Januariavtalet ett år – rekordlågt stöd till regeringspolitiken

av Per Olsson // ur veckotidningen Offensiv

Idag, lördag den 11 januari, är det precis ett år sedan som Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och Liberalerna gemensamt presenterade en “Sakpolitisk överenskommelse” innehållande 73 punkter. Överenskommelsen, som kom att döpas till Januariavtalet, var ett nyliberalt dokument och markerade en kraftig högervridning av den regeringspolitik som stundade och som under året blivit ytterst impopulär. Även om det ännu inte gett tydliga avtryck i aktivitet och förändrad medvetenhet varslar det ökade missnöjet om nya svängningar i opinionen, fler protester och politiska stormar.

En vecka efter att januariavtalet undertecknats utsåg riksdagen Socialdemokraternas ledare Stefan Löfven till ny statsminister och en S-MP-regering bildades med Januariavtalet som grund. I riksdagens omröstning var det Vänsterpartiets nedlagda röster som fällde avgörandet.

“Den uppgörelse som Socialdemokraterna har slutit med Centern, Liberalerna och Miljöpartiet är ett skammens dokument. Den politiska färdriktningen som har stakats ut är extremt nyliberal och arbetarfientlig. Nu gäller det att omedelbart mobilisera största möjliga motstånd mot den hårda högerpolitik som aviseras”, skrev Offensiv i sin första kommentar till Januariavtalet (https://www.socialisterna.org/nej-till-s-c-l-och-mps-nyliberala-uppgorelse-mobilisera-mot-hogerpolitiken/?v=f003c44deab6).

Även flera borgerliga kommentatorer var överraskade av hur långt ut på högerskalan som Januariavtalets partier förflyttade sig. Med glädje noterade exempelvis storbanken SEB i sin första prognos för 2019 att: ”Den överenskommelse i 73 punkter som presenterats är en rejäl omsvängning av politiken i höger-liberal riktning jämfört med den senaste mandatperioden. Politiken innebär också en tydligare reformagenda jämfört med den försiktighet som präglade Alliansens andra mandatperiod 2010-2014.”

Det första året med den nya S-ledda regeringen har varit  ett år av en allt värre högerpolitik, skuldbeläggning av förorter och flyktingar, ökade klyftor, fördjupad välfärdskris och stödet till Socialdemokraterna har rasat till historiskt låga nivåer. Samtidigt har de traditionella högerpartierna Moderaterna och Kristdemokraterna förenat sig med det rasistiska högerpopulistiska Sverigedemokraterna och bildat ett blåbrunt block där SD är det klart största partiet. Sedan mitten av förra året har opinionsstödet till SD kraftigt ökat och året slutade med att SD i flera opinionsundersökningar var landets största parti, mycket som en följd av Januariavtalets högerpolitik. Regeringspolitiken gick omedelbart på tvärs med alla förhoppningar som valrörelsen väckt om att nu skulle det åtminstone bli lite mer av välfärdspolitik.

Istället kom den borgerliga systemskiftet att både fördjupas och vidgas till nya områden, särskilt arbetsmarknaden och bostäder.

Ett år efter Januariavtalet är stödet till regeringspolitiken rekordlågt. Enligt en undersökning som Novus gjort på uppdrag av SVT anser sex av tio väljare att den politik som regeringen för utifrån förra årets Januariavtal är ganska eller mycket dålig. Endast var tionde väljare anser att den är ganska eller mycket bra. Samtidigt är fler missnöjda än nöjda bland regeringspartiernas egna väljare. 42 procent tycker att politiken är dålig medan bara 23 procent anser att den är bra.

Extra alarmerande för Socialdemokraterna är att missnöjet är särskilt stort bland LO-medlemmar. 57 procent anser att politiken är dålig och bara 8 procent att den är bra (SVT den 9 januari).

Januariavtalets utgångspunkt var att skapa bestående borgerliga systemförändringar, att ”åstadkomma systemförändringar som kan vara stabila över tid” som det står i avtalets första stycken.

Vidare gav överenskommelsen grönt ljus till fortsatta vinster i välfärden: ”Regeringen kommer inte att driva eller arbeta vidare med förslag om vinstförbud eller andra förslag med syftet  att införa vinstbegränsningar för privata aktörer i välfärden”.

Trots den nyliberala agendan gav LO-ledningen, och särskilt Karl-Petter Thorwaldsson som avgår i år, sitt stöd till den nya S-MP-regeringen. Samma dag som januariavtalet blev klart bedyrade LO:s ordförande i en Expressenintervju att han ”litar på Löfven” vad gäller arbetsrätten och att avskaffande av värnskatten visserligen kommer att ”svida” men att det får man leva med.

Trots den nyliberala agendan gav LO-ledningen, och särskilt Karl-Petter Thorwaldsson som avgår i år, sitt stöd till den nya S-MP-regeringen.

Även V-ledaren Jonas Sjöstedt kom att försvara sitt partis svek med hänvisningar till löften, hemliga sådana, som han skulle ha fått av Löfven innan riksdagens omröstning.

