande smittas – och dör – allt fler sjuksköterskor på grund av bristen på skyddsutrustning. De flesta vårdarbetare är underbetalda och har tillfälliga anställningsformer. Sjukvårdskrisen kommer att leda till ännu fler dödsfall och en okontrollerbar spridning av viruset.
Det snabba prisfallet på olja, kombinerat med en allmän stor nedgång på oljeintäkter, slog hårt mot den iranska ekonomin som redan var i ett kritiskt tillstånd. Valutan rial har förlorat 50 procent av sitt värde, vilket har lett till höjda priser på nästan alla varor. Just nu kan ett litet inköp i en mataffär kosta över 1 miljon rialer (215 kronor; 1 rial är 0,00022 kr!). 

Många arbetstagare, pensionärer och småföretagare lever under den absoluta fattigdomsgränsen. 
Åtminstone två miljoner arbetare inom sektorer som bygg, tjänstesektorn, turism, butiker med mera förväntas förlora sina jobb, och hundratusentals är redan arbetslösa. Iranska parlamentets forskningscenter uppskattade att 12-27 procent kan förlora sina jobb tillfälligt eller permanent. Många av dem kommer inte att få någon arbetslöshetsförsäkring. 
Bland skälen till den senaste protestvågen mot regimen från slutet av 2017 till november 2019:s revolter är ekonomiska svårigheter som prishöjningar, obetalda löner med mera. Regimen fruktar därför ett nytt utbrott av den redan existerande ilskan. 

Många arbetare och aktivister är nu välkända och symboliserar den unga proletära generationen som har revolterat mot regimen.

Regimens allra mest hårdföra personer försöker gynna sig själva i denna situationen och anklagar Irans president Rouhani för ”förräderi mot folket”. Medan Rouhani och hans politiska läger är i en djup kris, där de har misshanterat coronakrisen dramatiskt och ultra­konservativa krafter vann ett visst stöd i valen i februari, är hela regimen ställda inför en legitimitetskris.
Detta har redan uttryckts av den hårda statsrepressionen och våldet under den senaste protestvågen, som dödade 1 500 demonstranter, som regimen nu fortsätter med. De senaste veckorna har demonstranter dömts till döden av Högsta domstolen. 

Arbetare, feminister, fackligt aktiva och andra aktivister blir i allt högre grad arresterade och torterade. Regimen vill visa sin auktoritet och det till synes lyckade undertryckandet av protesterna 2017-2019 genom att arrestera och avrätta de som kämpar. 
Många arbetare och aktivister är nu välkända och symboliserar den unga proletära generationen som har revolterat mot regimen. Det är nödvändigt att organisera internationell solidaritet mot dessa arresteringar och dödsdomar. 
Obetalda löner, avskedningar och bristen på skyddsutrustning under pandemin är en huvudorsak till varför arbetare fortsätter att kämpa och strejka trots coronanedstängningen. Inom några veckor efter den första chocken från virusutbrottet fortsatte och intensifierades de arbetarkamper som redan hade börjat de senaste åren.

Rapporter gör gällande att över 200 olika protester i 74 städer har ägt rum de senaste veckorna och månaderna; från brevbärare till olje- och gasarbetare och lärare. I vissa städer har sjukvårdspersonal anordnat protestmöten mot obetalda löner och bristen på skyddsutrustning. Bussförare har protesterat efter månader av obetalda löner med krav på att få betalt samt stödpaket och arbetslöshetsförsäkring.
Pensionärer har haft flera protester i juni med krav på att få deras obetalda pension utbetalad samt höja pensioner, då många av dem lever under fattigdomsgränsen. 3 500 kolarbetare har gått ut i strejk för höjda löner och mot privatiseringar av energibolagen. 

Sedan den 14 juni har de berömda arbetarna vid sockerrörsfabriken i Haft Tappeh återigen gått ut i strejk, som stöds av arbetarorganisationer i hela landet. Att de fortfarande kämpar öppet för att bli av med sina arbetsgivare och uppmanar till arbetarkontroll över fabrikerna, samt flera andra krav, visar att denna kamp kan visa på en radikal väg framåt för hela arbetarklassen i Iran. 
Nyckeluppgiften nu kommer att vara kopplingarna mellan alla dessa individuella strider, bygga på revolterna från 2019, organisera generalstrejker, bygga massorganisationer för och av arbetarklassen samt skapa en kraftfull rörelse för att störta den korrupta regimen.