Husby är en förort som har gjort sig omskriven genom kampen för närmiljön. Senast var det Husby Unite som vann en delseger mot Svenska bostäder ifråga om kompensation efter störande tillbyggnationer och att rusta upp bostadsområdet. En av de mest långvariga striderna gällde bygget av ett badhus – som nu ståtar under namnet äventyrsbad och än så länge finns kvar i offentlig regi. Offensiv träffar Gunnar Johansson, som bott i Husby sedan hans kvarter byggdes 1975.
Vi har stämt träff en måndag eftermiddag vid Husby gård.
Att det är måndag märks inte, det är också en
av vårens första riktigt varma dagar, så lekparken,
fotbollsplanen, grönområden och kolonilotter är lika
välbesökta som på bästa söndagsförmiddag.
Men kaféet är stängt, noterar jag.
Gunnar kommer på cykel. Han är en mycket upptagen pensionär.
Jag har försökt få träffa honom i två veckors
tid, men det har alltid funnits någonting annat emellan: ett barnbarn
att träffa, en vän som behöver hjälp med att flytta
saker, pensionärsboule eller något som ska ordnas med på kolonilotten.
Men han har alltid genom åren haft tid att engagera sig i Husby
på olika sätt.
Närmiljön viktigast
–
Närmiljön är det viktigaste, säger han. Visst finns
det stora, viktiga politiska frågor. Men om det inte fungerar vart
man bor, blir allt det där liksom meningslöst.
Husby gård drivs numera av en konsthantverksförening, som
till stora delar förlitar sig på ideellt arbete för att
hålla kaféet och utställnings- och kursverksamhet igång.
Det är därför fiket är stängt idag – till
exempel. Så var det inte förut.
–
På den tiden var det här en fritidsgård, säger
Gunnar och slår ut med armen.
–
Det var öppet för alla och fram till 22. Här fanns tovning,
snickeri, drejning och matlag. Men viktigast av allt: det fanns personal.
Frånvaron av personal är någonting Gunnar återkommer
till under vårt samtal.
Häromveckan debatterade finansborgarråd Annika Billström
mot oppositionens Kristina Axén-Olin i Husby. Gunnar var där,
liksom många andra.
–
Men inga frågor fick folk ställa!
Gunnar berättar att han hört från en bekant att Salaberga,
tidigare rättspsyk, ska bli stadsfängelse.
–
Det är så typiskt, alltså, att det finns pengar till
sånt. Jag ville fråga dem: ”Vad vill ni satsa på?
Fler poliser och omhändertagandeplatser, eller på fritidsverksamhet
och vård?”
–
Det behövs fler fritidsledare idag, inte färre. Istället
satsar man på förvaringsplatser och bevakningsföretag.
Mer personal!
Också när man ser till statistiken, som ger en bild av Husby
som en socialt utsatt förort, finns det fog för att hävda
ett behov av mer personal och fler aktiviteter. I Husby ligger medelinkomsten
kring 180 000 – att jämföra med 250 000 i
Enskede, eller 330 000 på Östermalm. Arbetslösheten är
7,5 procent och 2004 var 18,3 procent av invånarna beroende av
socialbidrag. Att 59 procent av befolkningen har utländsk bakgrund
gör
sitt till Husby gårds kulturliv – men det betyder också en ökad
risk för motsättningar och gör behovet av utbildad fritidspersonal ännu
större.
Gunnar menar att detta – den stora etniska spridningen – gör
det ännu viktigare att människor får chans att träffas.
Att återuppta matlagen vore att ge folk en sådan chans:
–
Rädslan kan gå över med handlingar, att man träffas
och käkar ihop.
I Husby, liksom överallt i Stockholm har allmännyttan trängts
tillbaka. Idag tillhör 42 procent av hyreslägenheterna allmännyttan – 1990
var den siffran 70 procent. Men bara för att bostadsbolagen är
kommunala, är det inte säkert att de betraktas som vår
gemensamma egendom. Gunnar upprörs över den ödmjukhet
många visar inför institutioner som Svenska Bostäder,
mot vilka Husby Unite tog strid:
–
De är ju anställda av oss!