Avskaffandet av värnskatten som ingen Alliansregering vågat göra, men som Januariavtalets partier såg som en av sina första större uppgifter, var ett led i grotesk fördelningspolitik. Vid årsskiftet avskaffades värnskatten, vilket gav landets rika, främst män, en skattesänkning på tiotusentals kronor och de superrika fick en skattesänkning på 1 miljon kronor eller mer.

Med Januariavtalet togs ytterligare steg mot en låglönemarknad och den tillfälliga asyllagen blev permanent samtidigt som alla riksdagspartier förenades i upprustning av statens hårda kärna polis och militär. Under 2019 inleddes den största militära upprustningen sedan andra världskriget. 

S-MP-regeringens första budget, vårändringsbudgeten i april, innehöll samma skattesänkningar som fanns i den M-KD-budgeten som stöddes av SD och därför röstade igenom av riksdagen i december 2018. Vårändringsbudgeten innehöll nya skattelättnader för välbärgade och företag samt besparingar på minst 2,7 miljarder kronor, som bland annat drabbade kommunernas äldreomsorg.

Tros välfärdskrisen och den försvagade ekonomin var regeringen inte beredd att ge kommunsektorn några ytterligare medel än de 5 miljarder kronor mer per år som  Januariavtalets partier blivit överens om och som var en droppe i havet. Enbart regionernas sjukvård har ett samlat underskott på minst 7 miljarder kronor.

Dessutom innebar Januariavtalet en totalprivatisering av Arbetsförmedlingen, vilket Alliansregeringarna önskat men inte vågat genomföra och att en ny och sämre arbetslöshetsförsäkring införs.

Vidare slog Januariavtalet fast att marknadshyror skulle börja införas och att anställningstryggheten skulle försämras, vilket var ytterligare två nyliberala arbetafientliga förändringar som Alliansregeringarna aldrig vågade genomföra.

Motståndet mot privatiseringen av Arbetsförmedlingen fick till sist Januariavtalets partier att backa, men då hade mycket av Arbetsförmedlingens verksamhet redan hunnit saboteras av privatiseringsförberedelserna och neddragningarna.

Efter att tagits på sängen av det starka motståndet mot den antistrejklag som infördes i maj, särskilt inom Kommunal, och stödet till hamnarbetarnas kamp för rätten till avtal var det svårt för facktopparna att bara ge upp LAS (Lagen om anställningsskydd) i förhandlingar med arbetsgivarna. (Januariavtalets partier önskade helst att de så kallade parterna – fack och arbetsgivare – avtalade bort delar av LAS; om inte skulle regeringen genomföra de ”tydligt utökade undantagen från turordningsreglerna” i LAS som Januariavtalet dikterade).

Slaget om LAS är en vattendelare inom fackföreningsrörelsen och dess fortsättning kan resultera i en ny regeringskris i ett läge där både regeringen och Januariavtalet står betydligt svagare än för ett år sedan.

Den snabbt fördjupade välfärdskrisen och den ekonomiska inbromsningen kan tvinga regeringen att ge kommuner och regioner ytterligare stöd i år. Men det kommer att vara för lite och för sent.

Lokala protester mot nedskärningar i skola, vård och omsorg kommer att prägla våren, vilket sätter än större fokus på behovet av samlande, riksomfattande protester i likhet med den Hyresgästföreningen Region Väst manar till den 18 april mot marknadshyror och januariavtalets nyliberalism.

Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv säger:

• Samla motståndet i en riksomfattande protestdag i vår.

• Facken måste ta fajten i avtalsrörelsen – förbered och rusta för konflikt.

• Stoppa nedskärningarna, jobbneddragningarna och varslen i välfärden. Inga vinster i välfärden – riv upp privatiseringarna.

• Rusta välfärden inte militären.

• Omedelbar höjning av statsbidragen till kommuner och regioner, med extra höjningar till glesbygdskommuner. Minst 50 000 nya välfärdsjobb per år.

• Fasta jobb och heltid till de som önskar. 6 timmars arbetsdag utan lönesänkning och försämrade villkor. Nej till låglönemarknad, höjda och breddat rut-avdrag.

• Rör inte arbetsrätten. Nej till ny försämrad arbetslöshetsförsäkring.

• Nej till privatisering av Arbetsförmedlingen. Rusta arbetarskyddet.

• Försvara allmännyttan. Nej till marknadshyror, ombildningar och utförsäljningar.

• Förstatliga byggbolag och banker – för klimatsmarta renoveringar och för byggandet av 100 000 nya hyresrätter till billiga hyror per år.

• Ta tillbaka alla skattegåvor till de rika, storbolag och banker. Höj bolagsskatten och kapitalbeskattningen. Återinför beskattning av arv, förmögenheter och stora fastigheter.

• För en snabb och jämlik omställning av hela samhället. Skrota den nyliberala mineralpolitiken. Utveckla ett ekologiskt jord- och skogsbruk. Massiva offentliga satsningar på kollektivtrafik och nollhus.

• Demokratiska och kämpande fack. Bygg en kämpande socialistisk vänsteropposition – för ett nytt arbetarparti.

•  Behoven ska styra. Bankerna, storbolagen, och naturtillgångarna samt transport-, bygg- och bostadsbolagen måste överföras i samhällets ägo och styras demokratiskt. För en demokratisk plan för hela samhällsekonomin som utgår från människors behov och säkrar en utveckling i samklang med naturen.