”Vi ska vrida tillbaka klockan i Libanon 20 år”. Detta hot från en israelisk general förverkligas nu av ett brutalt bombardemang av Libanon av den israeliska armén, IDF. Inom en vecka har stora delar av Libanon ”bombats under jorden” som en socialistisk aktivist i Beirut talande beskriver det.Den israeliska regimen hotar nu, med stöd av Bush och dennes medlöpare, premiärminister Blair, att driva regionen mot ett nytt regionalt krig om inte den israeliska kapitalistklassen tvingas backa. IDF:s intervention i Gaza var tillräckligt förödande. Den israeliska regimen har en historia av att invadera och ockupera Libanon. Ändå är den senaste flyginvasionen av Libanon, på grund av den enormt ökade eldkraften i Israels militära arsenal, av en kvalitativt ny skala.
Händelserna löper alltmer okontrollerat. Jordaniens TV talar till och med om israeliska varningar till den syriska regimen om att tvinga Hizbollah att backa eller att själv riskera bombräder. Den israeliska premiärministern Olmert talar hotfullt om ett ”långt krig”, medan shejk Nasrallah, Hizbollahs ledare, hotar Israel med fler raketattacker – och levererar dem. Som en västdiplomat uttryckt det: ”Om [mardrömsscenariot] utvecklas är vi alla mycket, mycket illa ute” (Observer 16 juli).
Södra Beirut i ruiner
Krig och militära konflikter har vanligen en egen logik. Det gäller än mer i Mellanöstern, genomsyrat av hat mot USA-imperialismen och den israeliska statens barbariska, långvariga förtryck av palestinierna. Sedan IDF ockuperade Västbanken och Gaza i det arabisk-israeliska kriget 1967, har över 650 000 palestinier hållits fängslade av den israeliska staten. Över 9 000 palestinska och libanesiska fångar försmäktar i dag i israelisk fångenskap. Detta är bara ett av många uttryck för det förtryck som de palestinska massorna utsätts för.Det kan inte uteslutas att Israel backar från randen av ett storkrig. Men denna möjlighet minskar för varje dag. Mellanöstern i dag uppvisar likheter med de väldiga spänningar och den bittra ilska bland de arabiska massorna som existerade under perioderna före de arabisk-israeliska krigen 1956 och 1967.
Stora delar av södra Beirut har reducerats till rykande ruiner med invånare som vandrar omkring i chock över den massiva förödelse som orsakats av svärmar av missiler och bomber som avfyrats från marken, havet och luften. Broar, vägar och kraftstationer har pulvriserats. Förstörelsen av fabriker har påbörjats. Alla hamnar och flygplatser i Libanon bombas. Bristen på mat och vatten är utbredd. Svält och sjukdomar, som alltid följer krig och konflikter, hotar nu de fattigaste i Libanon.
Hundratals civila libaneser har dödats, många sprängdes i småbitar av IDF:s bomber när de försökte fly till den syriska huvudstaden Damaskus. En miljon flyktingar har lämnat Beirut. Massakrer har inträffat. Söndagen 15 juli uppmanade IDF invånarna i Marwahin i södra Libanon att lämna sin by. När de gjorde det träffades deras lastbilskonvoj av en israelisk missil. 20 dödades, varav många barn. Fasansfulla bilder av lemlästade kroppar har visats i TV över hela den arabiska och muslimska världen.
De fattiga drabbas värst
Men som i alla konflikter är det arbetarklassen och fattiga bönder på båda sidor som får lida – inte generaler, politiker och den kapitalistiska elit som befinner sig långt från faran. Det gäller också dem som, likt sonen till Hariri, den förre libanesiske presidenten, tagit in på ett femstjärnigt hotell i Damaskus. Libanesiska arbetare och ungdomar har drabbats värst av död och förstörelse. Men också israelisk-judiska arbetare drabbas allt mer, vilket illustrerades av de åtta järnvägsarbetare som dödades i Haifa av en missil från Hizbollah. Israeliska araber har också fallit offer för raketer mot israeliska byar som Majd el Krum där en israelisk-arabisk invånare sa att Hizbollah inte tycks ”göra någon skillnad på judar och araber. Vi sitter alla i samma båt”.Även internationellt upprörs arbetare och ungdomar av brutaliteten och det cyniska förakt för oskyldigas liv som visas av USA-imperialismen och EU-staterna. När en talesman för Vita huset tillfrågades om Bush fördömer de oproportionerliga motattackerna från Israel, sa han bara att: ”Presidenten tänker inte ge några militära råd till Israel” (London Times 15 juli 2006). Ändå fångades Bushs kommentar i ett privat samtal med Blair på G8-mötet upp på ett videoband, där han sade: ”Vad de bör göra är att få Syrien att få Hizbollah att sluta med den här skiten”.
