Israels blodiga historia

av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Kapitalismen, med sin politiska och militära utveckling i imperialismen, har skapat det öppna såret Palestinakonflikten sedan hundra år. Det är en genetisk del i hur kapitalismen bygger sina imperier – genom förtryck och att söndra för att härska. Därför måste en väg till fred vara socialistisk. Bara sedan 2006 har FN:s kommitté för mänskliga rättigheter antagit 99 resolutioner mot Israel (41 mot Syrien, 13 mot Iran, 4 mot Ryssland och så vidare), och innan dess mångdubbelt fler. FN kan inte lösa konflikten, och varje krig förvärrar den.

Under första världskriget ingick hela Mellanöstern i det Osmanska riket som stred på Tysklands sida. Frankrike och Storbritannien sa till arabledarna att de skulle få ett eget fritt Arabien på hela halvön om de bytte sida, vilket de gjorde.
Men i hemlighet slöt de engelska och franska utrikesministrarna Sykes-Picot-avtalet (utifrån deras efternamn) för att stycka upp regionen mellan sig, något som avslöjades efter att arbetarnas revolution hade segrat i Ryssland 1917 och bolsjevikerna fick tillgång till dokumenten.
Mycket riktigt, över huvudet på araberna själva bestämdes i Versaillefreden (San Remo-resolutionerna) att Libanon och Syrien skulle tillhöra Frankrike medan Palestina, Jordanien och Irak blev brittiskt. Kurdistan styckades upp. Storbritannien beslöt med Balfourdeklarationen att den judiska invandringen till Palestina skulle fortsätta.

Antisemitismen hade odlats i Europa under lång tid. Staterna släppte fram hat mot judar för att avleda folkets missnöje mot dem själva. Som en motkraft växte sionismen – idén om ett hemland för det judiska folket utan land. Problemet var bara att i det land som hade utsetts, Palestina, bodde det redan ett folk.
Konflikterna mellan judar och araber växte i och med att migrationen inte skedde i samarbete och samförstånd, till exempel mördades 129 judar 1929. I och med att antisemitismen i Europa övergick till nazism och förintelse ökade migrationen. På 1930-talet emigrerade 350 000 judar till Palestina och deras andel av befolkningen ökade till 30 procent.
År 1936 bröt ett palestinskt uppror ut mot det brittiska styret genom en generalstrejk. Året därpå fortsatte upproret militärt och varade till 1939. Brittisk militär i samarbete med palestinsk polis dödade över 5 000 araber. Revolten misslyckades och nu bestämde sig det brittiska styret för att stödja den pro-sionistiska milisen Haganah medan andra grupper som Lehi och Irgun utförde terrorattentat mot britterna och mot araberna. Irgun sprängde det brittiska högkvarteret 1946.

Den brittiska imperialismen hade skapat en häxkittel som den inte längre ville ha. Efter andra världskrigets slut ökade trycket på invandring till Israel från överlevare av förintelsen. I början av 1947 gjorde britterna klart att de skulle lämna och i slutet av året antogs delningsplanen. Den 14 maj utropade David Ben-Gurion ett självständigt Israel.
Saken var den att inbördeskriget redan hade startat. Som den sionistiska ledaren Weitz sa: ”När FN antog resolutionen om att dela Palestina i två delar bröt självständighetskriget ut, och det var tur det. I detta krig inträffade två mirakel: Vi fick territoriella vinster och araberna flydde” (marxistarkiv.org).
Fram till den 9 januari 1948 hade 75 000 palestinier drivits bort och fram till den 15 maj drevs ytterligare 700 000 bort – Al-nakba, den stora fördrivningen. Jemen, Egypten, Jordanien, Syrien, Irak, Muslimska Brödraskapet och den palestinska styrkan anföll Israel direkt, men förlorade senare kriget.

Inget land kan byggas i fred om inte nationella minoriteters rättigheter garanteras, vilket Israels historia vittnar om.

