En central fråga för den internationella arbetarrörelsen – kanske den i dag viktigaste – är frånvaron i de flesta länder av en oberoende politisk röst i form av ett eller flera masspartier för arbetare. Berlinmurens fall och kollapsen för de förhatliga stalinistregimerna innebar också att planekonomierna tillintetgjordes. Det var en viktig historisk vändpunkt, med stora konsekvenser för arbetarklassen och i synnerhet för dess medvetenhet.eftersom sovjets kollaps sammanföll med den långa uppgången på 1990-talet och med det hjärtlösa trycket från nyliberal kapitalism, fungerade den nedbrytande på grunden för socialdemokratin och de ”kommunistiska” partierna. De förra, som av Lenin och Trotskij karakteriserades som ”borgerliga arbetarpartier”, kunde bevittna hur hela deras ”arbetarbas” försvann när de blev genuint borgerliga organisationer. Det betyder att för första gången på flera generationer står arbetarklassen helt utan en politisk plattform.
Detta hänger samman med att fackföreningsrörelsen domineras av en förstenad högerinriktad byråkratisk kast. Denna agerar som en gigantisk bromskloss på varje effektiv form av arbetarkamp.
När det fanns reformistiska ”borgerliga arbetarpartier” var den härskande klassen åtminstone tvungen att titta sig över axeln. Dessa partier hindrade i alla fall delvis att borgerligheten gick ”för långt”. En titt på Tyskland i dag förstärker denna ståndpunkt. Framväxten av Die Linke, ”vänstern”, lett av Oscar Lafontaine har, trots hans och partiets otillräcklighet, haft en effekt på socialdemokraterna (SPD). Insnärjd i en borgerlig koalition med Merkels kristdemokrater, har SPD sett en dramatisk förlust i såväl väljarstöd som i medlemstal. Omvänt har Die Linke dragit väljarstöd från SPD och har nu ungefär 12 procent i opinionsmätningarna. Detta har i sin tur tvingat socialdemokraterna att gå emot några av de ”reformer”, t ex brutala attacker på de arbetslösa, som de själva tidigare har accepterat inom koalitionen och i den tidigare Schröderregeringen.
I frankrike för arbetarklassen för närvarande en stor strid med regeringen Sarkozy, som har bestämt sig för att krossa arbetarnas rättigheter och livsvillkor. Under de senaste 15 åren har varje liknande försök från den franska borgerlighetens sida att konfrontera arbetarklassen slutat antingen i borgerlighetens nederlag eller ”oavgjort”. Men med tanke på dess åsikt att den har halkat efter sina kapitalistiska medtävlare, såväl i Europa som internationellt, är den nu fullt besluten att tvinga arbetarklassen till eftergifter. Frånvaron av ett massparti som kan dra till sig uppmärksamhet är onekligen en faktor som försvagar kampen i Frankrike.
Den här situationen existerar inte i Brasilien, tack vare Partiet för Socialism och Frihet (P-SoL). P-SoL grundades år 2004 som ett resultat av den revolt som utbröt mot regeringen Lulas högersväng efter valsegern år 2002. Bildandet av det här partiet och dess senare utveckling är viktig för Brasilien, men den innehåller också lärdomar för arbetarna och vänsterrörelser internationellt. Bildandet av P-SoL var resultatet av den totala avsky som särskilt offentliganställda kände över det snabba sveket från Lula och hans Arbetarpartiet (PT) under attacken på den offentliga sektorn på order av den brasilianska kapitalismen.
Innan detta hade delar av den brasilianska vänstern, även en del som kallade sig trotskister, haft något slags hopp om att Lula skulle tillsätta en ”vänsterregering”. Detta trots det faktum att Lula själv hade indikerat sin kapitulation för ”Washington konsensus” och dess nyliberalism – privatisering, avskaffad arbetsrätt, knäböjande inför utländskt kapital – innan valet.
Lulas högerrörelse underströks av det beröm han fick från internationella ”socialdemokratiska” nyliberala överstepräster. Attacken på statstjänstemännen provocerade fram opposition inom PT, något som uttrycktes av ett antal av PT:s riksdagsledamöter, t ex Heloisa Helena, Baba och Luciano Genro. De uteslöts summariskt av Lula för att de motsatte sig hans program för en ”pensionsreform”.
Känslan av förräderi var stark eftersom Lula, till skillnad från Blair, ursprungligen kom från djupet av den brasilianska arbetarklassen. P-SoL drog till sig betydande delar av den kämpande, aktiva brasilianska vänstern.
