foto: en.kremlin.ru
Shinzo Abes planer på att ändra i ”pacifistklausulen” och den fortsatta kärnkraftsanvändningen möter motstånd.
Japans Heisei-period – som startade i och med kejsare Akihitos trontillträde 1989 – kommer att avslutas i april när han abdikerar. Detta är dock enbart ett rent symboliskt ”slut på en era”, då den kapitalistiska misären kommer att fortsätta i samma takt för miljontals vanliga japanska arbetare.
I början av 1990-talet, då Heisei-eran påbörjades, markerade ”bubbelekonomins” bristning slutet på det välstånd och den höga levnadsstandard som många hade efter efterkrigsrestaureringen av den japanska kapitalismen och den efterföljande ekonomiska tillväxten.
”Livstidsanställningar”, som en gång hölls upp i hela världen som ett ”exemplariskt” särdrag av den japanska kapitalismen, är nu blott en önskedröm för så många. I november 2017 skrev Financial Times att de oregelbundna anställningsformerna (som exempelvis tim- och visstidsanställningar) hade ökat ”hänsynslöst” sedan slutet av 1990-talet – från 19 procent då till 37,9 procent år 2015.
Dessa exempel visar tydligt vad den japanska kapitalismen innebär för arbetarklassen:
• Barnfattigdomen bland arbetande, ensamstående hushåll är 56 procent – den högsta siffran av alla OECD-länder.
• 19,4 procent av de äldre lever i relativ fattigdom – högre än OECD-snittet på 12,6 procent.
På andra sidan klassklyftorna finns de stora spelarna i storföretagen och deras kumpaner i Diet (japanska riksdagen). ”Japan Inc” [näringslivet och storbolagen] hade en sammanlagd nettovinst på omkring 800 miljarder kronor mellan april-juni detta året, en 28-procentig ökning från föregående år.
Hand i hand med kapitalisterna finns såklart politikerna inom det styrande LDP (Liberaldemokratiska partiet), som leds av premiärminister Shinzo Abe, samt andra partier. 2017 var den genomsnittliga årsinkomsten bland lagstiftarna (och inte bara de inom LDP) uppemot 2 miljoner kronor. I december ifjol röstade riksdagen för att sänka företagsskatten från 30 till 20 procent som ett sätt att uppmuntra företagen att öka lönerna med 3 procent. Så har dock inte skett.
Ledande LDP-medlemmar har också visat hur dålig koll de har på vanliga japaners verklighet. Trots den höga barnfattigdomen och det ökande antalet offentliga matsalar som behövs för att förse fattiga barn med måltider har LDP:s generalsekreterare Toshihiro Nikai kallat de som inte har skaffat barn för ”själviska” och vidare sagt: ”För att alla i Japan ska vara glada behöver vi många barn för att utveckla landet”.
En annan ledande LDP-medlem, Mio Sugita, kritiserade i augusti idén att skattebetalarnas pengar skulle stödja samkönade äktenskap eftersom de inte får barn och därför är ”oproduktiva” och ”inte bidrar till nationens välstånd”.
Det finns ett utbrett missnöje och ilska inom det japanska samhället, vilket ses i de protester och demonstrationer mot kärnkraftsanvändningen och att man återstartade kärnkraftverken efter 2011 års Fukushima-katastrof. Abe-administrationens försök att se över grundlagens paragraf nio – den omtyckta ”fredsklausulen” – har också lett till protester och kommer troligen att bidra till ännu fler protester framöver i hela landet.
Många tog också till gatan på grund av den nyliga skandalen inom Moritomoskolan [privatägd skolkoncern] som involverade Abe, hans fru och flera statsråd. Det handlade om skumma uppgörelser bakom kulisserna, där skolchefen – som försöker driva på för ett konservativt, revisionistiskt utbildningsprogram – fick köpa mark av regeringen för en bråkdel av det verkliga priset.
