Demonstrationen i lördags hade tre olika inriktningar. Det var en segerdemonstration efter att man fått den hatade regeringen på fall och en fortsättning av protesterna då man nu kräver riksbankschefens avgång. Men det var även en varning till den nya regeringen, en varning om att rörelsen fortfarande lever och att man inte kommer att vänta med att gå ut på gatorna ifall inte politikens inriktning ändras radikalt.Offensiv, som fanns på plats under demonstrationen, mötte många olika röster denna dag.
– Idag är en viktig dag. Det är en seger för rörelsen. Vi stoppade samarbetet mellan regeringen och banker-na. De tvingades avgå då de inte hade folkets stöd, de fälldes av rösterna på gatan. Vi hade demonstrationer varje dag till dess att de avgick. Men alla har inte avgått … (riksbankchefen) sitter kvar och han ska bort. Han är statsministerns bästa vän, han måste gå. Den konservativa högerregeringen ville inte erkänna sitt misslyckande men vi har visat det för hela världen, säger Idunn Vignisdottir.
Det som skilde denna demonstration från den för en vecka sedan var att i lördags lyste ungdomarna med sin frånvaro. Ungdomar, som varit de drivande i många fall, var en klar minoritet.
– Jag är glad att vi uppnått detta efter flera månaders kamp, men framförallt var det de sista veckorna som var avgörande. Det är rörelsens kamp som gjorde detta möjligt, berättade Jón Agnar, men han är inte nöjd med utgången ännu.
– Den nya regeringen är än så länge bara tillfällig, det blir nyval i vår. Vi får se vad de gjort till dess, om de får några röster beror på det. Men visst är det ett jävla problem att socialdemokratiska alliansen som satt med i den regeringen som vi fällde, och nu är den ändå med i den nya regeringen, konstaterar Jón.
Demonstrationen var något mindre än tidigare, konstaterade Ottoar Brans Eybórsson och Asthinldur Arnadottir.
De pekade också på att en ny regering behövs och är efterlängtad, men att Självständighetspartiet har suttit för länge var de överens om.
En av talarna, Vidar Porsteinsson, började med att sammanfatta rörelsens utveckling och hur betydelsefullt det varit att samlas gång på gång på gatorna. Till jublande applåder från folksamlingen utanför parlamentet konstaterade Vidar Porsteinsson att:
– Vi får akta oss för att genomföra en halv revolution. Vi måste fortsätta slå mot rötterna till de ekonomiska orättvisorna. Det är på gatorna vår kamp måste vara och vi måste fortsätta att kämpa. Vi kan inte lita på valen eller konstitutionen, vi kan bara lita på oss själva.
Något som var ovanligt och intressant var att de ungdomar som demonstrerade var betydligt mer okritiska till den nya regeringen än vad de äldre var. Den äldre generationen var betydligt mer besviken på att socialdemokraterna sitter med och styr. Det kan ha sin förklaring i att Självständighetspartiet har styrt så länge att de flesta ungdomar inte har upplevt något annat styre än dem, medan de äldre har upplevt besvikelsen med de tidigare så kallade ”vänsterregeringarna” som inte avbrutit högerpolitiken.
Rörelsen har visat att man är beredda att fortsätta kämpa. Man sätter inte sin tilltro till den nya regeringen, utan kommer att hålla ett vakande öga på den, vilket visar på lärdomar som dragits ur kampen.
Fortfarande saknas emellertid att rörelsen sätter sina egna politiska krav om vilket samhälle man vill ha. Detta är något som kan komma att begränsa rörelsen i framtiden.
Kristofer Lundberg
Reykjavik
