ISA-uttalande: Coronaviruset och den globala kapitalismens kris

av International Socialist Alternative // Artikel i Offensiv

Hundratusentals har infekterats av coronaviruset (covid-19) under pandemin, och tusentals har dött. Krisen har visat det kapitalistiska systemets totala inkompetens i att hantera en hälsokris av dessa proportioner, men också de heroiska insatserna från sjukvårdsarbetare och många andra som riskerar sina egna liv och jobbar långa pass för att hindra och bekämpa viruset.

De utför detta jobbet i ständig oro och plåga, som förstärks av bristen på tester, skyddsutrustning, vårdplatser och personal. Detta är ett resultat av den nyliberala offensiven som har förts mot offentlig sjukvård och övriga offentliga sektorn de senaste årtiondena. I detta har man gradvis infört nyliberala styrningsprinciper som ”slimmad produktion” (att skala ner allt till miniminivå) samt privatiseringar av tidigare offentliga tjänster och statliga sjukvårdssystem. 
Coronaviruset kom vid en tidpunkt då världsekonomin redan var i gungning. Den globala tillväxten 2019 var blott 2,9 procent, jämfört med 3,4 procent 2018 och 3,6 procent 2017 – konsekvent lägre än innan krisen 2008-2009.
Världsekonomi överkom aldrig riktigt de fundamentala svagheterna som ledde den till krisen för över tio år sedan. Produktivitetsnivåerna fortsatte falla, spruckna bubblor ersattes av ännu större bubblor och även om räntenivåerna sänktes och tonvis med pengar trycktes tog de produktiva investeringarna i den verkliga ekonomin aldrig fart. Lönerna hölls nere och bostadspriserna hölls uppe, medan undervisningsavgifter, sjukvårdskostnader med mera fortsatte att stiga. Den lilla fördel som ”återhämtningen” gav gick i överväldigande grad till den kapitalistiska eliten, vilket fördjupade ojämlikheterna. 
Kinas skuld är nu exempelvis mer än 300 procent av dess BNP, vilket är omkring 40 000 miljarder USA-dollar eller hälften av världens totala BNP!

En av den kommande recessionens mest framstående drag är globaliseringens accelererande omsvängning och en ökning av ekonomisk och politisk nationalism.
Medan ett begränsat men betydande internationellt samarbete var instrumentalt för att kapitalisterna kunde hantera krisen 2008-2009 finns det idag en avsaknad av ett sådant samarbete. Istället ökar den globala interimperialistiska antagonismen. Detta dominerar och pushar världsekonomin mot stupet. Världshandeln har varit en viktig återspegling av detta.
Om världshandelns volym år 2000 var på 100 steg den till 117 år 2007, men sjönk sedan till 105 år 2017. Världshandelsorganisationen (WTO) rapporterade en ökning av den globala handeln med 1,2 procent ifjol, mindre än hälften av deras prognos på 2,6 procent från april 2019. I jämförelse ökade den globala handeln med 6,9 procent varje år från 1990 till 2007, vilket bidrog till tillväxten av världsekonomin.

