Israel-Palestina: Stoppa kriget!

Uttalande från Socialistiska kamprörelsen (ISA i Israel och Palestina)

Vi vill börja med att uttala vår solidaritet med dem som har förlorat sina nära och kära och med vanliga män och kvinnor på båda sidor av stängslet, som står inför krigets fasor. Det som ledde fram till detta krig är normaliseringen av Israels ockupation och belägring, samt Netanyahus regering som trodde att den ”hanterade konflikten”.
Vad som behövs är en kamp för att stoppa ett upptrappat krig och få slut på belägringen, ockupationen och fattigdomen, som en del av en kamp för en grundläggande lösning inom ramen för socialistisk förändring, på grundval av att garantera alla människors lika rätt till existens, till självbestämmande och till värdighet och välbefinnande.

Den kris och det krig som bröt ut på lördagsmorgonen, med en överraskningsattack utan motstycke från Hamas sida (”Operation Al-Aqsa Flood”), fortsatte med en attack som förväntas bli ännu blodigare från Netanyahu-regeringen (som deklarerade officiellt krigstillstånd), som fortsätter att skapa fruktansvärda händelser i samhällen på båda sidor av stängslet.
Det kommer bara blir värre för invånarna i Gazaremsan, sedan länge under israelisk-egyptisk belägring, där Netanyahu nu utlovar ”hämnd” som ska förvandla ”ondskans stad till en stad av spillror”. Samtidigt ökar dödstalen till följd av den massaker som ägde rum bland hundratals invånare i städer och samhällen i södra Israel, och till följd av urskillningslös raketbeskjutning, inklusive mot beduinsamhällen där det inte finns några skyddsrum.
Under tiden har den militära upptrappningen spridit sig till gränsen mellan Israel och Libanon, med raketbeskjutning från Hizbollah, vilket verkar vara en varning riktad mot ett möjligt scenario med en israelisk invasion av Gaza. Krisen kan fortsätta att utvecklas under flera veckor och till och med bli till ett regionalt krig.
Chock, sorg och rädsla råder nu bland invånarna i Negev (i södra Israel) och andra områden – inte bara bland den judiska befolkningen, utan ännu mer på Gazaremsan där invånarna inte ens har skyddsrum och varningssystem för missiler.

Socialistiska kamprörelsen (ISA i Israel och Palestina) står i solidaritet med vanliga människor, med de dödas anhöriga och med de sårade från alla samhällen, på båda sidor av stängslet, och med de kidnappade medborgarna. När dessa rader skrivs har det rapporterade antalet döda passerat 600 i det södra distriktet (från olika nationella grupper), och 400 på Gazaremsan. Detta samtidigt som Netanyahuregeringen genomför en brutal kollektiv bestraffning, bland annat genom att stänga av elen och rasera byggnader i Gaza, vilket i själva verket är statsterrorism.
Med den oemotsvarade omfattningen av bortförandet av dussintals israeliska män och kvinnor till Gazaremsan avsåg Hamas att begränsa den israeliska regimens eldkraft och att få ett medel för att förhandla om frigivandet av palestinska fångar.
Bortförandet av civila, däribland barn och äldre kvinnor, måste fördömas – de är inte ansvariga för den israeliska regimens brutala politik på Gazaremsan och gentemot palestinierna. Det är den politiken, med massfängslanden, med eller utan militär rättegång även av barn och palestinska invånare som har försökt demonstrera och motsätta sig den militära ockupationen, som gav upphov till kidnappningarna i första hand. Nu skulle ett militärt ingripande i ett försök att frita gisslan innebära ett stort antal dödsfall.
Regeringen måste uppmanas att tillåta en snabb och omfattande fånguppgörelse inom ramen för ett vapenstillestånd.

