Kampen för strejkrätten: ”Ned med tvångslagarna”

av Per Olsson

Det var med strejken som yttersta vapen som arbetarna vann rätten att organisera sig och sluta avtal. Det är också därför som kapitalisterna, stat och regeringar ständigt attackerar strejkrätten för att vingklippa facken och den kollektiva kampen.

Kampen för strejkrätten är som den förre LO-juristen Kurt Junesjö skriver ”ett led i den ständigt böljande kampen om makten på arbetsplatsen (Strejk – en demokratisk rättighet för bättre arbetsförhållanden).
I år är det 140 år sedan den stora Sundsvallsstrejken 1879. Det var den dittills största strejken i Sverige, som mest deltog 5 000 sågverksarbetare. När landshövdingen Curry Treffenberg såg en röd fana i en de strejkandes demonstrationer lär han förskräckt yttrat ”Det där ser, Gud hjälpe mig, ut som om Internationalen vore här!”. 
Internationalen som Treffenberg var så rädd för var den socialistiska Första Internationalen som Karl Marx och Friedrich Engels varit med om att bilda år 1864. Det var en international som inte minst vann anhängare från de många strejker som ägde rum i mitten av 1860-talet, vilket lade grunden till den socialistiska arbetarrörelsens genombrott bara några årtionden senare. 

När Sundsvallstrejken bröt ut hade den Första Internationalen redan lagts ner, men dess maning till kamp och solidaritet levde vidare. 
Träpatronernas och myndigheternas svar på strejken blev militär­ingripanden, avsked och vräkningar i ett försök att stämma i bäcken, men som misslyckades. Drygt två år senare (1881) inledde socialisten August Palm sina agitationsresor landet runt och en rad socialdemokratiska klubbar bildades, vilka i sin tur tog sig an uppgiften att bilda kämpande fack.
Tio år efter Sundsvallsstrejken, i april 1889, grundades det Socialdemokratiska arbetarpartiet (SAP) som då var ett helt annat parti än idag. År 1898 bildades Landsorganisationen (LO) vars första stora gemensamma aktion blev den politiska storstrejken för rösträtt 1902.
Storstrejken 1909, som egentligen var en storlockout, blev en avgörande drabbning. 
Till följd att LO-ledningen inte besvarade lockouten med en aktiv, total strejk och underlåtit att fylla på strejkkassan blev striden ett utdraget utmattningskrig som slutade i ett nederlag för arbetarna. LO-ledningen drog felaktigt slutsatsen att storstrejkens nederlag var på förhand given och mer än något annat började den framväxande byråkratin i fackföreningsrörelse att frukta strejken i allmänhet och generalstrejk (storstrejk) i synnerhet.
Istället började topparna snegla mot samförstånd och arbetsfred, vilket inte på något sätt fick arbetsgivarna och staten att ge upp sina repressalier mot kampen.

Det går naturligtvis inte att tala om två parter när kapitalisterna genom sitt ägande av produktionsmedlen har bestämmanderätt över såväl vad som ska produceras, anställningar, hur arbetet ska ledas och organiseras. Till detta ska även läggas att arbetsgivarna också backas upp av staten med dess militär och polis samt domstolar och lagar. 
Fackföreningarna bildades som ett kollektivt försvar mot kapitalismens klassförtryck och utsugning. Kampen var medlet för att få del av den kaka som är en produkt av många människors arbete, men som kapitalisterna ensamt vill bestämma över. 
Under revolutionsåren 1917 och 1918 restes starka krav på generalstrejk för allmän rösträtt, republik och 8-timmars arbetsdag. Bakom kraven stod den socialistiska vänstern inom och utanför fackföreningsrörelsen. 
Med rätta fruktade det kapitalistiska etablissemanget och LO-toppen samt stora delar av socialdemokratins ledning att en generalstrejk i den revolutionära stämning som rådde skulle kunna bli inledningen till vad LO:s ordförande Herman Lindqvist med fasa beskrev som ”något mycket mer” – en revolutionär kamp för demokrati och socialism.

Revolutionsåren 1917-18 blev inledningen till att Socialdemokraterna också blev ett regeringsparti. Socialdemokraterna var då ett inomkapitalistiskt parti helt i händerna på den reformistiska partihöger som i början av 1917 hade splittrat partiet, vilket fick som följd att den vänster som tvingades bort i maj samma år grundade det nya Socialdemokratiska vänsterpartiet, som 1921 blev Sveriges kommunistiska parti (SKP). 
I regeringsställning kom Socialdemokraterna och i ännu högre grad LO-ledningens att se sig själva som medlare i klasskampen och hållningen till den kapitalistiska statsmakten blev allt mer positiv.
Under 1920-talet första hälft skakades Sverige av fler strejker och lockouter än de flesta andra europeiska länder. Strejkerna var ett svar på kapitalisternas lönenedpressningar och regeringarnas åtstramande krispolitik. 
”Trots att konjunkturerna successivt förbättrades mot decenniets slut låg stridsfrekvensen även under denna tid relativt högt. Under 1920-talet började SAF (Svenska Arbetsgivareföreningen, idag Svenskt Näringsliv) åter använda lockoutvapnet i stor skala. LO uppfyllde sina understödsförpliktelser, men aktade sig noga för att trappa upp konflikterna. På samma sätt förhöll man sig – trots intensiv kommunistisk agitation till förmån för generalstrejk – när SAF 1925 riktade en jättelockout mot fackföreningsrörelsen” (Axel Hadenius: Facklig organisationsutveckling).
Den två veckor långa storlockouten 1925 var den mest omfattande sedan storstrejken 1909, men arbetsgivarna hade överskattat sin styrka och fick till sist ge upp försöket att påtvinga arbetarna nya drastiska lönesänkningar. 
Men lockouten hade också ett politiskt syfte. ”Det var en krigsförklaring för att vinna freden”, som Ragnar Casparsson skriver i LO under fem årtionden. ”Freden” i detta fall var en antistrejklag och avtal som likt Saltsjöbadsavtalet 1938 bakband fackföreningarna.

