Det irländska valet blev en stor framgång för den nya Förenade vänsteralliansen ULA, som vann fem platser i parlamentet. Två av dem är medlemmar i Socialist Party (CWI Irland): Joe Higgins och Clare Daly. Socialist Party är Rättvisepartiet Socialisternas systerparti.För de båda regeringspartierna Fianna Fáil och de Gröna (Miljöpartiet) slutade valet i en total katastrof.
Parlamentsvalet på Irland blev historiskt, men inte av de skäl som framhålls av de eventuella nya regeringspartierna Fine Gael och Labour.
Det är sant att båda dessa partier har uppnått oemotsvarade framgångar, men det är fråga om pyrrhussegrar, tillfälliga framgångar.
Valet blev historiskt huvudsakligen därför att det innebar näst intill kollaps för Fianna Fáil, det kapitalistiska etablissemangets dominerande parti på Irland sedan denna stats grundande och ett av Europas framgångsrikaste kapitalistiska partier under de senaste åttio åren.
Det är också av extremt stor betydelse att valet markerade framväxten av United Left Alliance [förenade vänsteralliansen], som fick fem mandat.
Socialist Party, som initierade den process som ledde till bildandet av United Left Alliance, fick självt två parlamentsledamöter invalda.
Clare Daly blev invald för första gången i Dublin North (7 513 förstahandsröster, eller 15,2 procent) och Joe Higgins återvände till Dáil [det irländska parlamentet] som representant för Dublin West (8 084 röster, eller 19,0 procent).
I Cork North Central drev vår kandidat Mick Barry en enastående valkampanj som gav 4 803 förstahandsröster (9,2 procent), vilket är nästan tre gånger så många röster som vi fick i valet 2007. Detta ger Socialist Party en väldigt stark position att kunna ta ännu ett mandat närhelst nästa val äger rum.
Socialist Party har också skaffat sig väldigt bra plattform i Dublin South West, där vår kandidat Mick Murphy fick 2 462 röster, 5,2 procent.
Vi ställde upp med fler kandidater än någonsin tidigare och partiets förankring har stärkts till följd av det.
United Left Alliance [Förenade vänsteralliansen] består av Socialist Party, People Before Profit Alliance [PBPA, folket före vinsten-alliansen], Workers and Unemployed Action Group i Tipperary [Arbetares och arbetslösas aktionsgrupp] och en socialistisk grupp i Sligo.
De två ULA-representanter från PBPA som blev invalda i parlamentet var Joan Collins i Dublin South Central, med 6 574 eller 12,9 procent förstahandsröster, och Richard Boyd Barrett i Dún Laoghaire, fick 6 206 förstahandsröster, 10,9 procent. (Boyd Barret är med i Socialist Workers Party, SWP, ett parti utan klar socialistisk profil).
Den femte valda ULA-kandidaten Seamus Healy i Tipperary South fick 8 818 röster, 21,3 procent.
I Dublin, där ULA ställde upp i elva av Dublins tolv valdistrikt, fick den nya vänsteralliansen totalt 38 808 förstahandsröster, eller 7,6 procent av det totala antalet röster i dessa valdistrikt.
Valet ägde rum mot bakgrund av den djupa ekonomiska krisen i samhället och kännetecknades särskilt av EU/IMF-interventionen och den åtstramningsuppgörelse som Fianna Fáil och De Gröna slöt i regeringsställning med EU/IMF i november förra året. Kollapsen för Fianna Fáils röstetal återspeglar kollapsen för den irländska ekonomin och visar hur förtroendet för det kapitalistiska etablissemanget undergrävts.
År 2007 fick Fianna Fáil 41,5 procent av rösterna, vilket gav dem sjuttio mandat. I årets val fick Fianna Fáil 17,4 procent och 20 mandat totalt!
Hatet mot Fianna Fáil inom arbetarklassen kunde man känna av i dörröppningarna och de blev som förväntat slaktade på valdagen. Siffrorna är förödande: Fianna Fáil vann endast ett mandat i Dublin (20 mandat år 2007) jämfört med Socialist Partys två eller ULA:s fyra! Fianna Fáil står inför sin sannolika utplåning i städerna. De Gröna skonades inte och gick från sex till noll parlamentsmandat.
De huvudsakliga vinnarna bland de etablerade partierna blev det traditionellt borgerliga partiet Fine Gael, som ökade med 8,8 procentenheter till 36,1 procent, det socialdemokratiska Labour som fick 19,4 procent (en uppgång med 9,3 procentenheter) och Sinn Féin med 9,9 procent (efter en uppgång med 3,0 procentenheter).
Fine Gael får 76 mandat, Labour 37 och Sinn Féin får 14.