Vi uppmanar till protester för att stoppa kriget och politiken med kollektiv bestraffning och ”söndra och härska”-taktik, att vägra delta i en hämndattack mot invånarna i Gaza och att kämpa för en grundläggande förändring, inklusive ett slut på ockupationen och belägringen. Även uppmaningarna till proteststrejk och ilskna marscher på Västbanken kan bidra till att bygga upp en nödvändig kamp för att utmana status quo i ockupationens och belägringens diktatur, samtidigt som man förbereder sig för självförsvar och skydd av de palestinska demonstranterna och invånarna.
Den militära upptrappningen av den nationella konflikten kom inte från ingenstans. Den högerextrema regeringen, som leds av premiärminister Netanyahu, säkerhetsminister Ben Gvir och finansminister Smotrich, arbetade för fullt med att stoppa massoppositionen mot den ”lagliga kupp” som var avsedd att stärka dess styre (Israel har hela året skakats av massprotester mot regeringens lagförslag), samt för att befästa ockupationen, belägringen och de koloniala bosättningar som har påtvingats miljontals palestinier.
Detta i skuggan av ett arrogant försök att påstå sig ha kontroll över ”konflikthanteringen” och ett cyniskt påstående om att främja regional fred genom normaliseringsprocessen mellan Israel och Saudiarabien under USA:s beskydd.

Den akuta och utbredda krigskris som nu utvecklas kommer efter två omgångar av militär upptrappning sedan den högerextrema regeringen bildades och efter flera år av tätare militära angrepp, som ett uttryck för den allt djupare instabiliteten i ockupationen och belägringen. Det som händer nu innehåller exceptionella inslag som markerar en ny fas av våld och konfrontation.
Hamas, som Israels kapitalistiska ockupationsregeringar fram till idag hävdat att de ”avskräcker” – nyligen sade Israels nationella säkerhetsrådgivare, Tzachi Hanegbi, att ”Hamas är mycket, mycket försvagat” – bröt tillfälligt den militära blockadens gränser med en styrka på hundratals beväpnade män, vissa till och med till havs och med skärmflygare.
Styrkorna tog över högkvarteret för den israeliska arméns Gazadivision, konfiskerade militärfordon och barrikaderade sig på en polisstation i staden Sderot. Vid sidan av inslag av partisankrigföring mot militära styrkor intogs dessutom ett antal israeliska samhällen under flera timmar och upp till över en dag, och under tiden tillgrep de också terroristhandlingar med urskillningslöst dödande av civila, inklusive deltagare i musikfestivaler, och kidnappade dussintals civila.
Inom några timmar uppnådde Hamas sina politiska mål, då man utöver en maktdemonstration lyckades lägga till en ytterligare komplicerande faktor för ”normaliseringen” mellan Israel och Saudiarabien och för den palestinska myndigheten. Även om detta inte är den första räden från Hamas militära gren över Gazaremsans stängsel är det den största uppvisningen av militär styrka som Hamas har genomfört hittills, med en aldrig tidigare skådad nivå av skicklighet och djärvhet, som också var insvept i retorik som inramade operationen som en åtgärd för befrielse.
Under de första timmarna tog flera Gazabor möjligheten att tillfälligt bryta belägringen genom att passera stängslet och promenera, om än bara för ett ögonblick, utanför världens största fångläger.

Det är klart att för många invånare i Gaza och för många palestinier i allmänhet att möjligheten att ens för ett ögonblick bevittna en utbrytning genom belägringsstängslet och en styrkedemonstration mot den makt som fängslar och förstör deras liv kan väcka sympati för Hamas styrkor som i ett sådant sammanhang framställs som en ”skyddande styrka”.
Å andra sidan kan den israeliska regimen cyniskt utnyttja de massiva skadorna på israeliska civila för att främja myten om att blockaden av Gazaremsan är en ”defensiv” politik och därmed mobilisera ännu mer legitimitet för dödande och förstörelse i stor skala på Gazaremsan. Två miljoner invånare på Gazaremsan lever i extrem fattigdom och nöd. 63 procent lider av osäker livsmedelsförsörjning, saknar rent vatten, grundläggande infrastruktur och utan rörelsefrihet.
Samtidigt som den israeliska regimen politiskt utnyttjar den judiska arbetarklassens oro för sin existens och säkerhet för att bland annat främja förtryck och attacker mot palestinierna har de dagliga attackerna, liksom den förödelse och sorg som de israeliska bombningarna under årens lopp har orsakat, i första hand skapat den politiska möjligheten för Hamas att utnyttja stämningen av desperat stöd från delar av den palestinska befolkningen, även för reaktionära åtgärder i form av urskillningslösa attacker mot civilbefolkningen.
Eftersom den blodiga israelisk-palestinska dödsbalansen ofta är extremt asymmetrisk, med dussintals palestinska dödsfall för varje israeliskt dödsfall, kan de sällsynta tillfällen då en något mer ”jämn” numerär balans uppvisas stärka det desperata stödet för Hamas för dess förmåga att ”ta betalt”, hämnas och ge hopp om förmåga att skapa avskräckning eller att bygga upp en militär styrka som kan besegra ockupationen och belägringen.