Ovanpå detta startade Trump sitt handelskrig 2018, vilket avslutade det växande beroendet mellan den kinesiska och amerikanska ekonomin som det centrala ekonomiska förhållandet inom världskapitalismen, och banade istället väg för ett allt mer fientligt förhållande. Även efter ”fas ett”-överenskommelsen, som undertecknades av USA och Kina den 15 januari, ligger de genomsnittliga tullavgifterna mellan de två länderna på 19,3 procent, jämfört med 3 procent innan handelskriget började.
När USA och Kina undertecknade avtalet i Vita huset förberedde sig de amerikanska departementen för nya åtgärder mot den kinesiska tele­komjätten Huawei. USA-etablissemanget har riktat in sig på Huawei på grund av dess dominanta roll i 5G-teknologin, nästa generations trådlösa nätverk. 
Kinas första svar på när coronaviruset först uppdagades i Wuhan i början av december var kriminell negligering, och trots propagandan om att ”det värsta är över” för Kina vad gäller coronakrisen är saker långt ifrån att återvända till det normala. Dessutom kan ett nytt utbrott i Kina äga rum, då den profithungriga regimen skyndar sig med att få fart på ekonomin igen.
Dan Wang från tidningen The Economists underrättelseenhet förväntar sig att 9 miljoner i Kinas städer kommer att förlora sina jobb i år som ett resultat av virusets påverkan. Enligt Kinas nationella statistikbyrå sjönk Kinas industriella produktion med 13,5 procent under årets första två månader och tjänstesektorn med 13 procent. Det tyder på att Kinas BNP krympte med 13 procent och att årets första kvartal blir det första kvartalet med negativ tillväxt sedan 1976.
Men den faktiska chocken kan vara ännu större då nedstängningarna började först den 23 januari. Ytterligare siffror verkar bekräfta detta. Under utbrottet av viruset i januari och februari rapporteras omkring 5 miljoner i Kina ha förlorat sina jobb. Arbetslösheten i städerna steg till 6,2 procent i februari.

Fram till slutet av februari var den ”ekonomiska världen” förvånansvärt optimistiska. Till och med efter att Hubeiprovinsen hade stängts ner och andra åtgärder hade vidtagits – eller kanske på grund av dem – trodde de inte att covid-19 skulle få världsekonomin att spåra ur.
Så sent som den 2 mars skrev OECD att: ”På antagandet att epidemin når sin kulmen i Kina under det första kvartalet 2020 och att utbrott i andra länder blir milda och begränsade kan den globala tillväxten minska med omkring 0.5 procent i år relativt till vad som förväntades av den ekonomiska utsikten från november 2019 ”.
Vid det skedet hade epicentret för vad som för sent erkändes som en pandemi redan skiftat till Europa. Under februaris sista vecka dök Europas börser med i genomsnitt 12-15 procent och diverse amerikanska börser hade sina värsta fall sedan 2008. Den 28 februari rapporterade världens börser sitt värsta fall sedan 2008. Det ledde till att finansministrar och centralbanks­chefer från G7-länderna gjorde ett gemensamt uttalande för att lugna marknaderna, med löften om att de ska använda alla lämpliga verktyg för att möta den socioekonomiska påverkan som utbrottet för med sig. 

Minskningen av resor och lägre efterfrågan på olja i Kina som ett resultat av coronavirusets nedstängningar orsakade också ett oljeprisfall. Det ledde till att oljeproducenternas kartell OPEC diskuterade en potentiell minskning av produktionen för att kontra detta. Planer smiddes på att minska produktionen med 1,5 miljoner fat per dag till den lägsta nivån sedan Irakkriget. Men OPEC och Ryssland lyckades inte nå en överenskommelse på ett möte den 5 mars.
Då Saudiarabien och Ryssland var involverade i ett bistert ekonomiskt krig över reducerade marknader utlyste de konkurrerande oljeproduktionsökningar den 7 mars, vilket gjorde att priserna föll med ytterligare 25 procent. Den 8 mars utlyste Saudiarabien oväntat att de skulle öka produktionen av råolja ytterligare och sälja det till reapris åt kunder i Asien, USA och Europa.
Det rysk-saudiska oljepriskriget, kombinerat med den växande coronaviruspaniken, utlöste ”den svarta måndagen”, som såg det största fallet någonsin i Dow Jones och många andra börser på en enskild dag. Det följdes av ännu en uppsjö av kungörelser om interventioner från centralbanker och regeringar. 
I USA föreslog Trump en fiskal stimulans i form av en nollprocentig arbetsgivaravgift. Sedan, den 11 mars, utlyste han ett tillfälligt 30-dagars reseförbud till de 26 Schengenländerna i Europa. Dagen efter blev ”Svarta torsdagen” med ett ännu större procentuellt fall av den amerikanska börsen och ännu en dag av internationell marknadskalabalik. 