Trots allt detta har det dock bara varit små, begränsade politiska förändringar i Japan.
Det finns ett brännande behov av ett massarbetarparti och kämpande, demokratiska fackföreningar.
Facken i Japan är blott en skugga av sitt forna militanta jag; den omedelbara efterkrigsperioden såg ett massivt uppsving av strejker och konflikter då rätten att strejka tilläts igen. Idag är dock huvudhandlingen för facken – den årliga ”våroffensiven” – mestadels rituell, med minimala krav på löneökning på 2-3 procent och få eller inga politiska krav.
Faktum är att Abe läxade upp fackledarna för att de inte kämpade för löneökningar, eftersom en sån kamp skulle öka efterfrågan och hjälpa den ekonomiska återhämtningen! Som om detta inte vore nog, tillåter nästan 60 procent av facken inte ens så kallade oregelbundna arbetare (på deltid eller tidsbegränsade kontrakt) att gå med i facket!
I september återvaldes Shinzo Abe till partiledare för LDP trots skolskandalen vid Moritomo (och en liknande vid Kake Gakuin). En splittrad och svag opposition betyder också att LDP troligen kommer att vara kvar vid makten.
Allt är inte lugna puckar dock, om Abe fortskrider med den konstitutionella översynen. Paragraf nio, som förbjuder aktiv användning av japansk militär utomlands, är för ett enormt antal japaner den kärt ansedda ”pacifistklausulen”. Det har redan ägt rum ett antal protester i Japan de senaste åren mot alla former av ”krigslagstiftning” och tankar på att återigen skicka ungdomar att ”dö på utländska slagfält”, likt under andra världskriget.
För att kunna förändra grundlagen krävs det ett 50-procentigt majoritetsstöd i en folkomröstning. Opinionsundersökningar visar att det finns en knapp minoritet mot en förändring, så en seger är ingen självklarhet. Även ett skikt av de som stödjer Abe ser inte nödvändigheten av denna förändring.
Spänningarna ökar samtidigt i Okinawa över USA:s militärbas, där stora protester, torgmöten och sit-ins regelbundet äger rum mot planerna på att flytta en amerikansk militäranläggning till Henoko-området. En sammanlänkning av dessa två kamper skulle resultera i en stor rörelse över hela landet.
Kokusai Rentai (CWI Japan) är helt emot någon förändring i grundlagen som skulle dra in Japan i imperialistiska krig. Det är avgörande att kämpande fackföreningar, medborgargrupper och arbetarklassens politiska organisationer förenar sig och skapar ett alternativ för att ersätta kapitalismen. En av huvuduppgifterna är att kämpa för att vinna rättigheter och jämställdhet för de tidsbegränsade arbetarna. Att organisera dessa arbetare är avgörande. Det kan lägga grunden för en ny politisk organisation för arbetarklassen och vara en grundval för att trappa upp kampen för ett socialistiskt Japan och en socialistisk värld.
Kokusai Rentai (CWI Japan) står för:
• En minimilön på 120 kronor i timmen.
• Anställning och sjukförsäkring för alla arbetare.
• Oberoende demokratiska kämpande fackföreningar för alla arbetare, inklusive migrantarbetare och lärlingar.
• Fasta jobb och löner det går att leva på för alla.
• Nej till kärnkraft och nystarter av kärnkraftverk.
• Nej till förändringar i grundlagen som stödjer imperialismens och storföretagens vinster.
• För ett alternativ baserat på arbetarklassens behov. För bildandet av ett arbetarklassparti med sin bas i oberoende fackföreningar, medborgargrupper och ungdomar.
• Ett slut på det samhälle som styrs av storföretag och monopolkapitalet – ta kamp för bildandet av ett socialistiskt Japan. Ställ storföretag och banker under arbetarklassens offentliga ägande och demokratiska kontroll. För ekonomisk planering baserat på folkets behov – inte vinstintressen.
