Jobbslakt behöver mötas av djärva krav från facken

av Liv Shange Moyo // Artikel i Offensiv

Tiotusentals med osäkra anställningar står plötsligt utan jobb, nära 20 000 har varslats och omkring 100 000 har permitterats – och coronaepidemin har bara börjat i Sverige. Nu krävs snabba och djärva motdrag från facken – arbetarna ska inte behöva betala för en kris skapad av kapitalismens misslyckanden.

I skrivande stund (den 24 mars) har 18 367 personer varslats om uppsägning under mars månad. Bara under veckan 16-22 mars varslades 14 000 arbetare. Hittills står hotell- och restaurangbranschen för hälften av varslen. Rese- och bemanningsföretag står för en fjärdedel. Hälften av alla varsel har gjorts i Stockholmsområdet. 
Förutom lagda varsel, som nu behöver förhandlas innan det står klart hur många som faktiskt blir uppsagda, har ett oräkneligt antal arbetare med tillfälliga och korttidsanställningar redan förlorat sina jobb.

Många gig-arbetare inom kulturbranschen drabbas hårt. Regeringen riktar en halv miljard kronor i stödpengar. Regeringen satsar också på korttidspermittering – att staten går in och täcker en del av lönen för anställda som går ned i arbetstid – och räknar med att täcka in omkring 15 000 anställda till en kostnad av uppemot 2,4 miljarder kronor, vilket troligen är en grov underskattning av behoven. Men de stora stödpaketen går till de stora företagen och bankerna.
Bland annat får Volvo pengar av staten för permitteringslöner till de 20 000 arbetare som nu skickas hem. Samtidigt gjorde Volvo en vinst på drygt 49,5 miljarder kronor 2019, och planerar nu att dela ut cirka 12 miljarder till sina aktieägare.
Exemplet Volvo visar hur fel det slår att försöka få marknaden att, via storföretag och storbanker, distribuera stödet vidare i ekonomin. Inga garantier finns för jobben och risken är stor att krisen utnyttjas för att, även när den är över, låta färre anställda göra mer jobb.

Facken borde nu stå upp för alla arbetare, oavsett anställningsform, och kräva att statligt stöd ska gå till att behålla och skapa arbeten, inte fastna i något vinstmaskineri. Facklig vetorätt mot uppsägningar och omorganisering är ett viktigt krav, liksom permittering med full lön där det är brist på arbete. 
Det gäller även timanställda och gig-arbetare som borde erbjudas ersättningslön och möjlighet att arbeta i andra branscher som skriker efter fler händer – som vård, omsorg, smittskydd och livsmedelsförsörjning – med betalda snabbutbildningar för att möta behoven.
Exemplet med permitterad kabinpersonal från flyget som fortbildas för att kunna avlasta inom vården borde organiseras i stor skala. 
Verkligt kraftfulla insatser för att stoppa jobbslakten skulle kräva förstatligande av verksamheter som nu snabbt behöver ställas om – exempelvis tillverkning av skyddsutrustning som andningsmasker, visir och handsprit – samt verksamheter som behöver byggas ut, med fler som arbetar, som vård och omsorg. För att frigöra de resurser som krävs borde storföretag och banker tas över av samhället.
Småföretag, idrotts­föreningar, kulturutövare och egenanställda behöver särskilda stöd som nödlån.

De svenska facken – eller arbetarkommittéer om facken vägrar – borde hämta inspiration från Italien, där anställda vid exempelvis Fiat har gått ut i ”vilda” strejker för stänga ned produktion som inte är samhällsnödvändig, eller Storbritannien där bland andra sopgubbar och städare har strejkat för smittskydd på jobbet. 
Coronakrisen har belyst hur hela samhället drivs av arbetare. Strejker kan kännas avlägsna i Sverige, men det gjorde även fördubblade intensivvårdsplatser, statliga stödpengar och varningar mot vinstuttag för bara någon vecka sedan.