Istället för klimatomställning – fler gruvor och uranbrytning

Den nuvarande regeringen vill att det öppnas fler gruvor i Sverige och näringsministern Karl-Petter Thorvaldsson har till och med sagt att Socialdemokraterna ”älskar gruvor”. Den blåbruna högern vill gå ännu längre och bland annat riva upp förbudet mot uranbrytning.

Att gruvbranschen jublar över denna politiska kurs är självklart. Men hur många nya gruvor behövs det egentligen och hur går det att undvika ett slöseri med metaller?

OFFENSIV

Det finns en stor politisk enighet om att regler ska ändras för att göra det lättare att starta gruvor. Regeringen har tillsatt flera utredningar som ska komma med förslag under det närmaste året. I våras sa regeringen ja till ansökan om att öppna en järnmalmsgruva i Gallok. Beslutet visar att gruvbolagens intressen kommer i första hand även om de negativa effekterna för renskötseln är mycket stora.

Den blåbruna högerns budskap är snarlikt: Det ska gå snabbare att få tillstånd för att öppna. Under valrörelsen kom beskedet att de också vill riva upp förbudet mot uranbrytning.

Det gemensamma argumentet för den politiska inriktningen är att det behövs mer metaller, inte minst för det som har kommit att kallas ”den gröna omställningen”.

I en väldigt allmän mening är det sant att det kommer att behövas mer av en del metaller när de fossila bränslena måste bort. Elbilars batterier innehåller bland annat litium, kobolt och grafit. I vindkraftverk behövs det stora mängder av sällsynta jordartsmetaller och även solpaneler kräver stora mängder av olika metaller. Koppar behövs överallt där saker ska drivas med el. Men den fråga som nästan helt saknas i den politiska diskussionen är hur det går att handskas mer sparsamt med metallerna. Utan det kommer metallbehoven att bli helt orimliga. Både politiker och företag verkar helt ha glömt bort att metaller är ändliga resurser.

Det internationella energiorganet IEA har i en rapport tittat på hur behoven av olika ämnen kommer att öka med dagens trender. Bland annat kommer man fram till att batteribranschens behov av grafit och kobolt ökar ungefär 20 gånger fram till mitten av århundradet. Ökningen för litium är 42 gånger! Alla prognoser för koppar pekar brant uppåt. Men koppar är en metall som redan exploateras hårt.

Gemensamt för många av framtidsbedömningarna är att det kommer att bli allt svårare att öka kopparproduktionen i takt med efterfrågan.

Att det skulle behövas en noggrann planering och hushållning i hela samhället för att göra att metallbehoven blir så små som möjligt är uppenbart, men detta krockar med en kapitalistisk ekonomis drivkrafter. Det är självklart att gruvbolag vill starta alla gruvor som ser ut att kunna bli lönsamma. Alla de industrier som använder metallerna vill förstås sälja så mycket som möjligt, utan hänsyn till att detta kan undergräva tillgången på metaller i framtiden.

Det är ingen naturlag att det hela tiden behövs mer metaller från Sveriges och världens gruvor för att samhället ska fungera.

Det första är att återvinningen av metaller kan förbättras dramatiskt. Idag finns tekniken för att återvinna de allra flesta metaller. Men återvinningsgraden för de flesta metaller är låg, till exempel återvinns nästan inget litium eller sällsynta jordartsmetaller. Det är billigare att bryta ny malm än att ta rätt på den metall som redan finns ovan jord. Nu börjar en del batteritillverkare, bland annat Northvolt, se ekonomiska fördelar i återvinningen, men det är mycket lång väg till att alla metaller återvinns.

Stora mängder metaller finns ovan jord.