Det finns totalt 166 parlamentsmandat i Dáil, varav 84 mandat utgör enkel majoritet.
Fine Gael och Labour har tidigare varit koalitionspartners, men aldrig under de senaste 14 åren. Det har länge varit troligt att de skulle bilda ny regering efter valet, men mitt under valkampanjen började de attackera varandra i syfte att försöka maximera sina respektive röstetal och därigenom sina styrkepositioner och inflytande inom den framtida koalitionen.
Labour sa att Fine Gael hade för avsikt att tvinga igenom hårda åtstramningar och att folk därför borde rösta på Labour för att stoppa detta, att de skulle bli en återhållande kraft inom regeringen.
Idén om att Labour är emot åtstramningar är ett grymt skämt. Denna propaganda har emellertid haft en viss effekt genom att knuffa en del i riktning mot att rösta på Labour i förhoppningen om att detta skulle kunna göra skillnad. Detta satte ett visst tryck på Socialist Party och andra vänsterkandidater.
Labours nedgång beror på dess högervridning. Jämfört med valet 2007 gjorde Labour bra ifrån sig. Men i själva verket demonstrerade detta val Labours oförmåga att ta vara på de möjligheter man fick, på grund av partiets stöd till den kapitalistiska marknaden och EU/IMF:s villkorade nödlån.
En del opinionsundersökning-ar i mitten av 2010 placerade Labour som största parti, med över 30 procent. Men när Labour i slutet av förra året accepterade EU/IMF:s krav vände stödet ned. Sedan har det gått stadigt utför. Rädslan för Fine Gael ledde dock till att Labour tillfälligt och marginellt kunde återhämta sig i valets slutskede. Men Labours bubbla har redan spruckit.
Femton oberoende kandidater blev invalda, inklusive ett antal högerkandidater. Även om det har talats om att Fine Gael skulle kunna bilda en minoritetsregering med stöd av en del av dessa oberoende ledamöter skulle en sådan administration vara oacceptabelt instabil ur kapitalistklassens synvinkel, som vill se sitt drastiska nedskärning- och åtstramningsprogram genomfört.
Fianna Fáil utgör inget val som koalitionspartner för Fine Gael vid denna tidpunkt därför att de uppfattas som alltför giftiga, även om detta kan tänkas komma att övervägas i framtiden.
Det allra mest sannolika är att Fine Gael och Labour kommer överens om ett regeringsprogram inom den kommande veckan eller så. Det kan tänkas bli en del revirpositionerande i vissa frågor under förhandlingarna och det kan även tänkas att Labour kommer att slå näven i bordet en del, men det är som talesättet säger, ”Labour brottas med sitt samvete, men Labour vinner alltid”. En överenskommelse är trolig på grund av påtryckningarna från kapitalistklassen och därför att politikerna inom båda partierna vill sitta vid makten.
Den nya regeringen kommer att utgöra en åtstramnings- och nedskärningsadministration som ganska snabbt kommer att bli impopulär.
Fianna Fáil har försökt hävda att det kan komma att återhämta sig lika bra som Fine Gael återhämtade sig från sitt fruktansvärda valresultat år 2002. Den fortsatta krisen kommer troligen att förstöra stödbasen för både Fine Gael och Labour under de kommande månaderna och åren, precis som den har gjort för Fianna Fáil och de Gröna.
Den nya regeringen kommer att behöva vända sig direkt till EU/IMF för att försöka få till stånd en omförhandling av villkoren för den tidigare uppgörelsen med EU/IMF. Detta är något som är möjligt men definitivt långt ifrån garanterat. De kanske kan få igenom vissa förändringar, men inga förändringar kommer att räcka till för att de ska kunna övervinna den ekonomiska krisen eller utsikterna för statsbankrutt.
Investeringarna i den brittiska ekonomin föll med 31 procent under förra året.
Denna typ av kollaps eller investeringsstrejk kombinerat med det drakoniska åtstramningsprogrammet under de nästkommande fyra åren leder sannolikt till en deflationsspiral som kommer att punktera alla chanser att betala tillbaka de enorma skulder som tynger ner folk som kvarnstenar runt deras nackar. Vad som till sist återstår är en statsbankrutt!
Till följd av den fortsatta ekonomiska krisen kommer en Fine Gael- och Labourregering sin majoritet till trots inte att vara en stabil regering. Och nya nedskärningar och fortsatt sänkt levnadsstandard samt skattehöjningar väntar.
Grunden för en massiv folklig revolt håller på att läggas.
Att ställa upp i nio valkretsar med begränsade resurser innebar att Socialist Partys valkampanj inte kunde ha samma intensitet på alla ställen. I de prioriterade distrikten Dublin North, Dublin West och Cork North Central satsade vi allt.
