De senaste veckorna har intern kritik blossat upp mot den höga lön som Jimmie Åkesson och SD:s riksdags-ledamöter plockar ut. Åkesson själv tar ut, utöver de 56 000 kronorna han får i lön från riksdagen, 36 000 kronor från partistödet. Med andra ord 92 000 kronor i månaden. Så går det när ett rasistiskt parti väljs in i riksdagen – mer av skattepengar går ner i karriäristernas egna fickor.Den interna kritiken, offentligt, går ut på att den lokala verksamheten och partidistrikten inte får ta del av det ekonomiska tillskottet. Starkast är kritiken i Västsverige, där SD:s partikassa är dränerad efter valet. När det nu ska bli omval i regionen kräver partiledningen en ekonomisk plan för valrörelsen – samtidigt som man håller i plånboken och inte vill skjuta till pengar. Flertalet avhopp av lokala företrädare infekterar situationen ytterligare, och i media citeras SD-politiker som säger att klyftan ”mellan fotfolket och de som sitter i riksdagen har blivit så stort som det någonsin kan bli” (P4 Malmöhus den 7 mars 2011).
Lokala företrädare ser unga sd-politiker som avancerar till centrala positioner med tillhörande höga löner och känner sig svikna. Journalisten Johannes Jakobsson på Expo bekräftar rykten om att missnöjet resulterat i att flera SD- are vill bryta sig ur partiet för att starta ett nytt. Men än viktigare är att klyftan till väljarna också ökar.
Bilden av SD som partiet som ”säger vad du tänker” har fått en rejäl törn efter valet. I december gav SD stöd till den rödgröna motionen om att sänka lönerna på regeringskansliet med 300 miljoner kronor. Många är de SD-väljare som under valrörelsen hävdade att SD:s företrädare är ”vanliga människor”, en bild som blir svårare och svårare att upprätthålla i takt med att de lokala missnöjesavhoppen ökar och Björn Söder, med sin nya skattefinansierade månadsinkomst på 84 000 kronor, säger: ”Det gäller att hushålla med pengarna, att fortsätta att leva väldigt enkelt och inte som andra partier ta ut svängarna.”
En av de nyanställda på riksdagskansliet är Jimmie Åkessons flickvän, till en lön som partiet vägrar att avslöja. Visserligen förekommer nepotism bland ”vanliga människor”, men frågan är om skattebetalare vill att delar av det partistöd på sammanlagt 223,5 miljoner kronor som SD får under mandatperioden ska gå till lyxkonsumtion för hushållet Åkesson/Erixon.
SD har aldrig stått på arbetarnas eller de fattigas sida. Partiets historia har (utan att ens nämna rötterna inom den svenska naziströrelsen på 1980-talet och de band till olika nazistiska grupper som fortfarande finns kvar) kantats av stöd till högerpolitik, stöd till nedskärningar och attacker på arbetare, unga och äldre. Var fanns SD under debatten om a-kassan 2006? Var fanns SD när fackliga röster höjdes mot sjukförsäkringsslakten och i protesterna mot bemanningsföretagen?
Lars-Anders Espert, SD-ordförande i Burlöv, sammanfattar det hela bra i en kommentar strax innan han med S stöd väljs till andre vice ordförande i kommunfullmäktige (SvD 101216):
En kommunalrådspost är inte värt det, svarar Johnson [Lars Johnsson, M].
– Jo, femtiosextusen kronor, säger Lars-Anders Espert, och går in i fullmäktigesalen.
Stefan Berg, fackligt aktiv och medlem i RS Göteborg
