Israel: Massrörelse tvingar extremhögern på reträtt

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

Den största massrörelsen i staten Israels historia har tvingat den högerextrema regeringen under Benjamin Netanyahu på reträtt. En ”olaglig” generalstrejk stödd av domstolsväsendet och den kapitalistiska eliten ledde i måndags till att regeringen ”pausade” den lag som skulle koncentrera mer makt i Netanyahuregimens händer.

Precis som i Polen, Ungern med flera länder ville Netanyahu ta mer kontroll över domstolsväsendet genom att få rätten att upphäva domstolars beslut och själv tillsätta reaktionära domare som kan stödja regeringen (som Trumps tillsättande av domare i Högsta domstolen som upphävde aborträtten i USA).
Till skillnad mot partiet Lag och rättvisa (PiS) i Polen och Orbán i Ungern, som genomförde sina auktoritära ”reformer” när de hade som mest makt, styr Netanyahu över en extremt svag regering med bara fyra mandats övervikt i parlamentet och med mindre än 50 procent av väljarna bakom sig.
Trots det har de haft en extremt aggressiv agenda med attacker på många områden, framför allt med upptrappat våld mot palestinier i de ockuperade områdena. Efter vad som måste beskrivas som högerextrema pogromer av israeliska bosättare mot hundratals palestinier i byn Huwara den 26 februari kommenterade den högerextrema ministern Bezalel Smotrich att ”Huwara borde utplånas, och det är staten Israel som borde göra det”.
Sedan årets början har cirka 90 palestinier dödats av de israeliska ockupationsstyrkorna på Västbanken och i Östra Jerusalem.

Massprotesterna har pågått sedan januari och har blivit allt mer beslutsamma med till exempel vägblockader. Kravet på generalstrejk har växt sig starkare, trots att politiska strejker är förbjudna i Israel.
Det som till slut tvingade Netan­yahu att backa var den generalstrejk som Histraduth (israeliska LO) till slut utlyste på måndagen och som stöddes (!) av den israeliska motsvarigheten till Svenskt Näringsliv. Resultatet var att hundratusentals arbetare inom sjukvård, transporter, banker med mera inte kom till jobbet och att hamnar och Israels största flygplats tvingades stänga.
Krisen i Israel är den djupaste sedan statens bildande, inte bara på grund av storleken på protesterna, utan på grund av att den handlar om hur hela staten styrs. Israel har ingen konstitution, trots löften efter 1948, men Högsta domstolen har på basis av några ”grundläggande lagar” som har införts om till exempel demokrati och allas rätt till ”värdighet” gått emot några av högerns värsta attacker på demokratiska rättigheter, palestinier etc.
Samtidigt har Högsta domstolen förstås inte gått emot attacker på arbetare rättigheter (de har till exempel bekräftat förbudet mot politiska strejker) eller att palestinier fängslas utan rättegång och sätts i så kallad ”administrativ arrest”.

Krisen i Israel är den djupaste sedan statens bildande, inte bara på grund av storleken på protesterna, utan på grund av att den handlar om hur hela staten styrs.

I praktiken har domstolsväsendet blivit ett sätt för den härskande kapitalistklassen att bevara ordning och stabilitet i ett allt mer instabilt politiskt system där högerextrema fått allt större inflytande. Att även Joe Biden och Washington har försökt få Netanyahu att backa har samma orsak – USA-imperialismen är orolig över Israels roll som stabil utpost för deras intressen i Mellanöstern, och över allt större svårigheter att på hemmaplan motivera deras stöd till allt mer reaktionära israeliska regeringar.
I en opinionsundersökning från den 16 mars har demokratiska väljare för första gången detta århundrade mer stöd för palestinier än för statens Israel. Den ekonomiska elitens intressen över att bevara sin makt genom domstolsväsendet sammanfaller med en genuin oro bland arbetarklassen och en stor del av övriga befolkningen med hur den nuvarande regeringen vill använda sin ökade makt för att attackera demokrati, kvinnor, hbtq+-personer och palestiniers rättigheter.
Den liberala högern försöker kidnappa rörelsen, till exempel genom att översvämma protesterna med israeliska flaggor, samtidigt som det från dessa ”liberaler” hetsas mot palestinska flaggor. Från många demonstranter finns dock en annan medvetenhet. Ett exempel på det var att när polisen skickades för att stoppa demonstranter med hjälp av vattenkanoner och distraktionsgranater (flashbangs) svarade demonstranterna ”Var var ni i Huwara?” med hänvisning till attacken på palestinier.

Netanyahus reträtt innehåller också faror. Till exempel säger det högerextrema regeringspartiet Otzma Yehudit (Judisk Makt) att de i ”utbyte” har fått löfte om att ett beväpnat ”nationalgarde” ska bildas under ledning av den högerextreme ministern Itamar Ben Gvir.
Och även om liberaler och den ekonomiska eliten är nöjda med att Netanyahu har tvingats backa är det stor risk att de, om man inte hindras av ny masskamp, försöker sluta en rutten kompromiss där högerregeringen får igenom åtminstone delar av sin reaktionära agenda. De vill inte se massrörelsen fortsätta, eftersom det skulle ge arbetarklassen och förtryckta mer självförtroende och riskera att bli en rörelse utanför deras kontroll.
Att ”trycka på stoppknappen” för en så massiv rörelse kommer dock inte vara lätt. Fortsatt kamp med fler strejker och blockader skulle snabbt kunna fälla Netanyahus regering eller få den att falla samman inifrån – stora sprickor finns redan.
Vad som behövs är att samtidigt bygga upp ett oberoende arbetarklassalternativ till alla delar av den politiska och ekonomiska eliten, som förenar arbetare av olika bakgrund mot nationellt förtryck och för ett socialistisk program.