Israel-Palestina: Efter vapenvilan – hur kan freden bli möjlig?

av International Socialist Alternative (ISA) // Artikel i Offensiv

De unga palestiniernas uppror båda sidor om den ”gröna linjen” (gränsen innan 1967) på Västbanken och inne i Israel, massakern i Gaza och solidaritetsdemonstrationerna i Israel har gett internationell uppmärksamhet åt förtrycket av palestinierna. Detta kommer inte att försvinna med eldupphöret, utan tvärtom fortsätta och fördjupas. Den israeliska staten har nu slagit till mot de palestinska ungdomar som deltog i förra månadens protester.

Den israeliska staten bombade under 11 dagar Gaza. Minst 248 människor dödades i Gaza, inklusive 66 barn. Över 1,900 människor skadades samtidigt som sjukhusen var otillgängliga, om inte bombade. Nästan 2,000 hem förstördes. I samband med detta blodbad dödades också minst 12 människor i Israel av raketer som avfyrades från Gaza.
Faktumet att detta hände mitt under pandemin gör det hela ännu värre, vilket utan tvekan har bidragit till de internationella protesterna. Israel är internationellt ledande när det kommer till vaccination, men har knappt ens börjat i Västbanken och Gaza. Att vapenvilan nu har inletts och ser ut att hålla just nu är en lättnad, men det har inte löst något av de grundläggande problemen. Ockupationen av Västbanken, blockaden av Gaza, arbetslösheten, fattigdomen, misären och diskrimineringen fortsätter, liksom de unga palestiniernas revolt.

Krissituationer som denna, som har utvecklats sedan april med många plötsliga vändningar och snabba förändringar, utgör ett test för alla sociala krafter: för regimen i Israel, palestinska myndigheten och de palestinska politiska grupperingarna i första hand, men också för USA:s utrikespolitik under president Biden och de regimer i Mellanöstern som nyligen har upprättat diplomatiska relationer med Israel som ett led i strävan till ”normalisering”. 
Detta utmanar maktbalansen i regionen, även den växande alliansen mellan en del sunniarabiska diktaturer och den israeliska regimen, delvis som ett motvikt till den rivaliserande iranska regimen och dess allierade. Den här situationen ställer emellertid också arbetar- och ungdomsrörelserna inför enorma utmaningar internationellt och i regionen, likaväl som för ISA och dess sektion i Israel/Palestina att stå fast vid sina principer och vara tillräckligt flexibla i sina tillvägagångssätt.
Det som omedelbart utlöste den ungdomsledda palestinska resningen var vräkningen av 19 palestinska familjer i grannskapet Sheikh Jarrah med syfte att ge plats för högerextrema judiska bosättare – en del av att fördriva palestinierna från östra Jerusalem – och den israeliska regimens provokationer under ramadan, när polisen stormade Al Aqsa-moskén och spärrade av Damaskusporten.
Dessa provokationer var en del i Netanyahus cyniska politiska strävan att bli kvar vid makten.

Provokationerna i östra Jerusalem undergrävde samtidigt försöken att bilda en anti-Netanyahuregering runt ”blocket för förändring”, som leds av Yair Lapid och dennes parti Yesh Atid samt Naftali Bennet, det ännu mer högerorienterade Yamina, med deltagande av ”vänsterorienterade” Meretz. 
Faktumet att ledarna för ”blocket för förändring”, inklusive socialdemokratiska Arbetarpartiet, utan tvekan backade upp Netanyahu i hans repression mot palestinierna och därefter kriget i Gaza avslöjar deras borgerliga bluffposerande som ett alternativ. (Efter avtalet om eldupphör har dessa partier gjort nya försök att bilda ny anti-Netanyahuregering under ledning av Bennet/ Offensivs red).
Men krisens rötter ligger djupare än Netanyahus kalkylerande: i den systematiska och orkestrerade politiken av att upprätthålla den rådande kapitalistiska ordningen på Västbanken och i det annekterade östra Jerusalem, bosättningarna, belägringen av Gaza, den nationella diskrimineringen, ”söndra och härska”-metoderna och fattigdomen. Detta oförändrade läge, i post-Trumperan och med en utdragen regeringkris i Israel, möts av tilltagande mod och motstånd från den nya generationen palestinier som är beredda att konfrontera den israeliska regimen.
De palestinska ungdomarnas massuppror tvingade fram ett antal viktiga segrar: Högsta domstolens Sheikh Jarrah-mål sköts upp, blockaden av Damaskusporten hävdes och en provocerande högerextrem flaggparad avleddes. Detta är i allt väsentligt en begynnande tredje ”intifada”, ett uppror för nationell frigörelse från förtryck, konfiskationer, fattigdom och misär.

Fred är omöjlig utan en kamp mot ockupation, fattigdom, ojämlikhet och korrupta eliter – för välfärd för alla i regionen.

