Det massiva motståndet mot att betala motsvarande 140 000 kronor per invånare till Storbritannien och Nederländerna har lett till en ny politisk kris på Island. Det blir nu folkomröstning om bankavtalet den 20 februari.Skrämselkampanjen och utpressningen från de kapitalistiska stormakterna har redan inletts. Island ska tvingas till underkastelse, för att sätta ett exempel.
Island var under 10 år ett nyliberalt experiment, ett ekonomiskt kasino. Men den globala finanskrisen fick den isländska valutan att kollapsa och så också dess finansmarknad. Krisen vände ekonomiskt välstånd till ekonomisk kollaps. Den 5 oktober 2008 gick Island från att vara världens sjätte rikaste nation till att befinna sig på randen till en nationell konkurs. Bankerna rasade ihop som korthus och förstatligades. Banker som, likt de svenska i Lettland, lånat ut pengar utan garantier.
Bankernas förstatligande gjorde aktierna värdelösa. Tio procent av befolkningen, 30 000 personer ägde aktier och pensionsfonderna var starkt knutna till aktierna. 100 kommuner i Storbritannien var också indragna i de isländska bankernas affärer. Storbritanniens premiärminister Gordon Brown anklagade Island att agera ”illegalt” och använde antiterroristlagar för att frysa brittiska tillgångar i Landsbanki.
I krisens spår gick 60 procent av företagen i konkurs och 40 procent av hushållen. Pensionärer förlorade sina livsbesparingar. Detta ledde till den revolt som efter flera massiva protester och även våldsamma konfrontationer med polis fällde den isländska högerregeringen som blev den första att avgå på grund av massprotester mot krisens verkningar.
När Landsbankis internetbank Icesave kraschade drabbades också tusentals bankkunder i Storbritannien och Nederländerna. De brittiska och nederländska regeringarna gick in och betalade tillbaka pengarna till kunderna. Det är alltså Storbritanniens och Nederländernas stater som kräver kompensation av Island. En summa som uppgår till 3,8 miljarder euro (39 miljarder svenska kronor).
Icesavelagen innebär att Island ska ersätta Storbritannien och Nederländerna för pengar som förlorades. Att Islands parlament, Alltinget, nu mitt i denna kris som arbetare, äldre, unga och den tidigare medelklassen befinner sig i, var beredda att ersätta Storbritanniens och Nederländernas förluster i bankerna har åter framkallat massprotester.
Alltinget röstade först ja till lagen i augusti, men kopplade återbetalningen till ekonomisk tillväxt och satte en tidsgräns. Detta accepterades in- te av regeringarna i Storbritannien och Nederländerna, som tvingade fram ett nytt avtal i oktober. Men inte förrän i januari röstade en knapp majoritet i alltinget ja till avtalet, med röstsiffrorna 33-30,.
I en massiv uppvisning av opposition skrev samtidigt 60 000 islänningar, en fjärdedel av befolkningen, på protestlistor mot avtalet. Opinionsmätningar visade att 70 procent var emot det.
Med kniven mot strupen på grund av de folkliga protesterna tvingades därför landets president Ólafur Ragnar Grímsson att lägga in sitt veto och tvingar då frågan till folkomröstning. Att presidenten gick in med sitt veto handlar snarare om att han fruktade den folkliga vreden, snarare än hans ovilja att ersätta de båda staterna.
Presidentens veto innebär att det blir folkomröstning den 20 februari. Det betyder en stark politisering och polarisering i det isländska samhället.
Vad är alternativet för arbetare och unga på island?
– Först och främst måste vi säga nej till en lag som om den skulle gå igenom skulle ruinera islänningarna i flera generationer framöver. 40 miljarder kronor till 2024 skulle underminera ekonomin drastiskt. För den brittiska staten är detta småpengar, men för Island som är mindre än en medelstor europeisk stad är det förödande mycket, säger Skúli Jón Kristinsson från Sósíalískt Réttlæti (Socia- listisk Rättvisa – CWI Island).