Men när Svenska Bostäder sa att man skulle bygga på husen
med fler lägenheter istället för att renovera dem – då sa
folk ifrån:
–
Man sa att ”vi vill inte att ni bygger ut husen – vi vill
att ni rustar upp.” Men Svenska Bostäder red på något
tolv år gammalt byggnadstillstånd och sedan gav man hyresgästerna
skrala kompensationsbud när utbyggnaden väl påbörjades.
Badhuskampen
Genom kamp, tidigare omskriven i Offensiv (senast i nummer 698), lyckades
hyresgästerna i Husby kräva sin rätt. Men Gunnar grämer
sig lite över årets hyresförhandlingar med Svenska Bostäder,
där man fick igenom en procents hyressänkning, men förhandlade
bort möjligheten till hyresgäststyrt underhåll (HLU).
HLU innebar att hyresgästen kunde avstå en reparation i utbyte
mot sänkt hyra och ökade möjligheterna till att påverka
renoveringar.
Vi övergår till att prata om badhuskampen, då Husbybor
såg till att badhuset byggdes – och sedan förhindrade
den planerade privatiseringen.
–
Anledningen till att vi ville ha ett badhus var att det inte finns någon
badsjö i närheten. Och sedan tänkte vi att varför
ska det inte finnas ett bad på den där tomten där de
tippar sand och ställer skrot?
Det fanns också en rättviseaspekt i badhusfrågan, förklarar
Gunnar: övriga delar av staden hade badhus.
Några Husbybor gick samman och diskuterade. Sedan drev de kampanjen
på flera områden: de gick ut i skolorna och engagerade elever
och författade ett förslag att lämna till politikerna – från
början föll det bara i god jord hos vänstern. Men sedan
kom Ytterstadssatsningen, och då gick förslaget igenom. Men
knappt var det första slaget vunnet förrän nästa
kom: privatiseringsstriden, vilken också vanns genom gräsrotsprotester
med Rättvisepartiet Socialisterna i en pådrivande roll.
Men när badhuset nu står färdigt – och fortfarande
i kommunal ägo – kan Gunnar konstatera att det ändå inte
blev riktigt som åtminstone han hade tänkt sig. Badhusidén
kom ur att Husby hade jämförelsevis låg simkunnighet,
så man ville helt enkelt ha en simbassäng. Men badhuset blev
ett äventyrsbad – byggt enligt samma ritningar som Nordpoolen
i Boden och ganska spektakulärt för att vara ett inomhusbad.
Att bjuda polisen på fika
–
Jag ville ha läktarplatser, eller ett slags trappor där man
kan sitta och vila och titta på dem som badar. Men det fanns inte
plats, sa arkitekten. Och så blev det de där grottorna istället,
där det händer saker, konstaterar han, och syftar på de
svårövervakade vattengrottorna där en flicka blev våldtagen
av en äldre pojke tidigare i år.
Gunnar har fortsatt att engagera sig i Husbyfrågor.
Tillsammans med PRO-pensionärerna i Husby-Akalla har han samlat
in 160 namn för att få en närtrafikbuss till Husby. Det
handlar om att ge äldre och rörelsehindrade samma rätt
att röra sig som alla andra. Om bussen gick ner till boulebanan
vid Husby Gård skulle de dessutom tvingas träffa alla ungdomar
som finns här nere, förklarar han.
När vi börjar närma oss slutet på intervjun kommer
en kvinna och en tonårig flicka förbi.
–
Hej Gunnar, säger de, och byter några ord om vad som händer.
En bit nedanför kör en polisbil förbi.
–
De borde komma hit och ta en kopp kaffe, tycker jag, säger Gunnar
och tillägger:
–
Men, nä, det kommer nog inte att hända.
Ulrika Waaranperä