Den arabiska eliten är ryggradslös och krypande. Ett möte med Arabförbundet lyckades inte ens generera ett uttalande! Saudiarabien har inledningsvis stött Israels aktion mot Hizbollah. Alla dessa handlingar kommer att finnas i de arabiska massornas minne och deras ledare kommer att få betala för dessa brott.
USA:s stöd upprör
Vad som allra mest upprör dem som förskräcks av den förstörelse som varje kväll visas i TV och som driver araber och muslimer till förbittrad ilska är att USA så öppet och förbehållslöst stöder den israeliska regimen – i ”demokratins namn” och mot ”terrorism”. G8-toppmötet antog under påtryckningar från USA ett uttalande som lade ansvaret för konflikten på Hizbollah och vägrade uppmana till eld upphör. EU:s utrikesministrar följde upp detta med liknande kommentarer. Också de vägrade att fördöma Israel. Detta innebär öppet stöd till den israeliska regimens kollektiva bestraffning av hela den libanesiska nationen. Västimperialismen kommer att ångra den dag den gav grönt ljus till att pulvrisera Libanon, vilket inte betyder något annat än massiv statsterrorism.USA-imperialismens attityd till Israel är inget nytt. Under det senaste året har Bush stött Israels bygge av massiva bosättningar på Västbanken och gett nästan fritt spelrum till Olmerts plan att ensidigt pådyvla en ”slutlig uppgörelse” med palestinierna, som bara ger dessa 11 procent av det ursprungliga palestinska området, och splittra upp detta i kantoner som omges av en Berlin-liknande ”separationsmur”. Borta är de dagar då USA-imperialismen föreföll att inta en mer neutral ståndpunkt. Det är nu väldigt svårt för Bushadministrationen att ens låtsas fungera som en broms på den israeliska regimens brutala militära aggression. Även den arabiska eliten inser detta.
Detta representerar delvis en ändrad politik under den andra Bushadministrationen. Men det är också kopplat till det faktum att USA-imperialismens förmåga att intervenera och påverka världshändelserna har blivit mycket mer begränsad nu än tidigare.
Nykonservativ utopi
Efter 11 september-attacken, då USA:s hypermakt temporärt tycktes ha fått större utrymme att intervenera militärt runt hela världen, ville Bush-regimen omstöpa Mellanöstern. De skulle svepa talibanerna ur Afghanistan och inplantera en ”demokratiskt sekulär regim”. Iraks Saddam Hussein skulle tas omhand och en ny stabilt USA-vänlig regim skulle blomstra i Mellanöstern och förse Väst med billig energi. En ”demokratisk” omvälvning skulle följa i resten av regionen. Den skulle svepa undan den iranska regimen som var en del av ”ondskans axel”, och Bashar al-Assafs syriska Baath-regim. I länder som Saudiarabien och Egypten kanske man skulle kunna ersätta de tidigare USA-allierade och imperialistvänliga regeringarna med ännu mer anpassligsa och stabila styren.En slutgilitg lösning av den israelisk-palestinska konflikten skulle också följa genom att de mest extrema islamistiska grupperna på de ockuperade områdena skulle krossas.Detta nykonservativa Utopia har blivit en fruktansvärd katastrof för massorna och provocerat en politisk och militär mardröm för imperialismen vart den än vänder sig. Irak är i ett värre läge än under Saddam Husseins brutala regim. Möjligheten att landet bryts upp i fientliga instabila ministater blir allt större för varje dag. Iran har kvalitativt stärkts regionalt då shia-partier med band till regimen är på uppåtstigande i Irak.