– Det är inte de isländska skattebetalarna som borde stå för notan av en kris som skapats av det kapitalistiska rövarsamhället. Arbetare och vanligt folk har redan drabbats hårt av den krisen, där konsekvenser för många har varit att lämna hus och hem och där besparingarna helt gått upp i rök. De ska inte behöva betala ytterligare, säger Skúli.
Av rädsla för ett folkligt nej trummar nu hela den internationella borgarklassen och dess media på för ett ja i folkomröstningen. Med diverse hot och skrämseluttalanden vill de likt i den irländska folkomröstningen om Lissabonavtalet påverka utgången.
En talesman för den brittiska rege-ringen, bankministern lord Myners, säger att Island kommer att frysas ut ur det internationella ekonomiska systemet om man inte betalar. Man kommer inte att kunna bli medlem i EU. Island riskerar ”pariastatus” internationellt om det inte blir ett ja i folkomröstningen.
”Om folket säger nej, om Island inte ställer upp och betalar sina skulder till brittiska och nederländska skattebetalare så blir det inga fler utbetalningar från IMF eller något lån från Sverige”, skriver Expressen den 10 januari.
Hot om uteblivna betalningar av tidigare krisuppgörelser har också förts fram av den finska regeringen.
Den borgerliga pressen internationellt påstår att ”risken är att det blir nej, ny politisk kris och ytterligare uppskov med de räddningsplaner som Island så väl behöver” (hd.se den 10 januari), samt ”Upprättas inte normala relationer till omvärlden får inte Island dollar och euro att importera varor och tjänster för”.
Frågan är därför: Hur starkt är motståndet? Kommer skrämseln att lyckas? Och vad händer om det blir nej?
Befolkningen, som fortfarande känner sin styrka från de veckor som fällde regeringen för drygt ett år sedan, har åter tagit till gatorna. Man anser helt riktigt att det inte är skattebetalarna som ska ersätta den skada som de isländska bankerna och dess spekulanter har orsakat. Kraftiga protester har ägt rum mot avtalet.
Svagheten är den politiska ledningen för protesterna och otydliga målsättningar. Högerregeringen som fälldes i januari är nu med i oppositionen mot avtalet. Den nya regeringen med socialdemokraterna och de rödgröna är ansvariga för Icesavelagen. Detta visar att inget av dessa etablerade partier kan försvara levnadsstandarden eller se till att de ansvariga ställs till svars. Proteströrelsen måste gå vidare och diskutera det politiska alternativet.
Utgångspunkten är förstås avtalet om Icesave. Hela beloppet, 3,9 miljarder euro (40 miljarder kronor) motsvarar bara en procent av vad den brittiska staten kommer att låna under 2010 och 2011, påpekar Financial Times.
Befolkningens vrede är lätt att förstå med tanke på de isländska bankernas slöseri och guldregn de senaste åren. Varför ska skattebetalarna betala motsvarande 140 000 kronor per islänning för att klara en konkursande banks insättningsgarantier? Varför ska arbetare, pensionärer och unga betala för spekulanterna, bankmännen och politikernas kriminella festande?
Kristofer Lundberg
CWI på Island står för ▼
- Rösta nej till Icesavelagen.
- Kompensation till småsparare i alla berörda länder. Låt bankirerna och spekulanterna betala.
- Island ska inte vara en lydstat under EU, IMF, Världsbanken eller utländska kreditgivare.
- Pappren på bordet – vart har bankmiljarderna tagit vägen?
- Socialisera storföretag och stora förmögenheter.
- Massrörelsen måste formulera sina egna politiska krav och program. Masskampanj med möten på alla arbetsplatser, skolor och bostadsområden, samt stora mobiliseringar.
- Inget förtroende för de etablerade partierna. Behovet av ett genuint arbetarparti är akut.
- För ett demokratiskt socialistiskt Island, för en frivillig socialistisk federation i Europa.