Att den socialdemokratiska regeringen innan den avgick i mitten av år 1926 tillsatte en ”arbetsfredsdelegation” samt att riksdagens majoritet mitt under kampen vid Stripagruvan 1925-27 gav grönt ljus till att abetslösa kunde tvingas bli strejkbrytare varslade om vad som väntade (riksdagens ja fick som följd att S-regeringen avgick). 
”Arbetsfredsdelegationen” omvandlades sedan av den högerregering som tillträdde till en utredning som två år senare (1928) lade fram förslag till lagar om kollektivavtal och arbetsdomstol (AD) vars utslag inte kunde överklagas samt att fackföreningar som strejkade ”vilt” under gällande avtal kunde betala obegränsat skadestånd (böter) och att varje enskild arbetare kunde tvingas betala 200 kronor i böter. 
Förslagen var som hämtade från vad högern krävt redan 1910. Lagförslaget syftade till att lamslå fackföreningarna och beröva arbetarna strejkrätten – en kriminalisering av arbetarkampen. ”Arbetsgivarna hade insett att de inte längre vare sig med straffbestämmelser eller repressalier mot strejkande kunde hålla fackföreningen stången. Det krävdes en lagstiftning som visserligen tillät stridsåtgärder, men reglerade resultatet av stridsåtgärderna så att det blev fredsplikt sedan kollektivavtal en gång hade träffats”, skriver Kurt Junesjö.

Regeringsförslaget blev startskottet för en massrörelse som under parollen ”Upp till protest mot tvångslagarna” gick till storms mot lagförslaget. Närmare 2 000 fackföreningar och arbetarorganisationer antog protestuttalanden, vilket tvingade LO-ledningen att värja sig mot förslagen. 
”Landsekretariatet (LO-ledningen) och den socialdemokratiska partistyelsen fann det till sist nödvändigt att försöka infånga den växande oron. I ett manifest uppmanades arbetarna att nedlägga arbetet från klockan 14 på eftermiddagen den 22 mars och i samband därmed anordna demonstrationer mot regeringens förslag. Uppmaningen till strejk och demonstration mottogs av arbetarna med enthusiasm. Det fanns visserligen några som ville gå längre och frågade varför strejken skulle begränsas till några eftermiddagstimmar”, skriver Ragnar Casparsson i sin LO-historik.
Minst 365 000 arbetare deltog i den politiska strejken den 22 maj 1928 och demonstrationerna samlade 70 000 i Stockholm, 40 000 i Göteborg och 15 000 i Malmö. 
Drivande i protesterna mot antistrejklagarna var den tidens starka vänster inom fackföreningsrörelse. Sveriges kommunistiska partis (SKP) medlemmar och sympatisörer utgjorde den fackliga vänsterns stomme och genom de stöd de hade i facken kunde oppositionen samlas till en enhetskonferens 1926 för att diskutera gemensamma krav och uppgifter. Den enhetsrörelse som konferensen utmynnade i kom att förena fackföreningar som tillsammans hade ett medlemstal som var nära en femtedel av LO:s.
Den breda oppositionen som också inkluderade många socialdemokrater och S-styrda fack gjorde det mycket svårt för LO-ledningen att söka en kompromisslösning. Istället tvingades även LO:s ordförande Arvid Thorborg beteckna förslagen som en ”slavlag”.

”Den hårda reaktionen var delvis ett försök att ta vinden ur seglen för kommunisterna”, skriver Dagens Nyheters förre chefredaktör Svante Nycander i Makten över arbetsmarknaden. 
Trots massprotesterna beslöt den högerdominerade riksdagen att anta lagen om kollektivavtal och så fort lagen röstats igenom upphörde Socialdemokraterna att vara emot och började LO nominera ledamöter till klassdomstolen AD.
Men att riksdagen röstat ja till ”slavlagarna” satte inte punkt för motståndet. I början av 1929 samlades enhetsrörelsen till en ännu större konferens än 1926. Tyvärr sammanföll detta med att SKP var på väg att splittras efter flera år av medlemstillströmning (medlems­talet tredubblades under perioden 1924-29) och ökat stöd. Anledningen var att den Kommunistiska internationalen, som då blivit ett instrument för den stalinistiska byråkratin i Sovjet, slagit in på en sekteristisk ultravänsterkurs som bland annat stämplade socialdemokratin som ”fascismens tvilling”. Denna oförlåtliga sekterism och huvudlösa politik underlättade för LO-ledningen att slå till mot oppositionen och börja utesluta fack och enskilda som stödde eller arbetade för enhetsrörelsen. 

SKP:s splittring och vänsterns försvagning bidrog i sin tur till att den fackliga ledningen utan att möta något större motstånd kunde sluta ett långtgående samarbetsavtal med arbetsgivarna 1938 (Saltsjöbadsavtalet). I skydd av efterkrigstidens ekonomiska uppsving och bakom ryggen på medlemmarna ströps sedan medlemsdemokratin. 
Makten inom facken försköts uppåt till en allt mindre krets av förtroendevalda och anställda med liten eller ingen tilltro till kamp och medlemmarna och som var beredda att själva genomföra ytterligare inskränkningar i strejkrätten, vilket bara understryker vikten av gemensam kamp och gräsrotsaktioner för kämpande och demokratiska fack med ny ledning och politik.