En kartläggning från Naturvårdsverket och myndigheten SGU visar att det finns stora mängder metaller i gammalt gruvavfall och i soptippar. Det handlar om flera års produktion från gruvorna i Sverige av metaller som koppar, zink och bly. Ett bra exempel på vad som går att göra är LKAB:s planerade anläggning för att ta tillvara på värdefulla ämnen ur avfallet från gruvorna i Malmfälten. Bland annat räknar man med att kunna ta tillvara sällsynta jordartsmetaller motsvarande 30 procent av dagens användning i Europa. Mängden av dessa ämnen som bolaget har kartlagt är lika stor som i den kontroversiella gruva som ett kanadensiskt bolag vill öppna i Norra Kärr, nära Vättern.

De största vinsterna går att hämta genom att tillverka saker på ett mer resurssnålt sätt. Idag ligger den genomsnittliga livslängden för en mobiltelefon på mellan 2,5 och 3,5 år. Skulle det enkelt gå att byta ut gamla batterier och uppdatera telefonerna skulle livslängden kunna öka rejält, vilket i sin tur minskar behoven av sällsynta metaller.

Sedan 2008 har den genomsnittliga bilen i Sverige blivit ungefär 200 kilo tyngre. Det mesta av detta är metaller. Den färska rapporten ”Grön logik” visar att det finns samhällsekonomiskt vettiga möjligheter att spara mer än 50 terawattimmar energi genom energisparåtgärder i bostäder. Det skulle kunna vara bra för många människors ekonomi och samtidigt spara stora mängder metaller.

Så går det att fortsätta på område efter område i samhället, men de stora möjligheterna till bättre hushållning krockar med de privata storbolagens intressen. Eller är det någon som tror att bilindustrins chefer glatt skulle säga ”Javisst, ska vi sluta tillverka SUV:ar som väger två ton”.

En socialistisk mineralpolitik skulle börja med att ta tillvara alla möjligheter att använda metaller så sparsamt som möjligt. Men även med detta kommer det att behövas mer av en del metaller under de närmaste årtiondena. Besluten om vilka gruvor som ska startas och var det är bättre att låta bli måste ske utifrån var miljökonsekvenserna blir minst och med hänsyn till samiska markrättigheter och stort inflytande för lokalbefolkningen.

Till skillnad från det politiska etablissemangets gränslösa kärleksförklaringar till gruvor är detta en politik som säkrar tillgången på de viktiga metallerna på lång sikt.

I valrörelsens slutskede har de blå-bruna partierna gjort ett utspel om att riva upp förbudet mot uranbrytning. Detta är ett förslag med extremt stora miljörisker.

Uranet i Sverige finns i de alunskiffrar som finns på flera platser i södra Sverige och längs stora delar av fjällkedjan. Skiffrarna innehåller låga halter av en lång rad metaller.

De företag som har presenterat planer på att starta gruvor i alunskiffrarna vill utvinna en eller ett par metaller. Det innebär att det finns en mängd metaller kvar i avfallet från gruvverksamheten. Den forskning som har gjorts vid skifferbrott som funnits i Sverige visar att metalläckagen kan bli mycket stora.

Skiffrarna ligger i regel i relativt tunna lager nära markytan, vilket gör att eventuella gruvor kommer att vara dagbrott som tar en stor yta i anspråk.

I Ranstad i Västergötland bröts uran på 60-talet. Notan för att städa upp efter verksamheten är 580 miljoner kronor i dagens penningvärde.

Den bild som branschorganisationen Svemin och deras politiska supporters ger är att krångliga regler för att få tillstånd gör att intresset för att söka efter nya fyndigheter och starta nya gruvor har minskat. Det stämmer inte.

De senaste tre åren har utgifterna för prospektering i Sverige slagit rekord. Förra året satsade bolagen 1,2 miljarder på att söka nya fyndigheter. De befintliga gruvorna har ökat sin produktion. Sedan 2000 handlar det om närapå en fördubbling.

Idag finns det omkring 20 gruvprojekt som har kommit en lång väg mot att starta. De flesta ansökningar om nya gruvor beviljas. ■