KAMPEN FÖR EN ARBETARINTERNATIONAL

Fördjupning: Varför behövs en international?

Sju artiklar på temat i Offensiv #1626:

1. ”SOCIALISMEN ÄR INTERNATIONELL ELLER INGENTING” av Robert Bielecki
2. KAMPEN FÖR EN ARBETARINTERNATIONAL av Elin Gauffin
3. KAPITALISMEN MÅSTE BORT MEN HUR? av Jonas Brännberg
4. “ARBETARKLASSEN ÄR PÅ VÄG TILLBAKA” av Louise Strömbäck
5. ENAD KAMP MOT RASISMEN av Nicole Johansson
6. SOCIALISTERS DUBBLA UPPGIFT av Jonas Brännberg
7. SOCIALISTISK FEMINISM av Ann-Christin Holmström

DEL 2: KAMPEN FÖR EN ARBETARINTERNATIONAL

Av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Från första dagen när arbetare började organisera sig för sina rättigheter har det stått klart att kampen måste vara internationell. Så fort kravet restes för höjda löner svarade kapitalisterna med att skeppa över strejkbrytare, eller invandrad arbetskraft med lägre löner eller rent slavarbete som ett sätt att sabotera strejker och dumpa löner.

Slutsatsen för arbetaraktivisterna var att vi måste kämpa för alla arbetares villkor, oavsett hemort; bara enighet ger styrkan som krävs. De bevingade orden i Kommunistiska manifestet (1848) ”Arbetare i alla länder, förenen eder” blev ledord för den första arbetarinternationalen, som följdes av den andra, den tredje och den fjärde.

Sedan den förra segern för Donald Trump, 2016, har det stått klart att kapitalismen i världen har gått in i en period av nationalism, och att den måste bemötas med internationalism underifrån. Socialistiskt Alternativ och Offensiv bidrar med att bygga International Socialist Alternative (ISA), som har världskongress i slutet av november. Men kampen för en arbetarinternational är inte lätt och vår international har, precis som många andra organisationer i de här tiderna, drabbats av splittringar.

Det är i år som vår international fyller 50 år. År 1974 bildades Committee for a Workers’ International (CWI). År 1991 skedde en brytning, år 2019 en annan. Då var det en minoritet som bröt sig ut, men de var i yttersta ledningen och kontrollerade apparaten så de tog både pengarna och namnet. Vi fick ta ett nytt namn – International Socialist Alternative – ISA. Nu verkar splittringarna komma tätare. En grupp bröt sig ur 2021 och just i år har det skett en större brytning, där den belgiska sektionen, den österrikiska och Socialist Party på Irland har brutit med ISA, tillsammans med några mindre grupper. Alla farväl är så klart nedslående. Samtidigt ger kapitalismen bara tydligare och tydligare argument för att kampen för socialism måste fortsätta, så det vill vi göra.

En objektiv förklaring till att det är svårt att hålla ihop är nationalismen och polariseringen i sig. Medieföretagen har till exempel beskrivit det politiska landskapet i USA som att människor som röstar rött (Republikaner) eller blått (Demokrater) lever i två världar och att det är som att man pratar olika språk. Detta ska dock inte överdrivas. För socialister på marken, vars språk alltid utgår från den egna klassen, är det mycket lättare att nå arbetare som röstar på Trump än för liberaler, eftersom alla förstår när man pratar om rätten att ha löner som det går att leva på, bra bostäder, rätt till sjukvård och så vidare. Samma är det med till exempel många SD-väljare i Sverige. Men det rasistiska giftet uppifrån påverkar och skapar klyftor mellan människor. Framförallt blir rapporteringen i världen mer och mer vinklad, vilket försvårar även för medvetna socialister att nå varandra.

En annan spänning är den mellan individen och kollektivet, mellan nuet och framtiden. Vi drömmer om en värld i frihet, fred och jämlikhet. Denna socialistiska utopi ligger i framtiden, världen runt omkring oss ser betydligt mörkare ut. Till socialismen kan vi bara komma tillsammans, genom att majoriteten av människorna bestämmer sig för att ta det stora steget och begrava kapitalismen. Men vi är alla enskilda människor här och nu som också har ansvaret för att leva våra liv under vår utmätta tid. Själva organisationen tar ansvar för kollektivet och framtiden. Demokratiska strukturer ska vakta de gemensamma intressena och se till att inga personliga intressen sätter krokben för resten. Men organisationen är inget annat än en stor mängd enskilda individer. Organisationsbygge är därför en ganska svår konst.

CWI har en stolt historia som vi har skrivit om tidigare. På 2000-talet rör det sig till exempel om samordnade antiglobaliseringsprotester och krigsmotstånd, såsom Students against war. Vi reste mycket och hade gemensamma demonstrationsblock utanför toppmöten för kapitalistorganisationer som EU och World Economic Forum. Vi gav stöd till många framgångsrika valkampanjer som i Seattle och på Irland, stöd till viktiga ställningstaganden som i Grekland kring OXI-krisen, fantastiska solidaritetskampanjer till exempel mot fängslanden av hbtq-aktivister i Ryssland och stöd till en socialistisk hållning i paraplyrevolutionen i Hongkong.