Israel skapades ur förtryck och krig, och tillskansade sig direkt ett större territorium än vad FN hade tänkt sig. Och på den vägen har det fortsatt. Generationer har vuxit upp i palestinska flyktingläger i Jordanien och Libanon. Apartheidsystemet inne i Israel fortsätter. Blockaden av Gaza skapar fattigdom som odlar extremism och terror. Ockupationen av Västbanken och ständigt nya bosättningar, murar och annekteringar likaså.
Hela tiden har det varit makt och kontroll över mark och tillgång till kolonier som har styrt imperialismen. Sionismen försökte odla idén om att vara en familj utan klasser, men den falska illusionen sprack. Senast i år demonstrerade och strejkade en miljon israeler mot Netanyahus öppna korruption och process att avskaffa demokratin, genom att göra om grundlagen.
Palestinierna har gång efter annan blivit svikna av arabländernas ledare och diktaturer som hela tiden sätter sin egen vinning först. Sedan några år tillbaka ingår de i en så kallad normaliseringsprocess med Israel – som inte ledde någon vart, och nu kan det bli ett regionalt krig.
Bäst framgångar har palestinierna fått när de har byggt intifador – massprotester genom massrörelse som omfattar hela befolkningen. Speciellt den första intifadan 1987-1993, som organiserades demokratiskt med gräsrotskommittéer som tog beslut förankrade i befolkningen och som även omfattade sociala frågor. Detta ledde senare fram till Osloavtalet 1993, men på kapitalistisk bas var även det en rutten kompromiss.

Journalisten Nathan Shachar skriver i DN: ”År 1978 gav Israel de muslimska bröderna i Gaza lov att grunda ett eget universitet. Pengarna till bygget kom från Saudiarabien och Arabemiraten. Genom att gynna religiösa extremister, resonerade Israel, skulle Fatah-partiets dominans undergrävas och palestinierna splittras. Islamisterna var ofarliga i Israels ögon, eftersom de fantiserade om ett islamiskt världsrike och inte, som Fatah, krävde en palestinsk stat.”
Ett typiskt agerande från imperialistiska stater att stödja islamism för att undergräva vänsteridéer som en stor del av Fatah då stod för. Hamas har därefter kunnat bygga sitt stöd bland palestinierna genom missnöje med Fatahs korruption. Men Hamas terror och diktatur leder inte palestinierna framåt.
FN är ländernas samarbetsorgan för att förhindra krig, men FN och dess regeringars historia har en stor skuld i att konflikten Israel-Palestina skapas, odlas och faller ner i nya blodiga nivåer just nu.

Föregångarna till Socialistiskt Alternativ (SAV) och vår international International Socialist Alternative (ISA) – med systerparti i Israel-Palestina – var emot grundandet av staten Israel 1947-48. 75 år av förtryck och krig har skapat ännu större klyftor mellan folken. Det viktigaste är att arbetarklassen på båda sidor av nationsgränsen behöver ta saken i egna händer för en lösning, en socialistisk lösning, som även tar tag i frågan om mat, vatten, jord och ekonomi. När ekonomin och jorden är i gemensamt ägo försvinner maktanspråken från kapitalister och imperialismen.
Inget land kan byggas i fred om inte nationella minoriteters rättigheter garanteras, vilket Israels historia vittnar om. Den form av socialdemokrati som under de första årtiondena dominerade Israel var också falsk och som all socialdemokrati kompromissade den med kapitalism och krig. Redan från början blev staten Israel en lojal utpost och nära allierad med USA-imperialismen – andra världskrigets stora segermakt bland de kapitalistiska länderna.

När folken istället själva äger frågan beslutas det gemensamt om uppdelning av jorden. SAV och ISA anser att vägen till att garantera alla nationella gruppers rättigheter och en varaktig fred i två separata socialistiska stater – om dessa styrs av arbetarna demokratiskt underifrån – är skapandet av en demokratisk socialistisk region.