Irland förbereder walkouts 8 mars

av Harper Cleves (Socialist Party, CWI Irland)

Internationella kvinnodagen den 8 mars är rotad i arbetarklassaktioner och socialistisk politik.

Åren 1908-09 var det en rad strejker i textilfabrikerna i USA. De unga invandrarkvinnor som stärkte dessa industrier krävde handling från sin fackledning, vilket ledde till en väldigt omtvistad och elva veckor lång strejk med 20 000 arbetare. Detta inspirerade den tidens tyska socialist Clara Zetkin att instifta en Internationell kvinnodag 1910.

Jämställdhet mellan kvinnor och män fortsätter att vara avgörande i kampen för arbetares rättigheter. Detta kan vi se i Irland idag genom felbehandlingen på arbetsplatser av sjuksköterskor och barnmorskor. 

Mellan 2008 och 2018 har det ägt rum en 6-procentig minskning i personalsjuksköterskor, trots det ökade arbetet på grund av en åldrande befolkning. Unga sjuksköterskor, ställda inför alltför långa arbetsdagar och otillräckliga löner, tar med rätta antingen sitt arbete till annan plats eller lämnar yrket helt. Sjuksköterskor som jobbar kvar får en finansiell struntsumma av regeringen, trots deras ökade arbetsbörda och den livsviktiga service de ger patienterna. 

Det är ingen slump att sjuksköterske- och barnmorskeyrket i överväldigande grad innehas av kvinnor, med ständigt återkommande attacker. En undersökning av den statliga sjukvårdsmyndigheten i Irland 2016 avslöjade att 72 procent av den offentliganställda personalen är kvinnor, varav 92 procent arbetar som sjuksköterskor. 

Kön är ett koncept som historiskt har använts för att dela upp arbetskraften och leda in kvinnor i arbeten som involverar omsorg och service; arbete som ofta är begränsat till hemmet och därmed undervärderas eller blir obetalt. Kvinnor ”är menade” att ta hand om andra utan förväntningar om betalning.  

Politiker som Leo Varadkar [Irlands regeringschef] utgår från denna kulturella förväntning av underkastelse när de försöker underminera strejkaktioner ledda av kvinnor. När de kritiserade sjuksköterskor för att de strejkade mitt på dagen den 30 januari antyds att det är själviskt av arbetare i vård- och omsorgsyrken att sätta sina behov först och kräva löner det går att leva på. 

Denna kulturella koppling mellan kvinnors arbete och hälsovården kan också ses i statistiken angående sexuella trakasserier. I en undersökning ifjol utförd av fackföreningen Prospect (ingenjörsfack) i Storbritannien inom olika fält hade över en tredjedel av alla kvinnor upplevt sexuella trakasserier på arbetsplatsen, där siffran hoppade till hela 62 procent för kvinnor under 30 år.

En undersökning från början av 2018 i USA visade att uppemot 77 procent av kvinnliga arbetare upplever verbala sexuella trakasserier och att 51 procent hade upplevt oönskade beröringar. Kvinnor, som arbetskraftens ”tjänstgivare”, förväntas inte bara att osjälviskt bortse drägliga löner, utan också offra sin kroppsliga självbestämmanderätt för att blidka en chef, medarbetare eller kund.  Det patriarkala kapitalistiska samhället har betingat folk till att se tillgång till kvinnors kroppar och empati som en del av servicen. 

I den här kontexten – och i den radikala arbetarklassens traditioner på Internationella kvinnodagen – manar ROSA [socialistisk feministisk plattform] och medlemmar i Socialist Party i Irland till walkouts på 8 mars i år. Vi borde följa de kampexempel som McDonalds-arbetare i USA har föregått med i Metoo-strejkerna i september och liknande aktioner från Google-anställda globalt månader efter. 

Detta stöds nu av studentfacket i Irland (USI) och vi vill bygga upp stödet för det i fackföreningar, arbetsplatser, skolor och universitet.