Hamasledningen vet att den absolut inte är kapabel till att militärt besegra den starkaste militärmakten i regionen. Det är typiskt för en grupp med ett högerinriktat, prokapitalistiskt politiskt program – som genomför politiskt förtryck, attacker mot Gazas arbetare och fattiga, förtryck av kvinnor och hbtq+-personer samt religiöst tvång – att Hamas ledare under åren har förlitat sig på att vara beroende av regionens regimer och imperialistiska makter, och även på ”samexistens”-arrangemang med Israel.
Hamas strävar dock efter att segra genom en militär utmaning – i motsats till den palestinska myndigheten och de arabiska regimerna – i ett mönster som liknar Hizbollah, som 2006 visade gränserna för Israels regionala makt och tidigare hotade att ta över israeliska samhällen, vilket Hamas nu har gjort.
Netanyahus regering, som påstod sig ha bevisat sin förmåga att helt diktera dagordningen i den nationella konflikten och ”avskräcka” allt motstånd, har nu avslöjats genom en dramatisk (delvis) förlust av kontrollen över händelserna. Den försöker nu återta initiativet med militära medel, samtidigt som man hotar med en långvarig och långtgående attack mot Gaza – i huvudsak för att skydda den befintliga ordningen med ockupation och belägring som gav upphov till den nuvarande krisen till att börja med.
Försvarsminister Galant hotar med att ”bryta nacken av Hamas”. Detta liknade i själva verket Netanyahus hot under valkampanjen 2009 om att tillfoga en så kallad ”avgörande militär seger”, och även innan dess mördade israeliska regeringar Hamasledare och attackerade dess styrkor.
Men mellan omgångarna av blodspillan och ”återupprättandet av avskräckningen” har Hamas relativa militära kapacitet, även om den är begränsad, ökat och utvecklats till den grad att den israeliska regimen tvingas ta mer hänsyn till den, samtidigt som den förlitat sig på ”överenskommelserna” med Hamasregeringen i Gazaremsan för att bevara och upprätthålla den befintliga ordningen.

Ett försök från den israeliska regimen att ”besegra Hamas militärt” kommer inte att eliminera Hamasrörelsen; den kommer att leda till destabiliserande konsekvenser i stor skala, och det är därför Netanyahuregeringens budskap använder mer vaga termer.
Att de israeliska etablissemangspartierna från ”oppositionen” har åtagit sig att politiskt stödja den politik och de militära operationer som leds av Netanyahu-Ben Gvir-gänget i den nuvarande krisen, betonar också oppositionspartiernas ansvar när de styrde den tidigare regeringen för den nuvarande situationen.
Lapids och Gantz (oppositionspartiernas ledare) förslag att återinträda i regeringen med Netanyahu inom ramen för krigskrisen bevisar i sig att skillnaderna mellan partierna i kärnfrågor i slutändan är små.
Netanyahu, vars regering fram till den nuvarande krisen bara förlitade sig på stödet från en tydlig minoritet av den israeliska allmänheten, hoppade på möjligheten att främja en bred koalitionsöverenskommelse med Lapid och Gantz, men vill inte bryta med de högerextrema partierna.
Den här utvecklingen motsvarar den härskande klassens intresse av att försöka begränsa ett ”äventyrligt” inflytande från de högerextrema ministrarna som svar på händelserna och överensstämmer också med det tryck som har ökat på senare tid från Washington för att underlätta en överenskommelse. Netanyahu är dock rädd för att göra sig av med Ben Gvir och Smotrich (de högerextrema ministrarna) på grund av konkurrensen med deras partier.

