Israel i revolt mot högerns ”juridiska kupp”

av Shahar Ben Horin, Socialist Struggle (ISA Israel/Palestina) // Artikel i Offensiv

Knappt hade premiärminister Benjamin Netanyahus högerextrema regering tillträtt innan det nya styret gick till attack mot rättssystemet och därmed på ett kuppartat sätt ändrade hur landet styrs genom att stärka parlamentets (Knesset) kontroll över Högsta domstolen. Parlamentet ska kunna sätta sig över Högsta domstolen med enkel majoritet. Men regeringspartierna, som stöddes av mindre än hälften av väljarna i det senaste valet, underskattade det motstånd som denna provokativa politik skulle möta. Förslaget har gett upphov till den hårdaste politiska konfrontationen i Israels historia.

Sedan mitten av januari i år har landet skakats av återkommande och oemotsvarade massprotester. Den 12 februari genomfördes en storstrejk mot den ”juridiska kuppen” och varje helg äger massdemonstrationer rum. I lördags (den 11 mars) demonstrerade uppemot 250 000 runt om i Israel och på torsdag (den 16 mars, när denna tidning ges ut) väntas en ny massmobilisering.
Protester sker även långt utanför Israels gränser. När Netanyahu var i Italien under den gångna helgen möttes han av protester från judiska organisationer.
Det finns en utbredd och beslutsam vilja att stoppa den auktoritära utveckling som förslaget rymmer och som har åtföljts av att regeringen har trappat upp förtrycket mot palestinierna med ökat våld och fler bosättningar. Kamprörelsen riktas mot hela regeringens agenda eftersom det finns en allmän känsla av att sociala rättigheter är i fara när den ekonomiska krisen fördjupas och regeringen försöker ta landet ytterligare högerut.
Protesterna mot regeringens lagplan (”juridiska kupp”) har tagit den politiska krisen till en ny nivå. Även omfattningen av den härskande klassens opposition mot regeringen saknar motstycke. Den härskande klassen oroas över att regeringspolitiken har satt krafter i rörelse som kan leda till en förvärring av alla kriser, resultera i en ny, tredje Inifada, destabilisera läget i hela Mellanöstern och äventyra relationerna med USA-imperialismen.
Premiärminister Netanyahus och justitieminister Yariv Levins förslag är inte ett utslag av någon plötslig ingivelse, utan högern har länge efterlyst en mer auktoritär politik och att regeringen tar kontroll över rättsväsendet för att kunna genomdriva bosättarhögerns och den ultraortodoxa högerns agenda.
Det är inte heller bara i Israel som den borgerliga demokratin attackeras. Globalt är demokratin på reträtt och det demokratiska utrymmet krymper när allt fler regeringar tar hjälp av undantagslagar och auktoritära medel för att genomdriva sin politik. Tunisien är kanske det senaste exemplet på hur krisande regeringar ger sig själva absolut makt för att stoppa en revolution underifrån. I Israel har dock samma försök skett på en väldigt skakig grund och av en regering som från första stund var svag.

Regeringens ”juridiska kupp” strävar efter att ersätta tidigare begränsade konstitutionella reformer med ett system där regeringen och parlamentet tar över domstolar, utnämningar av domare med mera för att stoppa ”rättslig aktivism” – domar som inte faller de styrande i smaken – som högern påstår att inte minst Högsta domstolen har ägnat sig åt.
Den israeliska regeringens ”lagplan” har därmed många likheter med de kampanjer som Polens regerande högerparti ”Lag och rättvisa” (PiS) har bedrivit sedan 2015 och den auktoritära politik som bedrivs i exempelvis Ungern och Turkiet.
Israel, som påstås vara ”Mellanösterns enda demokrati”, har ingen konstitution och regeringen har alltid styrt med hjälp av undantagslagar. Miljontals palestinier förvägras grundläggande demokratiska rättigheter.
”Självständighetsförklaringen”, som utelämnade termen ”demokrati” och utarbetades under kriget och Nakba, då större delen av den palestinska befolkningen fördrevs från territorierna 1948, hävdade att en konstitution skulle färdigställas inom några månader. Men så kom aldrig att ske. Det finns därför inga rättigheter som skyddas av en grundlag eller författning.
Högsta domstolen har istället fungerat som en starkt begränsad författningsdomstol som då och då – och ibland mot regeringen – utfärdat olika rättighetsdomar som gäller exempelvis kvinnors rättigheter och tryck- och yttrandefrihet, men också dömt mot bosättningar samt, som nyligen, beslutat att ledaren för det högerextrema partiet Shas, som ingår i Netanyahus regeringskoalition, måste avgå som minister.

Den förändring av rättssystemet som inleddes under 1990-talet var en del den härskande klassens strävan efter att anpassa den israeliska kapitalismen till den nya situation som hade uppstått på hemmaplan, i de ockuperade områdena och globalt. 1990-talets författningsreform innehöll visserligen också ett bräckligt rättsligt skydd av sociala rättigheter, som en följd av arbetarkampen, men i huvudsak var syftet att ge kapitalismen och det politiska systemet en ny dos av stabilitet samt ge statsmakten en mer ”demokratisk image”.
Den fortsatta politiska instabiliteten och krisen undergrävde dock denna strävan. Samma domstol som utfärdade domar mot strejkande arbetare och som ständigt har legitimerat förtryck kunde emellertid även fatta beslut som gick emot regeringen, vilket ständigt gav upphov till nya konflikter mellan Högsta domstolen och regeringen om vilken instans som ska fatta de avgörande besluten vad gäller ”stat och religion”.
Under senare år har högern trappat upp sina kampanjer mot domstolarna och gång på gång försökt förhindra att högerpolitiker ställs inför rätta för korruption och maktmissbruk.
Regeringens ny lagplan utgör en ny kulmen på högerns aggressiva kampanj för att ändra situationen. Proteströrelsen har dock kraftigt försvagat stödet till regeringens lagplan. Men trots att regeringsanhängarna blir färre kan den högerpopulistiska propagandan om att ”rättssystemet ska tjäna folket” och stämplingen av oppositionen som ”röster från de rika och eliten” få ett stöd. Bland de fattiga finns sedan länge en djup misstro mot rättsväsendet, vilket regeringen försöker dra vinning av.