Därutöver har den iranska regimen vägrat böja sig för Västs påtryckningar för att stoppa dess anrikning av uran och på så sätt vunnit stöd från en majoritet av den iranska befolkningen för sin antiimperialistiska retorik. Saudiarabien och Egypten står inför ett växande hot från al-Qaida-kopplade reaktionära och beväpnade islamiska grupper. Dessutom hade det islamistiska Muslimska brödraskapet betydande framgångar i det senaste valet i Egypten.
Den allra tydligaste förödmjukelsen för USA-imperialismens planer kom med den förkrossande jordskredssegern för Hamas i det palestinska valet i januari i år, som avslöjat Bush-administrationens hyckleri. Bush har ockuperat Irak och riktat hot om fler militära interventioner i namn av ”demokrati”. Ändå gillade USA-imperialismen inte resultatet när val ägt rum. När därför den israeliska härskande klassen lät en ny förödelse drabba de palestinska massorna som ett resultat av valet, fick de full uppbackning av USA-imperialismen och dess anhang.
Hizbollah ville visa styrka
Men den senaste händelseutvecklingen är ännu mycket allvarligare. Hizbollahs attack på en israelisk armékonvoj var ägnad att stärka dess position inom Libanon, sedan tillbakadragandet av de syriska trupperna ur landet dragit undan vad som uppfattades som en av dess allierade. Attacken var också ägnad att avleda uppmärksamheten från FN:s krav på Hizbollah att avväpna sin milis.Hizbollah, som är bättre beväpnad och homogen än Hamas, är en formidabel fiende till den israeliska regimen. Rörelsen anses i dag av en del militära observatörer som den tredje starkaste militärmakten i regionen. Den lyckades, på basis av masstöd från den shiamuslimska befolkningen (40 procent av Libanons befolkning) och beväpnade attacker mot de israeliska trupperna, tvinga IDF att i förtid lämna södra Libanon år 2000. Detta innebar en så stor prestigeförlust för militären att vissa israeliska mediakommentatorer kallar Libanon för ”Israels Vietnam”.
Hizbollah har rätt att försvara sig mot Israels aggression, men att använda urskiljningslösa attacker mot civila är kontraproduktivt. Snarare än att underminera stödet för den israeliska regimen, bidrar det till att cementera det bland israeliska arbetare och ungdomar.
När Hizbollah dödade sju soldater och tillfångatog två andra, led den israeliska militären ännu ett bakslag. Sedan konflikten eskalerat, har Hizbollah visat sig kapabelt att slå mot stora israeliska befolkningscentra som Haifa, Israels tredje största stad. Över en miljon invånare har flytt söderut från trakterna kring Haifa och alla stadens större arbetsplatser har stängts. Det betyder att den israeliska regimens prestige står på spel. Dess löfte under årtionden att försäkra den israeliskt-judiska befolkningens säkerhet har alltmer kommit på skam.
Israel vill avskräcka
Detta är ett av huvudskälen till varför svaret på Hizbollahs attacker har blivit så brutalt. Det står klart att Israels militära elit vill understryka en ”avskräckningspolitik”, det betyder inte att de motsätter sig Olmert-regeringens plan för ett tillbakadragande från delar av Västbanken och påtvingandet av en slutlig lösning på palestinierna. Men det är tydligt att de vill göra detta på en basis av att ha slagit ner alla tecken på motstånd, för att understryka att den israeliska kapitalismen är den starkaste militärmakten och att tillbakadragandet inte uppfattas som ett tecken på svaghet. Den överväldigande karaktären av svaret på Hizbollahs raketattacker är också ett klart meddelande till alla motståndare och de arabiska massorna: om ni försöker stå emot oss får ni ta konsekvenserna.IDF hoppas att dess bombardemang ska tvinga den libanesiska regeringen och befolkningen att vända sig mot Hizbollah och tvinga dem att avväpna sig och dra sig tillbaka 40 kilometer från den israelisk-libanesiska gränsen till floden Litani. Det skulle betyda att Hizbollah dras bort från de områden där de har sitt starkaste stöd.