Frågan ”Vem sköt först?” i dynamiken som ledde fram till den nuvarande krisen kan få olika svar med tanke på den pågående eskaleringen av nationella spänningar, men frågan missar i vilket fall de grundläggande orsakerna till krig.
Även frågan om den israeliska arméns ”underrättelsemisslyckande”, 50 år efter kriget 1973, distraherar från huvudpunkten: Roten till krisen är upprätthållandet av den rådande ordningen där den israeliska kapitalismen, med den starkaste militära makten i regionen, påtvingar ockupation och annektering samt förnekar miljontals palestinier deras grundläggande rättigheter, däribland rätten till självbestämmande.
Det politiska stödet från kapitalistiska regeringar i det imperialistiska blocket i ”Väst” till Netanyahu-regeringens militära åtgärder ger nu utrymme för ett fortsatt blodbad och illustrerar ett grundläggande försvar av ockupationens status quo – den personliga säkerheten för vanliga människor på båda sidor av stängslet är inte bara ointressant för dem, utan skadas på grund av dem.

Det politiska stödet från kapitalistiska regeringar i det imperialistiska blocket i ”Väst” till Netanyahu-regeringens militära åtgärder ger nu utrymme för ett fortsatt blodbad och illustrerar ett grundläggande försvar av ockupationens status quo.

Sedan Bennet-Lapid-regeringens tid (2021-2022) har antalet dödade palestinier ökat kraftigt och slagit ett 20-årigt rekord: Palestinska hem på Västbanken förstörs i allt snabbare takt; statens och bosättarnas attacker för att utrota palestinska samhällen har fortsatt, tillsammans med en ökning av religiöst-nationalistiska provokationer från judiska högerelement som främjar ett religiöst krig med statlig sponsring runt Al-Aqsa-moskén; och den ekonomiska krisen har intensifierat ockupationens tryckkokare.
Regeringen Netanyahu-Ben Gvir har fört en ännu hårdare linje, mot alla eftergifter till palestinierna och försökte begrava alla idéer om palestinsk självständighet.
Samtidigt med utvecklingen av folkliga protestaktioner och väpnade konflikter arbetade ledningarna för Hamas och Islamiska Jihad, under beskydd av Hizbollah och Iran, för att framställa sig själva som mer effektiva i konfrontationen mot ockupationen jämfört med Fatah och den palestinska myndigheten – som befinner sig i en akut legitimitetskris på grund av sin faktiska roll som “fångvaktare” till ockupationsmakten.
Till Netanyahu tillkännagav de i år att de tillsammans skulle agera som en front i konfrontationen med Israel, även om Hamasledningen föredrog att inte gå in i en direkt konflikt med Israel i maj på Gazaremsan och i juli på Västbanken. För två veckor sedan, den 24 september, tillkännagav dock ledarna för Hamas, Jihad och ”Folkfronten” vid ett möte i Beirut att de skulle öka samordningen mellan dem för att trappa upp svarsåtgärderna mot ockupationsregimens aggression.

Tillkännagivandet kom mitt under en ny serie palestinska protester vid Gazastängslet, som bemöttes militärt. Den israeliska regimen fruktade att de inte kunde kontrollera protesterna – en utveckling i riktning mot masskamp utgör en mer grundläggande risk för dem än militär konfrontation, särskilt med tanke på en massrörelse ökar potentialen att väcka eko och sympati på regional och global nivå och till och med att påverka arbetare och unga människor i den judiska befolkningen.
I allmänhet fruktar den israeliska regimen destabilisering och utveckling av konflikter, vilket skulle sätta press på Saudiarabien att inte ingå ett normaliseringsavtal.

Denna rädsla för destabilisering har också under de senaste månaderna gång på gång lett till att cheferna för den militära säkerhetstjänsten, i samordning med Netanyahu och (försvarsminister) Gallant, har ingripit för att begränsa de mest högerextrema, särskilt Ben Gvirs försök att gå till angrepp mot villkoren för palestinska fångar.
Den 29 september rapporterades det i den libanesiska tidningen Al-Akhbar att den israeliska regeringen, efter egyptisk-qatarisk medling, uppenbarligen har gått med på en ”återgång till tidigare överenskommelser”. Det betyder en förnyad symbolisk ökning av Qatars biståndsmedel, liksom kvoten av arbetare från Gazaremsan som kommer in i Israel, utvidgningen av fiskeområdet vid Gazas kust, samt export- och importkvoter.
Tydligen omdirigerades sedan israeliska militära styrkor från Gazaremsan till Västbanken, vilket gjorde det lättare för Hamas att genomföra sin plan med ett militärt överraskningsmoment.