I övriga valkretsar handlade det mest om affischering och massflygblad. Men vi knackade dörr i alla områden där vi ställde upp. I våra prioriterade områden knackade vi på samma dörrar två gånger.
Responsen blev blandad under dörrknackningarna. Vreden mot Fianna Fáil var kännbar. Stödet för våra ställningstaganden var starkt i de traditionella arbetarklassdistrikten.
På andra orter höll många med om vår analys av situationen och om vad som behöver göras åt den, men de var samtidigt tveksamma om hur de skulle rösta.
Etablissemanget och media har framgångsrikt inympat räds-la för konsekvenserna av att inte betala bank- och fastighetsbubbleskulderna genom påståendet att det skulle strypa alla krediter, slå ut finanssystemet och leda till investeringsstopp.
Detta fick en viss effekt i form av att en del knuffades in bakom Fine Gael, men en del också bakom Labour, vilket satte ett visst tryck på folk som övervägde att rösta på Socialist Party eller på andra genuina vänsterkandidater. Det blev i slutet på valkampanjen en viktig fråga för oss att handskas med detta tryck från Labour.
Det finns inom ULA vissa åsiktsskillnader i fråga om hur man ska handskas med Labour, huvudsakligen mellan Socialist Party och SWP.
Det rapporterades i media om att Richard Boyd Barrett som respons till vissa väljare som uppgav att de tänkte rösta på Labour indikerade att han själv tänkte lägga sin andrahandsröst på detta Labourparti.
En sådan inställning kunde endast tjäna till att legitimera en Labour-röst.
I våra sista flygblad tog vi upp frågan om Labour och den roll partiet kommer att spela på ett skarpt sätt.
I Dublin West producerade vi en kompletterande affisch som vi lät sätta upp tre dagar innan valdagen, med en text som löd: ”I likhet med Fine Gael accepterar Labour IMF-åtstramningar – NEDSKÄRNINGAR SLAKTAR JOBB & LEVNADSSTANDARD”. Vi anser att denna gränslinje gentemot Labour hjälpte oss och bidrog till att vinna över en del av dem som övervägt att rösta på Labour till oss.
Kommer oppositionen och alternativet att byggas av Sinn Féin eller en socialistisk United Left Alliance?
Sinn Féin har kanske bara ökat sin andel av rösterna med 3 procent, men tredubblade sina mandat från 4 år 2007 till 14 nu. Sinn Fein fick ett momentum efter att ha vunnit ett fyllnadsval i Donegal och efter att fem av partiets parlamentsledamöter röstat emot uppgörelsen med EU/IMF i december i fjol.
Socialist Party/ULA hade en besvärligare uppgift. Vi sa att om folk röstade på oss skulle det vara en röst på en kämpande opposition och alternativ.
Vi argumenterade för ett verkligt alternativ, att det inte finns någon lösning på grundval av den kapitalistiska marknaden och drog upp riktlinjerna för ett demokratiskt offentligt ägande av ekonomin samt socialistisk politik och planering.
Lanseringen av ULA innan valet var av avgörande betydelse.
Alliansens genomslag och politiska profil samt att ULA nu har fem parlamentsledamöter innebär att den opposition som kommer att utvecklas mot den nya regeringens åtstramningar kan få en genuin vänster- och arbetarklassprägel.
ULA har nu lika många parlamentsledamöter som Sinn Féin hade inför detta val. Sinn Féin kommer helt klart att öka sitt stöd, men ytligheten i i deras opposition mot åtstramningarna kommer att skära igenom deras potential.
På Nordirland har Sinn Féin accepterat nedskärningarna och genomför dem i motsatsställning till kampen mot Tory/Liberalernaregeringen.
I söder, i republiken Irland, har Sinn Féin stött nedskärningar i kommunfullmäktigen och detta tillsammans med deras avsaknad av verklig inblandning i arbetarklassens kamp kommer att fungera som en broms på utvecklandet av deras potential.
Det är av avgörande betydelse för ULA:s förmåga att erbjuda en klarare väg framåt som tar kamp i de viktiga frågorna och för fram ett distinkt vänster- och socialistiskt program, så att de kan bli en nyckelkraft som representerar den ilska och radikalisering som kommer att gripa tag i det irländska samhället under de kommande månaderna och åren.
En explosiv potential finns inbyggd i situationen för ULA, men i synnerhet för Socialist Party som ett kämpande socialistiskt alternativ till denna oemotsvarade kris för den ir- ländska kapitalismen.
Kevin McLoughlin
Socialist Party (CWI Irland)