Vid grundningskonferensen 2004 var partiet tydligt socialistiskt och stod till vänster, där de flesta av deltagarna hade en trotskistisk bakgrund. Trotskismen har starka rötter i Latinamerika, speciellt i Brasilien och Argentina. Detta återspeglades i två huvudtendenser; Ernest Mandels United Secretariat of the Fourth International (USFI) och de morenoitiska organisationerna ledda av Nahuel Moreno. ”Morenoismen” och dess internationella organisation Liga Internaciaonal de los Trabajadores (LIT – Internationella Arbetarförbundet) representerade en reaktion mot Mandel, som kombinerade ultravänsterpolitik, inkluderande ett katastrofalt stöd till stadsgerillarörelser, med opportunism, något som senare ledde till en splittring av USFI i Brasilien. Några av hans tidigare anhängare har deltagit som ministrar i Lulas regering.
Inom den morenoitiska traditionen kan man finna beundransvärda, självuppoffrande arbetare, med många som har gjort stora uppoffringar. Några av dem har betalat med sina liv för arbetarnas sak.
Moreno själv gjorde allvarliga misstag av ultravänstertyp, vilket syntes tydligt i hans överskattning av MAS, morenoiternas parti i Argentina på 1980-talet. MAS växte till en betydande styrka, men Moreno överskattade dess förmåga att ”ta makten”.
Också efter Morenos död har hans efterträdare gjort många misstag. Det viktigaste handlade om stalinismens kollaps, som de ensidigt utmålade som ”progressivt”. Den bedömningen delades inte av den internationella borgerligheten. Dess uppfattning sammanfattades av Wall Street Journal, som för kapitalismens räkning deklarerade ”Vi vann”.
Resultatet blev att morenoismen splittrades upp i flera organisationer och ”internationaler” som ursinnigt bekämpade varandra för att få stöd från en allt mindre bas av före detta moreonitiska aktivister. Opposition besvarades av ledningen med godtyckliga uteslutningar och ”erbjudanden att gå ur” hellre än att ha en ordentlig diskussion i frågan, som är traditionen i Committee for a Workers’ International (CWI).
trots allt detta kom de flesta som grundade P-SoL från PT och hade en trotskistisk bakgrund. I presidentvalet 2006 fick partiets presidentkandidat Heloisa Helena, som kommer från den mandelistiska skolan, nästan sju miljoner röster som ett vänsteralternativ till Lulas förmenta ”traditionella vänsterregering”. För ett mycket ungt parti var detta en imponerande framgång – och för övrigt ett bättre resultat än PT fick i sitt första försök i ett nationellt val 1982. Det visade helt klart att att de som, likt Socialismo Revolutionário (SR) och CWI, argumenterat för behovet av ett nytt massparti, har rätt. Följdriktigt var SR en av P-SoL:s pionjärorganisationer som upplät sina resurser och kontor till partiet under den första perioden, och också hade representanter i partistyrelsen. Framförallt har det här nya partiet i sina stadgar rättigheter för olika tendenser och grupperingar, något som gjorde det mycket demokratiskt.
Det här partiet uppstod, precis som Die Linke i Tyskland, inte i en period av intensifierad klasskamp, speciellt i industrin, så som var fallet med PT på 1980-talet. Det sätter en speciell stämpel på P-SoL; det var och förblir ett litet arbetarklassens massparti.
de nya masspartierna som uppstod i efterdyningarna till ryska revolutionen kom från utbrytningar ur arbetarklassens gamla organisationer, socialdemokratin. De drog då ofta till sig den stora majoriteten av de aktiva arbetarna i de gamla partierna.
Dessa nya formationer, kommunistpartierna, som utvecklades under en period av revolution, var i allmänhet stora med en aktiv bas och med rötter ner i arbetarklassen. Så är inte fallet med Die Linke i Tyskland, som i dagsläget till största delen är ett valfenomen. Det är bara ett fåtal arbetare och ungdomar som har varit beredda att gå in i partiet, speciellt i Berlin och östra Tyskland. I dessa områden ses det med misstänksamhet på grund av partiets förbindelser med stalinismen och nu med koalitionsregeringarna i Berlin i synnerhet, och på andra ställen där attacker på arbetarklassens levnadsstandard äger rum. P-SoL var annorlunda under den första tiden. Ett antal trotskistiska organisationer fanns med, men där fanns också en viktig grupp arbetare, ”oberoende” etc.
