Juholt, nu som då, en ”snickesnackare”

av Stefan Lundqvist // Artikel i Offensiv

I Tom Alandhs senaste SVT-dokumentär Partiledaren som klev ut ur kylan får vi följa Håkan Juholts liv och tankar 10 år efter att han avsattes som partiledare för Socialdemokraterna. 
Dokumentären tecknar Alandhskt personen Håkan Juholt. Det blir både offerkofta och lite skrytigt, men den brister i att politiskt förklara orsaken till att han stöttes ut. De ansvariga i S ryggar dock från att ställa upp och Juholt själv hjälper inte till. För inte handlade det väl om mustaschen eller att partiet skulle ha valt Åsa-Nisse till partiledare. 

Efter avgången fortsatte Håkan Juholt att arbeta i riksdagen fram till 2017 då han fick en fin ”omplacering” till jobbet som svensk ambassadör på Island. Alandh visar en Juholt som stormtrivs med sitt nya jobb där representation står i förgrunden. En entusiastisk Håkan framhåller maten som mycket viktig och deltar själv i köket med att få sill och isterband ut på buffébordet. 
Han skroderar över att ambassaden tog in två ton älgkött och 40,000 kroppkakor till en 3 veckors svensk matsafari. På Alandhs frågor kring processen om hur han blev partiledare och sedan efter bara 10 månader avsattes blir han motsägelsefull. 
Nej, han är inte bitter säger han, livet går vidare! För att i nästa andetag tala om Stockholms politiska nomenklatura, ”Klägget” med kindpussare som förstod att de bara skulle kunna knäcka honom med förlöjliganden och hån. Här kommer en Åsa-Nisse från Småland med sin rotvältska och sin fåniga mustasch. 

Själv har jag inga som helst tvivel om sånt snack i S-högerns entourage runt Mona Sahlin. Juholt hade uppmanat alla ledamöter i partistyrelsen, inklusive sig själv, att ta konsekvensen av ett rekorddåligt valresultat och ställa sina platser till förfogande. Det föll inte i god jord bland S-topparna. 
Samtidigt odlade Juholt själv den här bilden av sig själv, ”Åsa-Nisse från Småland”, och tjatet om mustaschen. Rotvältska? Va! Kan det stämma? Kan inte tänka mig att någon dragit poänger på hans tal. 
Juholt är ju tvärtom mycket verbal och har knappt småländsk brytning. Han själv och Alandh framställer honom som en martyr som aldrig fick chansen. Det blir gnälligt. ”Andra kan få år eller decennier att växa in i partiledarrollen – men inte jag”, säger Juholt. Decennier? 

Gräsrötter satte sitt hopp till en nystart för S med Håkan Juholt som partiledare – en återgång till välfärdspolitik. Bort med nedskärningar och privatiseringar! S-bunkern å sin sida räknade kallt med att kunna kontrollera Juholt. Och så blev det. 
Alandh frågar i slutet av filmen: ”Vad var bäst och sämst under dina 10 månader som partiordförande?”, varpå Juholt svarar: ”Bäst att jag visade att en annan socialdemokrati är möjlig. Sämst att jag inte fick chansen att genomföra regeringens politik”. 
Jag saknar frågor om vilken ”annan socialdemokrati”? Juholt hade under tidigare år, under sin tid som biträdande partisekreterare, besökt hundratals arbetarkommuner. Han gjorde nu också den så kallade ”Förlåt-resan” på S-möten runt om i landet där han förutom att be om ursäkt för några tillkortakommanden höll applåderade tal om utbyggnad av välfärden. 
Använde han månne detta stöd i kampen mot sina motståndare för en annan socialdemokrati? Vilka konkreta politiska reformkrav drev han, om han på allvar drev några, som partistyrelsen eller partiledningen sköt i sank? 

Dokumentären uttrycker sympati mot behandlingen av Juholt 2011. Det blir lite sentimentalt och ”martyrigt”. Men även Alandh framställer Juholt som en udda, fryntlig, kreativ och välmenande man som vill höras och synas, styra och ställa. Vikten av att ”vara någon”, som Juholt i en SR-intervju beskrev känslan av att få bli ordförande i försvarsutskottet. 
För mig framstår Håkan Juholt nu som då ändå som en ”snicke-snackare” som funnits i riksdagen och försvarsutskottet i över 20 år utan att jag har sett att han någon gång tagit strid mot sitt partis högerkurs trots att så många tillfällen har givits. 
Juholt säger att för honom är nu politiken stängd. Han fortsätter livet som ambassadör, nu i Sydafrika. Och medan eftertexterna rullar sjunger Monica Zetterlund: ”Var blev ni av ljuva drömmar om en rimligare jord. Ett nytt sätt att leva, var det bara tomma ord” – kanske en blinkning från Alandh?
Dokumentären kan ses på SVT Play.