Medan den Fatahledda palestinska myndigheten har signalerat en vilja att samarbeta om en israelisk-saudisk normalisering har kronprins Bin Salman [som de facto styr Saudiarabien] signalerat att så länge inget står i vägen för honom, kommer villkoren om israeliska eftergifter till palestinierna inte att vara något som bryter överenskommelsen.
Denna antydan, tillsammans med den fördjupade krisen i Gaza, trots överenskommelserna, fick uppenbarligen Hamasledningen att ingripa militärt i en aldrig tidigare skådad omfattning. Det var ett försök att öka trycket på Israel genom att ”ändra i ekvationen” för att ta ut ett högre pris genom militära medel, inklusive störningar av normaliseringsprocessen, och i processen skapa en (felaktig) politisk bild av ett steg framåt i kampen för att övervinna belägringen och ockupationen.
Det är viktigt att betona att invånarna i Gaza, under belägring och ockupation och inför en eventuell militär invasion, har rätt att bekämpa angrepp mot dem och organisera sig för att försvara sig, inklusive genom partisankrigföring. Många palestinier måste ha varit glada över att se den symboliska förstörelsen av ett antal israeliska militärfordon, med tanke på förstörelsen och sorgen och nöden under flera år på Gazaremsan.
Men det är skillnad på sådant motstånd – som kan utvecklas på det mest fördelaktiga sättet när det ingår i en strategi för att bygga upp en masskamp som nu behövs, med demokratiskt valda aktionskommittéer, vilket inte är förenligt med Hamas politiska program och strategi – och urskillningslöst skjutande och skadande av civilbefolkningen, i synnerhet arbetande kvinnor och män och fattiga från alla nationella grupper.
Hamas militära attacker mot arbetare och fattiga leder inte till befrielse från blockad och nationellt förtryck, utan används i sin tur politiskt som en ursäkt för det israeliska etablissemanget att mobilisera stöd för ännu mer barbariska attacker mot palestinier under belägring och ockupation.
Ministern för ”nationell säkerhet” Ben Gvir utlyste ”undantagstillstånd”, vilket utvidgar polisens befogenheter. Det kan användas för att öka den politiska förföljelsen i allmänhet och mot arabisk-palestinska aktivister i synnerhet.

I bakgrunden finns rapporter om högerextrema aktivister som vill dra nytta av krisen för att ytterligare spä på den nationella splittringen och främja attacker mot det arabisk-palestinska samhället. Det är nödvändigt att organisera en gemensam kamp mot extremhögerns försök till rasistiska attacker och sammanstötningar på nationalistisk grund på städernas gator, och mot den regering som rutinmässigt stödjerdessa element och ger dem ökad politisk säkerhet genom hela sin politik.
Det faktum att högerregeringen före den nuvarande krisen mötte massprotester visar att det finns potential för en vidareutveckling av storskaliga protester med kritik av underlåtenhet och ansvar för kriget.
Men den officiella ”oppositionen” och det självutnämnda ledarskapet för massrörelsen, som agerar på uppdrag av kapitalister och generaler som cyniskt spekulerar i masskampen mot den ”lagliga kuppen”, har gett politiskt stöd till regeringen och bombningarna av invånarna i Gaza, och krävde att demonstrationerna skulle frysas.
Det är nödvändigt att främja protester och kampför att visa på en väg som kan stoppa blodbadet och lösa de problem som ledde till kriget. Efter erfarenheterna från händelserna i maj 2021 är det nu nödvändigt med protester och kamp – som den palestinska ”värdighetsstrejken” vid den tidpunkten, solidaritetsdemonstrationer över hela samhället på arbetsplatser och skolor, protestaktioner och möten i fackföreningar för att ta ställning är också nödvändiga – mot den militära upptrappningen, mot bombningarna i Gaza, mot ”söndra och härska”-taktiken och mot den fortsatta belägringen och ockupationen.

Med tanke på den politik med nationellt förtryck, krigsförbrytelser och ojämlikhet som leds av kapitalistiska högerregeringar är det nödvändigt att sätta upp lösningen av de grundläggande problemen på dagordningen, inom ramen för en kamp för socialistisk förändring i regionen, på grundval av att garantera allas lika rätt till existens, till självbestämmande och att leva med värdighet och välbefinnande.