Samtidigt stötte regeringen Lula ifrån sig mer och mer av sin bas när den drog sig alltmer åt höger.
Lulas regering har förföljts av korruptionsanklagelser sedan i maj 2005. Till en början åstadkom de allvarlig skada, men korruption är så vanligt och så ”integrerat” i brasilianskt politiskt liv att det brasilianska folket inte ”väntar sig något bättre av sina politiker”. Man beräknar att 30 procent av kongressledamöterna är föremål för polisundersökningar. Faktum är att många söker sig till politiken för att undgå åtal! Kostnaden för korruption beräknas enligt en undersökning uppgå till 0,5 procent av BNP. Det fanns dock en tid när PT sågs som ”annorlunda”, med dess socialistiska vision om ett nytt samhälle. Nu när man, precis som sina motsvarigheter, de exsocialdemokratiska och exkommunistiska ledarna i Europa och annorstädes, accepterat kapitalismen, har man tagit till sig den medföjande krämarmentaliteten.
Den brasilianska borgerligheten har förlikat sig med Lulas regering eftersom den ”gör sitt jobb” och försvarar kapitalismens profiter. Krediter och inhemsk efterfrågan blomstrar när miljontals brasilianare blir ”konsumenter för första gången” (Financial Times).
Regeringen påstår att det har skapats mer än 1,2 miljoner jobb under de tolv månaderna fram till juli 2007. Detta har betytt att några av de allra fattigaste delarna av befolkningen och även delar av arbetarklassen har tjänat på regeringen Lula. Därför har stödet i valmanskåren för regeringen ännu inte försvunnit. Borgerligheten tolererar Lula som det ”bästa alternativet” och majoriteten av de fattiga och arbetarklassen har ännu inte dragit undan sitt stöd till regeringen.
Vad som händer när botten faller ur USA:s ekonomi och det får återverkningar på Kina, en stor exportmarknad för Brasilien, är en annan fråga. Även en minskning av den brasilianska ekonomins tillväxt kommer att bli en katastrof för miljontals, i synnerhet för de fattiga som har hoppats på att regeringen Lula ska kunna ge dem någon lindring i den mardröm som vardagslivet är för miljontals brasilianer.
För att kunna gå vidare från sin viktiga men begränsade bas av 6 procent av väljarkåren skulle P-SoL behöva positionera sig för att kunna dra till sig arbetarklassens ”tunga reserver”, som fortfarande försiktigtvis stannar kvar bakom Lula och PT. De kommer att bryta sig loss från denna hamn när Brasilien påverkas av de sociala och ekonomiska stormvågor som väntar framöver. Det är dock inte alls säkert att de kommer att gå över till P-SoL om partiet inte antar en politik, strategi och taktik som attraherar dem.
Utvecklingen av Rifondazione Comunista (Partiet för kommunismens återfödelse, PRC) i Italien innehåller många lärdomar och varningar för P-SoL och Brasilien.
Bildandet av PRC innebar ett viktigt steg framåt för den italienska arbetarklassen, men till en början drog den till sig enbart de mest militant utvecklade grupperna. Partiet, speciellt under Bertinottis ledning, kunde inte på ett allvarligt sätt underminera Vänsterdemokratenas (DS – större delen av det f d kommunistpartiet) bas, inte ens när de senare gick åt höger. En av anledningarna till det är PRC:s ologiska ställningstaganden, speciellt dess kraftiga inriktning på valarbete på bekostnad av en dynamisk politik för klasskamp. För övrigt gled PRC:s ledning över till koalitionernas sankmarker i stället för att stå för en politik för arbetarklassen helt i motsatsställning till kapitalismen. Till och med innan ett ”nationellt block” bildades delade PRC makten med borgerliga partier på lokal nivå. Detta ledde oundvikligen till attacker på arbetarna och fackföreningarna lokalt, något som PRC tog ansvar för inför arbetarnas ögon.
Härifrån var steget inte långt till en formell koalition med de borgerliga partierna omkring Prodi på nationell nivå. Från början innebar det att PRC gav 1996 års ”olivkoalition” stöd utifrån. Till och med utan ”fördelarna” med ministerposter och den prakt som följer med det, förtjänade PRC följaktligen förakt för att partiet kopplades samman med regeringens attacker på arbetarklassen och fackföreningarna. Detta beredde vägen för Berlusconis återkomst.