Det som tyvärr hände med CWI:s gamla ledning var att den helt enkelt åldrades utan att vilja ge plats för yngre att ta vid. Generationsväxlingar är naturliga kriser i alla organisationer. Dessa kan gå mer eller mindre smärtsamt tillväga. Föryngring är en politisk fråga. Människan är till sin natur på efterkälken. Vi har byggt upp vårt tänkande i relation till den materiella omgivning som var förut, men som alltid har ändrats, eftersom allting är i ständig rörelse. Därför är det svårt för oss människor att hänga med i nya skeenden. För en revolutionär organisation är tillströmningen av yngre personer lika viktig som den ackumulerade kunskapen och erfarenheterna hos de äldre.

En fråga som vi debatterade en del i CWI var karaktären av den kinesiska staten. Kamrater som senare kom att vara med och starta Kina-, Hongkong-, och Taiwansektionen av CWI menade redan i slutet av 1990-talet att det är viktigt att se hur den kinesiska staten har bytt klasskaraktär och blivit en borgerlig stat, som opererar i intresse av en kapitalistklass genom förtryck av arbetare och med internationell imperialistisk aggression, dock med stora statliga inslag. Den gamla CWI-ledningen var inte så intresserad av att ta ställning i frågan, utan ansåg att den kinesiska staten var en hybrid, en hållning som var otydlig och inte höll måttet i händelseutvecklingen.

En annan debattfråga var den socialistiska feminismen. Det fanns en påtaglig ovilja från den gamla CWI-ledningen att använda sig av genusperspektiv i analyserna och även kampanjmässigt sågs kvinnokamp som ett sidoämne. Det resulterade i att vi inte kunde ha ett enigt internationellt ingripande under 2017 som var höjdpunkten för den nya feministiska vågen i världen.

Efter CWI-splittringen ville ISA ta itu med några av dessa stötestensfrågor. Vi satte igång diskussioner på alla nivåer inom internationalen för att förnya ledningen och vi satte stor vikt vid den socialistiska feminismen. Nu satte de centrifugala krafterna in. Det fanns de som tyckte att problemen med det gamla CWI var centraliseringen i sig och dessa personer gav sig till slut av i tangentens riktning. Vi i SAV i Sverige tycker inte det. Det behövs en centralisering för att utveckla en gemensam analys och perspektiv (troliga scenarier) för hur världsutvecklingen ska bli, för att kunna stå emot den kapitalistiska världens alla splittringar, men centraliseringen ska vara demokratiskt kontrollerad. Vi ser marxismen som den samlade kunskapen av arbetarkamp i historien och en av de viktigaste slutsatserna är att revolutioner har misslyckats så många gånger för att kampen har saknat centralisering – det vill säga demokratisk organisering och ledning.

Putins invasionskrig mot Ukraina satte igång en intern debatt inom hela vänstern. Till exempel har Vänsterpartiet i Sverige inte alls klarat att stå emot trycket från högern, utan har blivit stödjare till militariseringen. ISA:s ryska sektion intog en okritisk ställning till Zelenskyj (för att de vill bli av med Putin) och vissa ville gå så långt som att försöka samla in pengar till vapen att skicka till Ukraina. I ISA uppstod debatt kring frågan om vi skulle kritisera detta och utåt förklara vår hållning – en internationell arbetarståndpunkt: att stå för ett slut på kriget utan att ta ställning för någon av de imperialistiska polerna.

Den socialistiska feminismen hade några bra år i början av ISA:s tid, 2019 till 2022. Vi jobbade på att på ett internationellt plan utveckla vår egen teoribildning i frågor som vi inte hade kunnat diskutera på den nivån inom CWI, till exempel kring det sexuella förtrycket, transrättigheter, social reproduktionsteori, lärdomar från första och andra vågens kvinnorörelse, genus och pandemin, mäns våld mot kvinnor. Sen tog motsättningar överhanden. Istället för att diskutera och stötta i försvaret av aborträtten i USA blev det mycket prestige. Det fanns också en stark trend mot opportunism (opportunism förklaras i artikeln om socialistiskt övergångsprogram) i ROSA på Irland (en organisation för socialistisk feminism som socialister bygger), vilket tog sig uttryck i att man inte ville framföra en marxistisk kritik av postmodernism och intersektionalismens begränsningar, eller att ha en tydligt socialistisk klassbaserad hållning i Palestinarörelsen.

En sektions ledning begick också allvarliga misstag när den skulle utreda ett internt fall av sexuellt våld. När frågan hamnade på den internationella ledningens kontrollansvar förgiftades hanteringen av debatt istället för att gemensamt gå till botten med misstagen. SAV i Sverige har tagit ställning och vill fortsätta samarbeta med övriga sektioner i ISA både i att gå till botten med och rätta till misstag för att fortsätta att bygga säkra organisationer, men också för att fortsätta att i kamratlig anda diskutera fram den gemensamma politiken. Det ville tyvärr inte alla göra. Då kan separation vara vägen framåt, det frigör mer konstruktiva krafter för alla.

Utöver den egna internationella organisationen så finns även andra samarbeten. Från ISA:s sida så eftersträvar vi nätverkssamarbete i dagskampen med olika grupper av socialister och antikapitalister för att nå bredast möjliga enhet gentemot högern, men med frihet för var och en att framföra sin analys och sitt program.

När ISA nu samlar till världskongress så är det representanter för organisationer i tolv länder som sammanstrålar. Offensiv skriver mer om planerna i artikeln intill och vi kommer att rapportera från kongressen till våra läsare. Grunden i vår international är det politiska programmet och analyserna. Som övriga artiklar i denna fördjupning beskriver så har ISA ett starkt program för den socialistiska kampen som kommer att behövas i framtiden.