Men IDF:s taktik kan bara göra saken sämre. Bland vissa delar av Libanons befolkning som stöder de mest reaktionära kristna partierna i Libanon, finns det fullt stöd för att krossa Hizbollah, deras historiska fiende från tiden för Libanons inbördeskrig. I den inledande fasen av de nuvarande bombningarna, upplevde ännu större delar av befolkningen att de tvingades lida för aktioner utförda av Hizbollah. Men, på grund av brutaliteten i IDF:s attacker, har stämningen svängt så att hatet mot den israeliska regimens brutalitet dominerar och bidrar till ökat stöd för Hizbollah – och inte bara bland shiamuslimerna.
Stämningarna förändras
Även i Israel har det skett skarpa förändringar i stämningen och medvetenheten. Aldrig tidigare i den israeliska kapitalismens historia har den rika eliten varit så hatad av den israeliskt-judiska arbetarklassen på grund av regeringens nyliberala attacker på deras levnadsstandard och den ökade korruptionen bland politikerna. Militärens generaler har också fått sin höga status i samhället undergrävd.Men hotet av omfattande raketattacker, och en växande känsla av att vara omringade av fientliga arabländer som hotar att driva judarna i havet, betyder att stämningen åter börjat svänga. Det finns nu ett växande stöd för kraftfulla militära aktioner och ökat stöd för Olmert-regeringen – även om det är färgat av tvivel och kritik. Genom erfarenheterna av hur fruktlöst det kommer att visa sig bli att krossa en massopposition med militära medel och genom den israeliska kapitalismens oförmåga att skydda sin befolknings fysiska och sociala trygghet så kommer stämningen i Israel att svänga igen. Men för tillfället rör den sig i riktning mot en krigsmentalitet.
Detta polariserar läget ytterligare och förklarar också varför den israeliska kapitalismen, imperialismen och den arabiska eliten har så litet handlinsutrymme. Allt som krävs för att tippa balansen är ett illdåd från den andra sidan. IDF utför redan hemliga markoperationer i Libanon. Olmert gav också tisdag den 18 juli order om mobilisering av tre bataljoner av reservstyrkor. Det kan vara en signal om att IDF nu förbereder en markinvasion.
Libanons regering kan falla
En fortsättning av det grymma flygkriget kan troligen få den svaga och splittrade libanesiska regeringen att falla sönder, och att Hizbollah då öppet tar kontrollen över de områden där de har majoritetsstöd. Den syriska regimen kan också ta detta som en ursäkt för att i hemlighet åter skicka in styrkor, maskerade som Hizbollah-kämpar. Det kan heller inte uteslutas att den iranska regimen, som redan har försett Hizbollah med vapen och militära rådgivare, kan skicka frivilliga till Libanon.Ett led mot krigsspiralen kan också bli israeliska flygattacker mot Syrien och även Iran, särskilt mot iranska kärnkraftsanläggningar. Detta kan inte längre uteslutas, men är inte säkert, särskilt om trycket mot den israeliska kapitalismen för ett eldupphör växer. Om ett sådant fasansfullt scenario skulle utspelas, ökar sannolikheten för ett regionalt krig. Den israeliska kapitalismen och USA-imperialismen räknar med att Hizbollah är isolerat i arabvärlden, där många sunniarabiska ledare ser konflikten som en chans att klippa vingarna på sin förstärkta konkurrent. Vissa seriösa militäranalytiker ser den relativt återhållsamma syriska reaktionen på de israeliska attackerna som ett tecken på att regimen är ovillig att stoppa sitt huvud under bilan. De ser till och med det faktum att Irans utrikesminister har uppmanat till eldupphör och förhandlingar om ett frigivande av fångar, som tecken på gränserna för deras stöd till Hizbollah.
Men det finns också en väldig ilska bland de arabiska massorna. Om konflikten eskalerar kan arabiska regimer komma att hotas av massiv instabilitet, massrörelser och till och med störtandet av korrupta eliter. Den egyptiska administrationen balanserar på en knivsegg, och länder som Saudiarabien plågas – trots ökade oljepriser – av en större instabilitet än någonsin. Tanken på en utökad virvel av strider, som drar med både Libanon, Syrien, Iran och då Irak, där över 140 000 USA-trupper är stationerade, är inte längre så långsökt.
Detta skulle medföra katastrofala effekter för världsekonomin, där oljepriset som redan närmar sig 80 dollar per fat snabbt kan stiga till över 100 dollar. Detta skulle kunna leda till en liknande kris för världsekonomin som 1974-75, som delvis utlöstes av fyrdubblade oljepriser.
