Protesterna i Reykjavik på Island fortsätter. Arbetare, ungdomar och pensionärer har tagit till gatorna många gånger. De har t o m mött våldsam konfrontation från polismakten och lyckats fälla regeringen.I ledningen för rörelsen står de unga. Möten har organiserats över hela landet där den ekonomiska krisen har diskuteras, vissa möten så stora som med 10 000 deltagare.
Efter att regeringen föll i måndags (26 janauri) vill nu makthavarna skynda på utvecklingen med att bilda en ny regering. Den fällda stadsministern Geir Haarde föreslog en samlingregering med fem partier. Allt för att hans Självständighetsparti inte skulle hamna utanför. Partierna har dock inte kunnat enas. Andra menar att en minoritetskoalition med Socialdemokraterna och det Gröna vänsterpartiet är alternativet.
Men den viktigaste frågan handlar snarare om vilken politik som ska föras efter valet, på vilket program ska Island styras. Island behöver en arbetarregering med ett klart antikapitalistiskt program, som motsätter sig den nyliberala politiken med nedskärningar och privatiseringar, som för en politik för arbete åt alla och en lön att leva på, som tillför pengar till skola och utbildning. Detta kräver förstås kamp mot det kapitalistiska systemet och dess representanter och en kamp for ett demokratiskt socialistiskt Island.
I skrivande stund sitter Islands president Olafur Ragnar Grimsson i samtal med den socialdemokratiska partiledaren Ingiborg Solrun Gisladottir och den gröna vänsterns ledare Steingrumur J Sigfusson för att diskutera en koalitionsregering. Presidenten hoppas att samtalen inte ska pågå länge, utan att en ny regering ska kunna installeras de närmsta dagarna.
Allt pekar på att en sådan regering kommer att bildas då det visat sig att det Gröna vänsterpartiet är berett att samarbeta med Socialdemokraterna. En minoritetskolaition skulle också få stöd från det Progressiva partiet, ett parti som tidigare varit allierat med Självständighetspartiet.
En ny regering kommer dock att stå under en otrolig press från massorna. Socialdemokraterna som satt i den regering som fälldes av rörelsen ses som medansvariga för den politik som fördes.
Gröna vänsterpartiet togs helt och hållet på sängen av styrkan och beslutsamheten i massrörelsen, men de lyckades ändå kanalisera ilskan till stöd i opinionen genom att resa en del radikala krav.
Stödet skulle dock snabbt kunna försvinna innan nyvalet i vår på grund av samarbetet med socialdemokraterna som är medansvariga för den tidigare regeringens politik. De har varit högst delaktiga i korruptionspolitiken mellan politiker och banker. De tidigare regeringspartierna ses som symboler för den vänskapskorruption och hemliga uppgörelser som funnits mellan politiker och banker, som är grunden till den finansiella kraschen. "Bankerna och politikerna har gått till sängs med varandra" har blivit ett utryck.
Kampviljan och ilskan mot regeringen och beslutsamheten att fälla den, vilket lyckades, har gett massorna ökat politiskt självförtroende.
Många arbetsplatser har sänt hela delegationer till demonstrationerna som varit de största i landets historia.
Protesterna slutade inte ens med regeringens avgång utan fortsätter nu med att kräva att riksbankchefen David Oddsson, som är den avgående statsministerns bästa vän, ska avgå.
Nu krävs att massrörelsen formerar sina egna krav. Att klart och tydligt ställa ett ultimatum, att oavsett vilken regering som kommer till makten, ska den genomföra de krav som rörelsen framför. Om inte ska den möta samma öde som den förra regeringen.
Arbetarklassen måste visa att den inte söker svar från sina gamla ledare utan själv är beredda att styra. För detta krävs en demokratisk organisering och diskussioner om vilket program som är nödvändigt.
En ny regering som fortsätter med samma galenskap kommer snabbt att möta motstånd. Men hatet, ilskan och vreden mot politiker och bankirer måste omformuleras till ett program för att föra samhället ur krisen, ett planerat, demokratiskt socialistiskt Island. Nätverken, rörelserna, fackföreningarna och de som försvarar arbetarklassens intressen måste också uppmana arbetare och ungdomar i övriga nordiska länder och hela Europa att följa samma exempel.
Kristofer Lundberg i Reykjavik
