Just-in-time för marknadskaos

av Bill Hopwood, Socialist Alternative (ISA Kanada) // Artikel i Offensiv

Just-in-time-produktion var en viktig del av nyliberalismens och globaliseringens process, som en del av strävan att maximera vinsterna. Det användes först i Japan på 1970-talet och spreds sedan runt om i världen och utanför tillverkningen till nästan alla aspekter av kapitalistisk ekonomi och ledningssystem. Det har föga förvånande visat sig vara en komplett katastrof för arbetare och välfärd.

Den centrala idén är att tillverkarna inte lagrar förråd av delar och råvaror. Istället levereras dessa precis i tid när de ska användas. Detta sparar kostnader för lagring – mark och byggnader för ett lager samt katalogisering och förvaltning av det lagrade materialet.
Systemet kräver dock många komponenter. Det krävs pålitliga leverantörer och logistik för att materialet ska komma fram i tid och i den mängd som behövs. Det krävs en noggrann övervakning av lagren så att ingen komponent tar slut. Det är beroende av en förutsägbar eller exakt kunskap om efterfrågan så att rätt komponenter finns tillgängliga för att möta efterfrågan. Ursprungligen var försörjningskedjorna i Japan korta, eftersom tillverkarna av komponenterna låg nära den slutliga monteringsanläggningen.
Stalinismens sammanbrott och Kinas öppnande för världshandeln och dess omvandling till en kapitalistisk ekonomi gjorde att just-in-times försörjningskedjor kunde sträcka sig över hela världen för att utnyttja lägre arbetskraftskostnader.
För att detta skulle fungera krävdes ett utbrett införande av containrar, som gör varutransporter mycket billigare och snabbare än när bulkgods lastades på fartyg. Datorer och streckkoder gjorde det möjligt att spåra varorna på ett mer tillförlitligt sätt. De långa försörjningskedjorna med många komponenter, som alla anländer i rätt tid och som ingår i den slutliga produktionen, kräver en arbetskraft som inte stör den ständiga rörelsen av varor.

Metoderna för just-in-time spreds från tillverkningsindustrin till de flesta aspekter av livet. Detaljhandeln hade minimilager och förlitade sig på en ständig ström av leveranser.
I takt med de nyliberala idéerna om att även offentliga tjänster bör drivas enligt vinstmodeller – interna marknader inom hälsovården till exempel – spreds idéerna om just-in-time till tjänster. Tidigare, då tjänstens tillförlitlighet hade prioriterats, byggdes en viss reservkapacitet in i systemet för att kunna hantera oförutsedda problem. I systemet med ”lagom” kapacitet togs reservkapaciteten bort för att kunna arbeta ”smärtfritt”.
Sjukhusen minskade den reservkapacitet som fanns för att hantera nödsituationer. Kanada minskade antalet akutsjukhusbäddar från 4,99 akutsjukhusbäddar per 1 000 personer 1976 till endast 1,96 2018. Sjukhusen, även i de rika länderna i norr, hade före covid en kris varje vinter när influensafallen sköt i höjden.

En tidsinställd bomb som fortfarande tickar är den långvariga underlåtenheten hos många länder och företag att investera i underhåll. Beslutsfattarna såg ingen anledning att spendera pengar på infrastruktur och underhåll som kunde gå till vinster eller skattesänkningar för de rika. Varför göra något idag som kan skjutas upp till i morgon?
Bristen på underhåll lämnades som ett problem för framtiden. Men den framtiden närmar sig alltmer. USA:s offentliga investeringar i infrastruktur har minskat som andel av BNP med mer än 40 procent sedan 1960-talet. Nu är nästan var fjärde vägbro i USA bristfällig. Kostnaden för att åtgärda de eftersatta reparationerna är nu över en biljon dollar.
Sommaren 2022 var stora delar av England föremål för torka och restriktioner för vattenanvändning. Ändå går nästan en fjärdedel av allt vatten förlorat i de läckande rören. De privatiserade vattenbolagen gör stora vinster och betalade ut 72 miljarder pund i utdelning mellan 1989 och 2021, vilket delvis har hämtats genom att svälta ut systemet på underhåll. Med nuvarande takt för byten kommer det att ta 2 000 år att byta ut alla Englands vattenledningar, ledningar som förväntas hålla i högst 100 år.
Överallt har de system, nätverk och anställningsstrategier som hade en viss reservkapacitet för säkerhets skull tagits bort till ett minimum för att fungera i ”normala” tider. Världen är dock full av oväntade händelser. När ett fartyg, Ever Given, gick på grund i Suezkanalen störde det en av världens mest trafikerade handelsvägar, stoppade cirka 450 fartyg och kostade 10 miljarder dollar.

