– Vi hoppas att strejken får effekt. Det är våra rättigheter det handlar om.
Det säger Johanna Buska som är ordförande för servicefacket PAM i Kemi vid protesten i staden på den historiska strejkdagen 18 september, och fortsätter:
– Kvinnor drabbas hårdast av regeringens förslag som sänker lönerna på helger och söndagar. Regeringen har redan skurit ned på barnbidraget. Jag tror att Sipilä (statsministern) vill att alla kvinnor ska vara hemma och ta hand om barnen.
En annan som slöt upp bland de 150 protesterande var metallarbetaren Pentti Honkanen från Outokumpus stålverk i Tornio, där han jobbar treskift med nattarbete sedan 25 år. På Outukumpu strejkade alla 2 500 anställda på strejkdagen.
– Mina arbetskamrater är arga, speciellt på att regeringen vill ta våra söndagspengar. Vi vill inte arbeta på söndagar, jag har en familj som jag vill vara med. Men vi måste – fabriken ska producera dygnet runt, varje dag.
– Jag hoppas detta kan ena arbetarna. Regeringen ska inte diktera våra villkor, man måste kunna prata med varandra. ■
Storstrejken i Finland i fredags har skakat om den finska regeringen, även om den inte vill visa det. Beslutet om attacker på facken har skjutits upp efter att uppemot 30 000 människor samlades på järnvägstorget i Helsingfors för att demonstrera.
Ännu viktigare var den omfattande strejken som stoppade alla kommunikationer och stora delar av den tunga industrin. Olyckligtvis är den fackliga enigheten bruten, när tjänstemannafacken Akava och STTK är beredda till långtgående kompromisser och pressar SAK/FFC (motsvarande LO) till att följa efter.
Listan över strejkande grupper kan göras lång. Bil och transportfacket AKT:s strejk var total under 24 timmar. Likaså stängde pappersindustrifacket 60 pappersbruk under samma tid. På Åbo varv strejkade 850 skeppsbyggare.
– Extra viktigt var Metallarbetarfackets strejk, som var väldigt stridvillig, berättade Juha Tapio, en av dem som delade ut Sosialistinen Vaihtoehtos (CWI:s sympatisörer i Finland) flygblad på demonstrationen i Helsingfors.
Metallstrejken innebar till exempel att Outokumpus stora stålverk i Tornio med 2 500 anställda stod stilla. Andra grupper som strejkade var postanställda, poliser och andra offentliganställda, även om strejken där inte var total, och ofta bara under några timmar när demonstrationerna pågick. Många reste över halva landet för att delta i demonstrationen. Till exempel gick bussar från Vasa till Helsingfors. I Oulu samlade en demonstration över 1 000 personer.
Borgerlig media i Finland har gjort allt för att tona ned strejkens betydelse, samtidigt som de har lyft upp EK:s (motsvarigheten till Svenskt Näringsliv) siffror om att strejken har kostat 100 miljoner euro (ungefär 1 miljard kronor). Istället har tidningarna fyllts med rapportage om flyktingkrisen, där till exempel Sannfinländarnas krav på minskad invandring har lyfts fram. Till och med statsminister Sipiläs utspel om att regeringen skjuter upp beslut om attacker på fackförenignarna till den 30 september, för att de ska kunna komma med egna förslag, hänvisar till flyktingfrågan!
Tyvärr har båda tjänstemannafacken öppnat för att förhandla om ”andra förslag” som ger sänkta ”enhetsarbetskostnader” på fem procent. Detta har satt hårt press på SAK/FFC, som hittills har sagt nej till det som i praktiken, oavsett hur det genomförs, innebär lönesänkningar på fem procent. Även SAK har öppnat för att acceptera försämringar som en del av ett ”större paket”, där även arbetsgivarna får betala.
Ett positivt tryck från andra hållet kommer i form av studenternas ockupation av en byggnad vid Helsingfors universitet, som har pågått sedan strejken i fredags. Förra veckan meddelade Helsingfors universitet att upp till 1 200 anställda kan förlora sina jobb fram till år 2020, på grund av regeringens nedskärningar på utbildningen. Ockupanterna hävdar med rätta att kvaliteten på forskningen och undervisningen hotas och protesterar också mot att den statliga finansieringen ska ersättas med med ett ökat ”kommersiellt samarbete”.
Frågan är nu om kampen kommer att kunna tas vidare. Tjänstemannafackens eftergifter har öppnat vägen för att även SAK går med på en rutten uppgörelse där regeringens attacker går igenom med några mindre symboliska förändringar. Ett förslag som har lyfts fram är att istället ta bort den extra semesterlön som finns idag. Det skulle visseligen innebära att försämringarna sprids jämnare bland arbetare, men skulle likväl innebära en stor försämring av levandsstandarden. Dessutom skulle det inte ändra på det grundläggande faktumet att nedskärningar inte är någon lösning på krisen och nya försämringar skulle vänta runt hörnet.
Den finska fackföreningsrörelsen är fortfarande stark och bland de bäst organiserade i hela Europa. Precis som i Belgien, där flera strejker och en massiv generalstrejk har genomförts, har de muskler till att verkligen utmana regeringens attacker. Det handlar också om en politisk utmaning, där det måste lyftas fram hur de rika bara blir rikare medan fattiga attackeras. Förra året ökade VD:arnas bonusar och löner med 79 000 euro medan arbetare fick 1,5 procent. VD-lönerna är nu 25 gånger högre än en genomsnittlig löntagares. Bland de som har höjt sina egna löner mest är de VD:ar som har sparkat flest anställda, till exempel UPM:s VD Jussi Pesonen.
Det som behövs är en motoffensiv, där fredagens demonstrations-slogan #STOP verkligen betyder stopp, och där kampen trappas upp med mobilisering inför en tvådagars generalstrejk om regeringen inte backar. Förhoppningsvis kan de radikalare facken inom SAK/FFC pressa fram en kampinriktning. Om inte behöver de mer radikala fackföreningarna i samarbete med andra som vill kämpa, som studenter och socialister, börja en mobilisering som kan tvinga andra fack att följa efter. ■
