I lördags (den 21 februari) marscherade 120 000 i Dublin för att visa sin ilska mot den irländska regeringen. Det är den hittills största av många demonstrationer som genomförts under de senaste månaderna. Pensionärer, studenter, tjänstemän och även polis har tagit fram plakaten för att protestera mot högerregeringen. Irlands regering kan snart gå samma öde till mötes som regeringarna på Island och Lettland.
Det finns många paralleller mellan Irland och Island, två öar i Europa där en aggressiv nyliberal politik bedrivits sedan början av 1990-talet – och under en tid räknades dessa länder som några av världens rikaste, åtminstone på papperet. Men istället för att förbättra livet för invånarna blev resultatet ökade klassklyftor medan makteliten blev allt mer korrumperad och girig.
En kamp med revolutionära inslag har redan inletts på Island och den har spridits till Irland. Den irländska regeringen, ledd av högerkonservativa Fianna Fáil och där även De gröna ingår har svarat på krisen genom att införa massiva nedskärningar samtidigt som de belönat bankirerna.
Regeringens attacker har riktats mot utbildning och sjukvård, något som slår hårdast mot de svagaste grupperna i samhället – barn och pensionärer. Regeringen var dock tvungen att backa på några punkter efter stora protester i november då tusentals demonstrerade utanför parlamentet varje dag, den största manifestationen var när uppemot 60 000 protesterade mot skolnedskärningarna i december. Trots att kamprörelsen vunnit framgångar har politikerna ändå fortsatt med sin nedskärningspolitik och samtidigt ställde finansministern Brian Lenihan upp med en bankgaranti på 400 miljarder euro (4 000 miljarder kronor).
Finansministern har redan tvingats förstatliga en bank och för två veckor sedan fick två banker sju miljarder euro i statligt stöd. Samma vecka som de två bankerna fick miljardstöd meddelade regeringen att den offentliga sektorns budget skulle bantas med två miljarder euro och att alla offentligt anställda skulle få höjd skatt i form av en pensionsavgift på 10 procent. Den nya straffskatten innebär en lönesänkning, vilken slår särskilt hårt mot lågavlönade i den offentligas sektorn.
Regeringen har bedrivit en hård propagandakampanj mot de offentligt anställdas jobbtrygghet och pensioner. Man kräver att de ska acceptera försämringar för att på så sätt visa ”solidaritet” med privatanställda som fått avsked. Det är ett cyniskt försök att splittra arbetarklassen och skaffa ilska mot de som har ”lyxen” att ha ett jobb istället för att rikta det mot dem som orsakade krisen.
Men ICTU (irländska LO) har lyckats hålla samman medlemmarna och i lördags när 120 000 marscherade i Dublin deltog demonstranter från hela samhället. En delegation skickades från Waterford Crystal, en fabrik som arbetarna ockuperat för att rädda jobben.
Joe Higgins, före detta parlamentsledamot för Socialist Party (CWI Irland) uppmanade under demonstrationen fackföreningsrörelsen att ta fasta på den ilska som finns och utlysa en riksomfattande strejk. ”Denna demonstration är fantastisk, men nu måste ICTU man till strejk” (The Sunday Times den 22 februari).
På torsdag den 26 februari ska ICTU diskutera hur kampen kan gå vidare. Nästa steg borde vara strejk mot regeringen.
Samma dag som ICTU sammanträder genomför offentligfacket CPSU en endags strejk mot regeringens nya pensionsavgift. En strejk utlyst av hela fackföreningsrörelsen skulle få stort stöd från andra grupper i samhället, som de förenade studentkårerna (USI).
Även polisen deltog i demonstrationerna torsdags och lördags. Att polisen står på samma sida av barrikaderna som allmänheten borde oroa politikerna. Samtidigt har militärfacket sagt att de inte vill att armén ska användas för att bryta eventuella strejker.
Nästan varje dag avslöjas kapitalismen i form av nya bankskandaler. Opinionsundersökningar visar att stödet för Fianna Fáil har halverats, partiet som har dominerat Irland oavbrutet sen självständigheten kommer nu i tredje plats medan stödet till socialdemokratiska Labour har fördubblats. Trots att Labour inte är något egentligt alternativ uttrycker de förändrade stämningarna att Irlands politiska karta håller på att ritas om, precis som vi har sett på Island.
Det finns emellertid en viktig skillnad mellan Irland och Island och det är att Socialist Party (CWI) finns på Irland och erövrat en ganska stark ställning på ön. Under den tidigare högkonjunkturen 1997-2007 fanns partiet representerat i parlamentet. Och nu när kapitalismen håller på att drunkna är det många skribenter som erkänner att den socialistiska politik partiet kämpar för inte längre är så främmande; ett förstatligande av banker och vissa industrier kan behövas. Partiet har ingripit i och organiserat stöd till kampen på Waterford Crytal och varit en aktiv och synlig del alla demonstrationer hittills.
Det är bara en tidsfråga innan Irlands regering går samma väg som Islands och Lettlands.
John Tumpane