Börserna är långt ifrån en korrekt återspegling av ekonomins exakta skick. Men de indikerar på ett förvrängt sätt vilken riktning ekonomin är på väg emot. 
Den 13 mars utlyste JP Morgan (amerikanskt finansbolag och affärsbank) att deras syn på coronautbrottet ”dramatiskt hade utvecklats de senaste veckorna”. Den plötsliga inbromsningen av ekonomisk aktivitet via karantäner, inställda evenemang och social distansering jämsides veckor av finansmarknadskaos fick dem att dra slutsatsen att den amerikanska och de europeiska ekonomierna kommer att drabbas av en djup recession kring juli. 

Den kommande recessionens mest framstående drag är globaliseringens accelererande omsvängning och en ökning av ekonomisk och politisk nationalism.

Det förutspås att USA:s BNP kommer att krympa med 2 procent under det första kvartalet och 3 procent under det andra, medan eurozonens krymper med 1,8 respektive 3,3 procent. Detta vore förödande. Under krisen 2008-2009 var minskningen i produktionen i USA omkring 4,5 procent – nu spås den bli kring 6,5 procent för Kina och Italien till att börja med, och kan stiga till 10 procent. 
Vid kulmen för recessionen 2008-2009 förlorade den amerikanska ekonomin jobb med en takt på 800 000 per månad, och arbetslösheten nådde sin topp vid 10 procent. Denna gången blir det mycket värre. Redan har miljontals förlorat sina jobb i Kina och många fler kommer att följa globalt. Den härskande klassen är livrädda för den ilska detta kan provocera, vilket kan återuppliva och utöka de revolter och klasskamper vi såg i slutet av 2019 som drabbade varje kontinent. 
Många andra institutioner, däribland Goldman Sachs, och ekonomer ser också över sina prognoser, och ingen är särskilt optimistisk. Samtidigt har de åtgärder som har tagits för att dämpa en ekonomisk krasch haft motsatt effekt och förvärrat krisen.

Vad som gör göras, men i en mycket större utsträckning än vad kapitalisterna är beredda till, nämns av Independent Advisor Alliances investeringschef Chris Zaccarelli: ”Om trovärdiga och specifika fiskala och offentliga sjukvårdspolicyer sätts på plats för att innesluta den ekonomiska risken och de offentliga hälso­riskerna, det är då du kommer att börja se en botten på börsmarknaden”. 
De få åtgärder som har gjorts är inte på grund av att marknaderna och etablissemanget plötsligt känner medlidande för arbetarklassfamiljer, utan mestadels på grund av att delar av den härskande klassen är livrädda för de sociala omvälvningar det kan provocera fram om de ses som för okänsliga och giriga. Till och med OECD argumenterar nu för ytterligare ekonomiskt stöd till sjukvårdstjänster, däribland nog med resurser för att kunna försäkra dräglig bemanning och testfaciliteter. 
De föreslår också temporärt stöd, som arbetslöshetsförsäkring, för arbetare som får obetald ledighet, och genom garantier att täcka virusrelaterade sjukvårdskostnader för alla, retroaktivt om så krävs. Av samma skäl tillåter vissa banker nu att man skjuter på lånebetalningar, och till och med högerregeringar vidtar specialåtgärder som särskild sjukfrånvaro eller tillåter ”teknisk arbetslöshet” med delvis kompensation för förlorade löner.