Nu har PRC formellt gått med i Prodis koalition, vilken precis som Lula i Brasilien, attackerar pensionerna, utbildningen och allt som den italienska arbetarklassen har vunnit i det förflutna. Det betyder att PRC ömsar skinn från att vara ett separat arbetarparti till att bli en del av en ”röd sak” (en sammanslagning med flera småpartier), som är en mask för att bilda ytterligare ett liberalt kapitalistiskt parti. Processen har ännu inte helt fullföljts inom PRC, men det är en allvarlig varning till P-SoL och alla nya arbetarorganisationer om de antar koalitionism som politik.
Utan en klar politik betyder det att dessa nya grupperingar kommer att kvävas i sin linda snarare än att utgöra en puppa ur vilken en massattraktionskraft kan födas. P-SoL har ännu inte nått detta stadium. Det enorma trycket från det borgerliga samhället om att ”underkasta sig”, att lyfta upp valprofilen på bekostnad av ingripanden i klasskampen, speciellt den industriella kampen och sociala rörelser i allmänhet, har dock haft effekt på P-SoL:s ledning.
I valet kunde man se hur ledningen tonade ner sin radikala politik. Det gällde speciellt presidentkandidaten Heloisa Helena. Det här gjordes för att flörta med så många väljare som möjligt. Heloisa Helena har också motsatt sig aborträtten, men har på den punkten kommit i konflikt med den stora massan av P-SoL:s medlemmar. Heloisas position möttes av benhård opposition från majoriteten av delegaterna vid partiets senaste kongress. En grupp runt henne, speciellt några som t ex riksdagsledamoten Luciana Genro från Rio Grande Del Sul, har dock försökt att driva P-SoL mot en mer ”praktisk” linje, d v s längre högerut. De har stärkts av nya avhoppare från PT som nu har gått med i P-SoL.
Tillsammans har de lyckats vrida P-SoL:s ledning högerut, något som i sin tur har provocerat fram en vänsteropposition, där Socialismo Revolutionario ingår. Den här oppositionen fick knappt en fjärdedel av rösterna vid P-SoL:s kongress. SR försöker gå längre och bilda en enad front med de fyra genuina vänsterorganisationerna inom P-SoL.
p-sol visar, precis som PRC:s tidigare ”experiment” i Italien att fortsatt framgång, ökat inflytande och större medlemstal, inte automatiskt garanteras om ett parti går högerut. Vänstern är dock politiskt klarare och har en större potential i P-SoL än i PRC. Den nuvarande vänsteroppositionen i P-SoL är också mycket starkare politiskt än den är i PRC.
Det beror på att trotskistiska organisationer ända sedan PRC:s grundande förde en helt felaktig politik. USFI var omöjliga att skilja från Bertinotti. De tillhörde länge samma ”fraktion” och drog därför inte till sig några större massor. Andra antog antingen en ultravänsterposition eller en helt och hållet propagandistisk besserwisserroll som kommentatorer.
P-SoL har inte uttömt sin potential. Kollapsen för ”lulaismen” och PT kommer att resultera i att viktiga grupper flyttar över sina förhoppningar till P-SoL. Ett av ett nytt masspartis existensberättiganden är att det erbjuder en chans för arbetarklassen och vänstern att samla sina till dags dato skingrade krafter.
Sådana nya partier är en arena för diskussion och debatt och utarbetandet av en politik som kan garantera framgång för arbetarklassen i framtiden. Närvaron av en livskraftig marxistisk-trotskistisk ryggrad inom ett sådant parti är väsentlig för att det ska lyckas. Utan detta kan dessa partier; inklusive P-SoL, stagnera, till och med minska i storlek och försvinna från den politiska kartan, även om de har varit lyckosamma till en början. Detta verkar inte troligt i Brasilien, om man betänker det inflytande som marxismen har inom partiet.
uppgiften för marxister i Brasilien är att ingripa i debatter och händelser inom P-SoL, att tydligt ta avstånd från reformism och olika grader av centrism (att vara revolutionär i ord men reformist i handling), att sammanföra de bästa krafterna i P-SoL:s vänster. Arbetet kommer att ivrigt följas av marxister över hela världen. Första steget är att bilda en kraftfull trotskistisk organisation med klara perspektiv, taktik, strategi och organisation. Kapitalismen går mot en kris, men det betyder inte automatiskt att vänstern kommer att vinna terräng. För att göra det måste den bilda nya masspartier för arbetarna. Utvecklingen inom P-SoL kommer att noggrant följas av marxister över hela världen för att få lärdomar.
Peter Taaffe