Palestinska ungdomar har själva greppat tyglarna. De ser den palestinska myndigheten och Fatahs ledning som en maktlös skara, som ofta samarbetar med ockupationen. 
Deras tilltro till de dominerande palestinska politiska fraktionerna är låg och kraven på Abbas avgång, särskilt sedan vapenstilleståndet i vilket han inte spelade någon roll, blir alltmer högljudda, samtidigt som det palestinska valet (det första på 15 år) återigen har skjutits upp på obestämd tid.
Trots de taktiska segrarna som har vunnits av de palestinska ungdomarna på marken håller Hamasledningen fast vid att betrakta massaktioner, civil olydnad och folklig kamp som utsiktslös och en väg som inte möjliggör att på allvar utmana den israeliska regimen och pressa den till eftergifter. Den hyllar ungdomarnas uppror, men litar inte på deras förmåga att förändra styrkeförhållandena på marken, utan anser att detta endast kan göras med Hamasmilisens inblandning. Ultimatumet som gavs av dess militära flygel till Israel, vid ungdomsrevoltens höjdpunkt, är ett symptom på dess övergripande vision av masskamp som sekundärt i förhållande till militär eldkraft.
Hamas intervention var också en politisk åtgärd. De står under tryck därför att det är ohållbart att leva under blockaden, och de kan inte hitta någon utväg. Detta leder till missnöje underifrån, vilket återspeglas i form av splittring i toppen. Hamas var medveten om att en militär konfrontation med Israel skulle betinga ett högt pris med många döda, men det var en beräknad risk man var beredd att ta för att återställa enighet i Gaza, demonstrera dess milisers styrka och etablera sig själv som ledare för den palestinska befrielsekampen, inklusive på Västbanken och i Jerusalem.

Efter vapenstilleståndet, som firas som en seger inte bara i Gaza utan bland palestinier i allmänhet, dominerade Hamasflaggor inte bara i Gaza utan också i östra Jerusalem och i Ramallah, Fatahs bastion.
Kriget 2021 var väldigt olikt det tidigare kriget 2014 i Gaza. Blodbadet då varade i 51 dagar. Det var efter kontrarevolutionen som följde på den så kallade arabiska vårens revolutioner som hade konsoliderats i ett antal arabiska grannländer. Denna gång blev det nästan omedelbart massprotester i Tunisien, Irak och Jordanien med flera länder.
Den israeliska regimen ställdes inför en kamp på fyra fronter: i Gaza, på Västbanken, i det annekterade östra Jerusalem och på gatorna i de så kallade blandade städerna i Israel. Illusionen om att Israel skulle lyckas med att isolera palestinierna och avskräcka dem från deras kamp för nationell frigörelse genom att stärka relationerna med ett antal arabdiktaturer i regionen har nu slagits sönder. 
”Normaliseringsprocessen” har hur som helst saktat in, men riskerade att i betydande grad kastas tillbaka om Israel hade gett sig in på en markinvasion.

En ytterligare faktor var den relativt sett ökade tyngden av extremhögern i Israel.
Högerextrema kahanistgäng, inklusive beväpnade bosättare, jagade palestinier kors och tvärs lokalt. Polisen, som brutalt undertrycker palestinska protester, stod vanligtvis bredvid och tittade på. Detta ledde i sin tur till en solidaritetsrörelse i hela landet mellan judar och palestinier under paroller som ”judar och araber vägrar att vara fiender”.
Som respons på dessa konfrontationer lade ”superbussförarna”, organiserade i ”Makten till arbetarna”-fackföreningen, ner arbetet och judiska bussförare eskorterade sina palestinska kollegor tillbaka till säkerheten i hemmen. I Jerusalem tillkännagav lärare sin solidaritet med en proteststrejk av palestinska studenter. Socialarbetarnas fackförening publicerade ett uttalande som sa att den representerar ”alla socialarbetare i Israel, av alla nationaliteter och religioner, och med varierande filosofier”. 
Även politiker från ytterhögern tvingades på grund av trycket ge en läpparnas bekännelse mot våldet, och några företag försökt få publicitet med liknande uttalanden. Detta utför naturligtvis inte ännu någon klar och tydlig opposition mot krig och ockupation, utan som mest ett budskap till stöd för ”samexistens”, men det är fortfarande en utveckling som inte bör underskattas.

Provokationerna i Jaffa, den historiska palestinska stad som nu har blivit ett distrikt i Tel Aviv och som fortfarande har en betydande palestinsk befolkning, ledde till bildandet av en ”försvarskommitté” mot väpnat våld och högerextrema kahanister.
Det kommer under den kommande perioden att bli viktigt att ytterligare utveckla kampen mot ockupationen, blockaden, diskrimineringen, fattigdomen och kapitalismen, på båda sidorna av den gröna gränslinjen, med fler demonstrationer, fler strejker och fler civila olydnadsaktioner. Detta kräver också bildandet, utvidgandet och samordningen av demokratiska aktions- eller försvarskommittéer, av vilka några redan existerar.
Detta är inte bara en fråga om organisering, utan också om demokratisk diskussion och utarbetandet av ett program. Att besegra Israels militärmaskin är först och främst en politisk fråga, en fråga om vilket program som effektivast kan ena arbetarklassen i en gemensam kamp mot exploatering och förtryck.