För att avvärja den ”juridiska kuppen” behövs också offensiva kraf för utvidgade rättigheter och bort med alla inskränkningar i demokratin samt en djupgående förändring av människors liv.

I den viktiga kamp som nu bedrivs mot regeringens ”juridiska kupp” har dock ”statliga” institutionella krafter, som odlar den liberala illusion om att rättssystemet utgör ett progressivt fäste i samhället, fått stor dominans. Även om rättssystemet ibland gör det möjligt att utöva rättigheter som garanteras av lagen, är det ingen hemlighet att det är långt ifrån en ”rättvisans sal” när det gäller de ojämlikheter och det masslidande som den befintliga lagen upprätthåller.
Enligt ”Israeli Democracy Index” den 15 januari har förtroendet för Högsta domstolen, bland såväl den judiska som arabiska befolkningen, försvagats under de senaste två årtiondena. Men fortfarande är förtroendet för rättsväsendet högre än för regeringen, Knesset och de politiska partierna.
Högsta domstolen är allmänt erkänd som en del av ett icke-transparent etablissemang och som medansvarig för de brännande sociala problemen. Utöver detta står rättssystemet, som ytterst har som sin yttersta uppgift att skydda och upprätthålla den nuvarande kapitalistiska ordningen, i motsättning till massornas kamp och verklighet. Även domare och andra inom rättssystemet tillhör det kapitalistiska etablissemanget och har löner som är betydligt högre än arbetarnas.
Arbetare, särskilt lågavlönade kvinnor, har varken tid eller pengar till att driva rättslig kamp, utan kan bara göra det (i begränsad omfattning) med stöd av fackföreningar och hjälporganisationer. I avsaknad av materiell tillgång till det högsta rättsskyddet hamnar de också i kafkaeska situationer där de ställs inför ett elitistiskt och icke-transparent system, som till sitt förfogande har en armé av utredare, åklagare och advokater som tjänar kapitalisterna eller bosättararistokratin.

Det israeliska rättssystemet saknar grundläggande demokratiska element. Den brittiska imperialismen importerade inte ens rätten till en jury och staten Israel antog den inte heller. Ett rättssystem som förlitar sig på en utnämnd, icke vald elit, och som i själva verket är befriat från demokratisk social kontroll och kontrollmekanismer, stoltserar med myten om ”opartiska” rättegångar.
Men domstolarna, där förtryckta och diskriminerade grupper är kroniskt underrepresenterade, är i grunden infekterad av klassarrogans och en mängd fördomar. Manifestationer av en sexistisk, nationalistisk, rasistisk eller fientlig attityd i rättsliga förfaranden är inte ovanliga.
Rättsväsendet finns i grunden inte till för att ge rättvisa åt fattiga och förtryckta, utan är ett maktredskap som står under den härskande klassens kontroll, även om domstolar också ibland utfärdar domar som ogillas av den härskande klassen eller som går emot regeringars politik.
Domstolarna används också för att ge grönt ljus till beväpnade polisstyrkor att vräka arbetande och fattiga familjer från sina hem till förmån för fastighetsmagnater, som fallet var i Givat Amal eller i Kfar Shalem i Tel Aviv, eller till förmån för bosättararistokratin när det gäller palestinier i Negev eller östra Jerusalem eller på Västbanken – en juridisk apartheid, med militärdomstolar för palestinierna.

Det finns en grundläggande motsättning mellan de löften om rättvisa och likhet inför lagen som rättssystemet utlovar och den ojämlikhet som är ett med dagens klassamhälle. I varje kapitalistiskt samhälle är demokratin relativ och för de miljontals palestinier som lever under ockupation är demokratin upphävd.
Alla statliga myndigheter, trots spänningarna mellan dem, har i egenskap av grenar på samma stat grundintressen som förenar dem.
I likhet med polisen har rättsväsendet – både den ”aktivistiska” och den ”konservativa” flygeln – i grunden till uppgift att upprätthålla den befintliga sociala ordningen, inte att skydda vanliga medborgare mot sociala orättvisor och regeringens godtycke.
Den kapitalistiska statens juridiska gren tolkar lagen för sig själv, och från en position som påverkas av ideologiska och politiska överväganden, som framför allt har att göra med etablissemangets intressen.
Därför behövs en kamp som inte stannar med att försvara status quo i rättssystemet mot Netanyahus regerings och extremhögerns attacker. För att avvärja den ”juridiska kuppen” behövs också offensiva krav för utvidgade rättigheter och bort med alla inskränkningar i demokratin samt en djupgående förändring av människors livsvillkor.

För ett verkligt jämlikt och demokratiskt rättssystem krävs en social revolution som tar makten från den härskande klassen för att börja omorganisera samhället på grundval av gemensamt ägande av resurser och rikedomar samt verklig demokrati och planering för det gemensamma bästa.