Representanter för den härskande klassen argumenterar för att vi är i en ”krigsliknande” situation och att detta kräver exceptionella åtgärder, där man allt mer begränsar våra friheter. De inför de slags ekonomiska åtgärder som de skulle ha vägrat för bara en vecka sedan och överväger till och med förstatliganden. 
Denna ”krigsliknande” situation kommer att bli en vändpunkt. Den härskande klassen kommer försöka ta alla möjligheter de kan från den här krisen att ta bort demokratiska rättigheter. Arbetare och fattiga kommer å andra sidan att ha lärt sig, genom några av de åtgärder som nu görs, att nyliberala koncept kan avvisas.
Medan socialister välkomnar alla åtgärder som begränsar makten för profitörerna och stärker den offentliga sektorn och levnadsstandarden förklarar vi att alla sådana åtgärder är otillräckliga för att möta stundens allvar med det kapitalistiska systemet som grundval. Bara genom att ersätta profitsystemet med en demokratisk socialistisk planering och demokratiskt offentligt ägande som motorn i en omvandlad ekonomi kan världens resurser effektivt mobiliseras för att möta mänsklighetens behov.

Europa är nu i stormens öga. Europeiska kommissionen reviderade också ner sina tillväxtsiffror från 1,4 procent för februari 2020 till -1 procent under mars månads andra vecka och sedan till mellan -2 och -2,5 procent halvvägs genom mars. 
Den italienska ekonomin har varit nedstängd i veckor. Italien hade redan världens tredje största andel statspapper i relativa termer (135 procent av BNP), tätt invävt med dess ruttna banksystem. Dess bankbörsvärde har halverats sedan mitten av februari. En kreditåtstramning verkar nästan helt säker och en bankernas ”undergångsloop” hotar.
I kontexten av en global benägenhet mot politisk och ekonomisk nationalism, som har svept igenom Europa de senaste åren, ska de politiska hindren för att 2010-liknande ”räddningsaktioner” görs tillgängliga för kämpande periferimedlemsstater inte underskattas.

Europeiska länder, särskilt i eurozonen, har sett en svag tillväxt under ett antal år. Hela områdets tillväxtsiffror för 2019 var på magra 1,2 procent och var på väg ner till 0,8 procent innan pandemin slog till.Det kommer nu vara mycket värre. 
Varje EU-land tar sina egna initiativ, gränser stängs, rörlighetsfriheten begränsas och de inre marknaderna sätts under stort tryck. Land efter land utlyser sin egna version av ned- och utestängningar. 
EU, ett nyliberalt antiarbetarprojekt porträtterat som ”progressivt” med fri rörlighet och europanism, har gång på gång prövats. Dock kommer denna nu utvecklande djupa recession, som kommer att sätta massor av företag i konkurs och föra miljontals in i arbetslöshet och ekonomisk nöd som i sin tur kommer att underminera levnadsstandarden och därmed undertrycka efterfrågan och göra återhämtningen svårare, att vara dess ultimata test. 
EU har aldrig varit kapabel till att överkomma kontinentens nationella motsägelser, och den globala ekonomiska och geopolitiska kontexten stärker de redan starka centrifugala tendenserna inom det. Det är osannolikt att EU överlever detta test i sin nuvarande form.

En djup recession, möjligen till och med en depression, kan under en tid ha förlamande effekter på klasskampen då arbetare och deras familjer räds att bli av med det lilla de har. Men även på kort sikt kommer massarbetslöshet, attacker på levnadsstandarden kombinerat med den härskande klassens misskötsel av coronakrisen och dess jakt på profiter på bekostnad av arbetares hälsa och välmående att skapa massiv ilska och nya sociala omvälvningar. 
Samtidigt som social isolering har accepterats av många som en ansvarsfull attityd under pandemin har det också skapat en oneklig känsla av solidaritet, särskilt med de som har insjuknat, tillhör riskgrupper eller lever i nöd. Denna solidaritet kan bli ett vapen för arbetarklassmotstånd den kommande perioden – som också kommer att karaktäriseras av en mäktig strid över vem som ska betala för krisen: arbetarklassen, igen? Och i den kampen är bygget av en internationell revolutionär socialistisk kraft, som kan stå för enhetskamp för en socialistisk omvandling av samhället på internationell skala, av största vikt.