Ett särskilt viktigt moment var den palestinska strejken den 18 maj. Den utlystes, under tryck underifrån, av ”Högsta arabiska uppföljningskommittén”, en paraplyorganisation av alla palestinska politiska partier i Israel, etablerad efter massakrerna i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila nära Beirut (1982). Det är första gången det har hänt. Uppföljningskommittén utlyser regelbundet sådana strejker, men denna gång var mobiliseringen extraordinär.
Det var en aktiv strejk, med strejk­vaktskedjor och på en del ställen barrikader. Israeliska byggnadsförbundet konstaterade att endast 150 av de 65,000 palestinska byggnadsarbetarna arbetade på de israeliska byggarbetsplatserna.
Ledningen för Histadrut (den största israeliska fackföreningsfederationen) vägrade att godkänna strejken och uppmanade även hamnarbetarna att bojkotta italienska fartyg som respons på hamnarbetarnas vägran i Livorno att befatta sig med militär utrustning som skulle skeppas till Israel.
Men det förekom också en del solidaritetsdeklarationer av judiska arbetare med deras palestinska kollegor. Det blev omedelbart tydligt vilken ekonomisk makt som de palestinska arbetarna besitter.
En krissituation som denna är också ett slutgiltigt test för revolutionära partier. Det är en fråga om att stå emot det patriotiska tryck som kommer med en sådan händelseutveckling, den demoraliserande effekt det kan få på militanta, tendensen att överge en klasståndpunkt och tillåta sig att dras med i en våg av ”nationell enighet” bland de förtryckta, även med reaktionära och borgerliga krafter. Samt att stå emot tendensen till att hatet mot förtryckarna blir till ett hat mot den förtryckande nationens arbetarklass.

Socialist Struggle (ISA i Israel/Palestina) lyckades i den utmaningen på båda sidorna om den gröna gränslinjen, vilket ger oss en fördelaktigare position idag.
Vårt program är naturligtvis baserat på en rad omedelbara krav: att få slut på kriget genom massmobilisering, ett slut på polisiär och militär repression mot protester, få slut på attacker mot civila, mot insättande av säkerhetsstyrkor i Al Aqsa, mot högerextrema provokationer, mot expropriationer i Sheikh Jarrah och mot vräkningar av palestinska invånare i östra Jerusalem.
Vi framhåller att fred är omöjlig utan en kamp mot ockupation, fattigdom, ojämlikhet och korrupta eliter – för sjuk- och hälsovård, levnadsmöjligheter och välfärd för alla i regionen. Vi uppmanar till enighet bland arbetare och unga, för solidaritet på arbetsplatser och skolor mot nationalistiska ”söndra och härska”-metoder, mot högerextremismen och mot militär upptrappning. 
Vi är för upprättandet av aktionskommittéer för självförsvar och demokratisk organisering samt spridande av kampen. Vi kämpar för palestiniernas rätt till självbestämmande, för ett självständigt socialistiskt Palestina med östra Jerusalem som huvudstad, samt för en socialistisk samhällsförändring i Israel och hela regionen.

På kapitalistisk grundval är såväl en enstats- som en tvåstatslösning utopiska. Den israeliska härskande klassen har inget intresse av att ge en jämlik tillgång till sin stat till miljontals palestinier och en palestinsk stat skulle i bästa fall bli en vasallstat, oförmögen att lösa problemen med fortsatt nationellt förtryck, fattigdom och arbetslöshet för de palestinska massorna. 
Expansionen av kolonierna på Västbanken har delat upp området i separata enklaver med målet att krossa palestiniernas förhoppningar om att få sin egen statsbildning.

Under dessa omständigheter kan bara en masskamp för nationell och social frigörelse erbjuda en utväg. Det palestinska ungdomsupproret och generalstrejken indikerar hur denna kamp skulle kunna utvecklas och utvidgas till alla de palestinska samhällena inom 1967 och 1948 års gränser och i hela regionen. 
Denna rörelse kan appellera till arbetare, unga och förtryckta lokalsamhällen i det israeliska samhället och hjälpa till med att utveckla kampen mot den israeliska kapitalistiska staten, dess repressiva åtgärder, ”söndra och härska”-politik, attacker på arbetare och social misär. 
En socialistisk palestinsk stat med östra Jerusalem som dess huvudstad och en socialistisk samhällsomvandling av Israel som en del av en demokratisk, socialistisk federation i Mellanöstern är det enda sättet att få slut på ockupation, diskriminering, fattigdom, exploatering och krig. 
Tidigare förespråkade vi Jerusalem som en gemensam huvudstad, men politiken med vräkningar av palestinska familjer och av judiska bosättningar innebär att det har blivit nödvändigt att än mer understryka behovet av en jämlik status med två nationella huvudstäder i Jerusalem.

En socialistisk produktionsplan för hela regionen och samarbete mellan de olika lokalsamhällena skulle göra det möjligt att organisera ett återvändande för de palestinier som så önskar, för att demokratiskt diskutera gränsdragningar, inklusive en expansion av det palestinska territoriet och avvecklandet av bosättningarna på Västbanken. Endast så kan fred i regionen och välstånd för alla bli möjligt.