Utöver detta har IDF:s och deras imperialistiska uppbackares brutala militära taktik redan långtgående och allvarliga effekter. Den militära ockupationen av Afghanistan har stärkt talibanerna och al-Qaida medan ockupationen av Irak gynnat sådana krafter som Zarqawi och indirekt lett till bombattentaten i Madrid och London. Återverkningarna av de senaste attackerna i Libanon kan leda till en ny våg av terrorattacker där oskyldiga arbetare och andra blir offren.
Regionens arbetare, som kan dra med sig fattiga bönder, är den enda kraft som kan besegra imperialismen, kapitalismen och de korrupta arabiska eliterna och fullfölja palestiniernas önskan om social och nationell befrielse. De är omvänt också de som drabbas mest av väpnade konflikter eller krig.
Den väldiga ilskan mot imperialismen behöver kanaliseras till att bygga nya arbetarrörelser och partier, som baseras på idéerna om att få bort alla imperialistiska väpnade styrkor och ersätta områdets kapitalism och feodalism med en socialistisk konfederation (statsförbund) i Mellanöstern.
Klasstrider efter krig
Utan tvekan fyller utsikterna till ytterligare konflikter och krig arbetare och ungdomar i hela världen och särskilt i Mellanöstern med fruktan på grund av de katastrofala konsekvenser det medför. Trots detta kommer kapitalistiska krig och konflikter att följas av fler klasstrider mot privatiseringar och attacker mot arbetarnas levnadsstandard, vilket redan har ägt rum i länder som Iran, Egypten och Israel. Sådana rörelser kommer åter att hamna i förgrunden med ett annat medvetande – präglat av en önskan om ett slut på blodbad och ett nytt samhälle där befolkningens massor kontrollerar regionens väldiga rikedomar.Detta perspektiv baseras på historiska erfarenheter. Vid höjdpunkten för det libanesiska inbördeskriget 1988, organiserade libanesiska arbetare över de religiöst sekteristiska gränserna gemensamma strejkaktioner mot kollapsen av minimilönens köpkraft orsakad av den galopperande inflation som skapats av stridernas förödelse. Längs den ”gröna linje”, som delar det kristna och muslimska Beirut, ägde enade demonstrationer rum i denna fråga. Vid samma tid demonstrerade mellan en halv och en miljon israeler i Tel Aviv mot IDF:s invasion av Libanon.
Men socialister och aktivister kan inte bara sitta och vänta på denna sorts händelser i framtiden. En rörelse för revolutionära socialistiska förändringar behöver med högsta grad av angelägenhet byggas i regionen.
CWI och Rättvisepartiet Socialisterna står för:
• Nej till den israeliska regimens massterror mot Libanons folk. Stoppa bombningarna. Bygg en internationell massopposition mot ”kollektiv bestraffning” av Libanons folk.
• För de libanesiska arbetarnas och fattiga böndernas rätt att försvara sig mot den israeliska statens aggression. Nej till urskiljningslöst bombande och granatbeskjutning av civila områden. För gemensamma och beväpnade försvarskommittéer över de religiösa gränserna under de libanesiska massornas demokratiska kontroll.
• Frige alla politiska fångar och kidnappade. Alla imperialistiska styrkor ut ur området.
•För en massrörelse av arabiska och palestinska arbetare, fattiga bönder och unga mot det kapitalistiska system som föder krig, fattigdom, massarbetslöshet och nyliberala attacker i Mellanöstern. För en socialistisk konfederation av arabstater baserade på en demokratiskt planerad ekonomi, under arbetarnas kontroll och styre.
• För en massrörelse av israeliskt-judiska arbetare för att störta den israeliska kapitalistiska regim som betyder ändlösa krig och attacker mot levnadsstandarden. För ett socialistiskt Palestina och ett socialistiskt Israel som en del av en socialistisk konfederation i Mellanöstern där arbetare och fattiga bönder, inte korrupta ledare, avgör hur samhället ska styras och där alla minoriteters nationella, religiösa och etniska rättigheter garanteras.
Uttalande av CWI
18 juli 2006