Marx skrev att kapitalismen gör arbetaren till ”maskinens bihang”. I ett Amazonlager är arbetaren ”maskinens marionett” – varje rörelse kontrolleras.

Just-in-time och just-enough bygger på en följsam arbetskraft där ofta varje arbetsminut kontrolleras. Arbetare får sina tangenttryckningar på datorerna övervakade, anställda i callcenter får tillrättavisningar om de tar en paus eller spenderar för lång tid med att prata med kunderna.
Amazon är ett av de mest extrema exemplen på denna process där arbetarnas alla rörelser övervakas av elektroniska spionprylar som ”bevakar” deras handrörelser. Inom just-in-time mäts varje sekund. Marx skrev att kapitalismen gör arbetaren till ”maskinens bihang”. I ett lager hos Amazon är arbetaren ”maskinens marionett” – varje rörelse kontrolleras.

Med covid stördes försörjningskedjorna, och efterfrågan på vissa varor och tjänster kollapsade medan efterfrågan exploderade inom andra sektorer. Arbetare var sjuka eller isolerade sig hemma.
Kapitalismen hade i sin strävan att maximera kortsiktiga vinster tagit bort all ledig kapacitet, vilket gjorde världsekonomin och mänskligheten extremt sårbar. Regeringarna hade resonerat att det inte fanns någon anledning till att lagra hälso- och skyddsutrustning eftersom den kanske inte skulle behövas. Varför ”slösa” pengar för säkerhets skull?
Plötsligt ”upptäckte” regeringarna att de inte hade någon kapacitet att tillverka personlig skyddsutrustning, masker eller läkemedel; allt hade lagts ut på entreprenad för att levereras i rätt tid. Men regeringarna i de länder som hade produktionskapacitet satte sina nationella intressen främst. Vaccinnationalism och vaccinimperialism var födda.

De flesta sjukvårdssystem överlevde knappt covid, och till priset av att behandlingen av många icke-covid-patienter försenades, i vissa fall med allvarliga konsekvenser för dessa människor. Nu, nästan tre år efter att pandemin startade, är sjukhusen och personalen fortfarande överbelastade eftersom covid fortsätter att cirkulera tillsammans med influensa och en alarmerande ökning av respiratoriskt syncytialvirus (RSV) hos barn.
Inom de sektorer som fortsatte under covid, de ”viktiga tjänsterna”, fick arbetare arbeta övertid för att kompensera för den tidigare bristen på reservkapacitet och personal, och även hantera de ytterligare utmaningarna med covid och att arbetskamrater blev sjuka.
Nu när pandemirestriktionerna i stort sett har tagits bort klagar cheferna över arbetskraftsbrist. I vissa fall är det i själva verket brist på bra löner och villkor. Arbetare har bestämt sig för att det finns mer i livet än att arbeta långa dagar för usel lön och stå ut med en dålig chef. I andra fall beror det på utbrändhet efter nästan tre år som ”nödvändig” och därför överarbetad.
Tre år efter att covid först dök upp fortsätter den att störa försörjningskedjor, världsekonomin och människors liv. Kapitalismen har i sin strävan efter snabba vinster gjort det globala samhället mycket sårbart för alla påfrestningar.

Erfarenheterna från covid visade många arbetare att de behövs för att samhället ska fungera. En viktig grupp är de som arbetar med logistik, i hamnar och på flygplatser, på fartyg, lastbilar och tåg samt inom lagerhållning och distribution.
Arbetare kommer att dra lärdomar och bygga upp sin makt för att kämpa för bättre löner och villkor. I takt med att striderna utvecklas kommer idén om att driva samhället just-in-time och med precis tillräckligt för att göra vinst att alltmer ses som missriktad. Den kommer att ersättas av idén om att driva samhället för att tillgodose mänskliga behov och skydda miljön. Dessa idéer är kärnan i socialismen.