Valet 2006 markerade en vändpunkt i den politiska utvecklingen i Sverige. Högerregeringen har trappat upp det systemskifte som pågått i snart 20 år. Klassklyftorna växer nu dramatiskt på alla områden. Privata företag tränger ut en underminerad offentlig sektor vad gäller boende, utbildning, vård och omsorg osv. Första och andra klass existerar redan idag för vård och utbildning, nu kommer både business class och tredje klass. Raserandet av fungerande kollektivtrafik, el- och energiproduktion, apotek, post mm pågår sedan 1990-talet. Socialförsäkringar och arbetslöshetsförsäkringar rivs upp som ett led i att skapa en ny låglönemarknad, där offentligt subventionerade pigjobb är en av branscherna. Det som pågår är en kontrarevolution som den svenska kapitalistklassen haft på dagordningen sedan mitten av 1970-talet.Men det är samtidigt inte en stark regering som driver igenom systemskiftets nya fas. Under regeringen Reinfeldts första år har den kunnat luta sig mot en stark högkonjunktur, men ändå rasat kraftigt i opinionen. Regeringens nyliberala extremism har inget stöd. Finansmarknaderna är sedan sommaren 2007 i början av en kris, vilket lett till ytterligare politiska svårigheter för den första svenska regering som tillsatt en ”finansmarknadsminister”, Mats Odell, och som bundit upp sitt enorma privatiseringsprogram till skandalbolaget Carnegie.
Hur kommer arbetarklassen och lågavlönade att svara? Vilket motstånd, kamp, kommer vi att få se de närmaste åren? Vilka nya organisationer kommer att växa fram ur kampen? Detta är avgörande frågor för det svenska samhällets utveckling under 2000- och 2010-talen. En slutsats som dras i detta perspektivmaterial är att dagens fackliga ledningar utgör en avgörande del av hindren för att åstadkomma en verklig kursändring av politiken i Sverige. Arbetarnas organisationer måste vara kämpande, demokratiska och ha ett politiskt alternativ för att kunna utmana nyliberala politiker och kapitalister. Det handlar om att återuppväcka arbetarklassens kamptraditioner från decennier av hård klasskamp mot kapitalister och en politisk höger som stod i vägen för varje steg framåt. Protestdagen den 18 september 2007, då 5-6 000 samlades till demonstrationen i Stockholm, visade på stämningarna och var en föraning om möjligheterna att bygga en verklig proteströrelse.
Aldrig förr har den svenska utvecklingen varit mer beroende av globala ekonomiska och politiska trender. Plötsliga händelser – ekonomiska krascher, krig, terrordåd, miljökatastrofer – kan snabbt, om än kanske bara tillfälligt, förändra situationen. Just därför är diskussioner om de grundläggande processerna än mer nödvändiga idag än tidigare. Syftet med detta material är att synliggöra dessa processer.
1. VAD ÄR PERSPEKTIV?
Marxisters perspektivdiskussioner är ett försök att komma fram till de troligaste politiska framtidsutsikterna. Hur kommer svensk ekonomi att utvecklas? Vad händer inom samhällets huvudklasser – kapitalistklassen och arbetarklassen? Vilka politiska trender och rörelser kommer att utvecklas? Vilka vinner nästa val? Svaren bygger på en analys av utvecklingen den senaste tiden och historiskt, samt av hur vi bedömer förutsättningarna framöver. Våra slutsatser ligger sedan till grund för vårt arbete under den närmaste tiden.
Perspektiv är nödvändiga därför att de förklarar händelseutvecklingen och visar möjliga vägar för framtiden. Det är samtidigt viktigt att förstå att perspektiven är villkorliga. ”En prognos av detta slag har förstås en relativ och approximativ karaktär, och ska inte jämställas med astronomiska förutsägelser av sol- och månförmörkelser. Utvecklingens verkliga kurs är alltid mer komplex än prognoser som av nödvändighet blir schematiska.” (Leo Trotskij, Where is Britain going?, 1925)
I Sverige och världen idag agerar kapitalistklasserna utifrån sin bedömning av framtidsutsikterna. Det förklarar varför de svenska kapitalisterna som idag verkar leva i den bästa av tider (”bästa kvartalet i börshistorien”, skrev SvD den 25 augusti om april-juni 2007) påbörjar sin hårdaste attack på offentlig sektor och arbetarrörelse sedan 1930-talet. För kapitalisterna innebär den kapitalistiska globaliseringen de senaste 20 åren att man vill göra sig av med all "barlast", dvs de reformer som arbetarklassen i Sverige kämpat sig till. Det handlar dels om omfördelning av resurser, dels om att försvaga arbetarklassen. Attackerna på facket – inte minst kraven på begränsad strejkrätt trots att strejkerna är så få – är en förberedelse för den kamp som kapitalisterna vet är oundviklig. Den svenska arbetarklassens styrka och kamptraditioner är inte glömda hos Svenskt Näringsliv, även om medvetenheten om historien just nu till stora delar försvunnit inom arbetarklassen själv. Kapitalisterna vet att dagens attacker bara är början och att det kommer en motreaktion. Men än så länge överskattar de sin styrka och sina möjligheter.
Oron inom Svenskt Näringsliv handlar också om världsekonomin. Nedgången på världens aktiebörser i augusti 2007 visar ihåligheten i systemet. Ingen vet svaret på frågan om detta är ”början på raset eller ännu ett hack i kurvan" (Dagens Nyheter). Men frågeställningen visar att om det bara är ett hack, så kommer raset i så fall senare. Som i alla kapitalistiska kriser kommer makthavarna att göra allt för att försöka klara sig själva. Kostnaderna för krisen kommer att läggas på arbetare och lågavlönade, som i Sverige under nedgången på 1990-talet.
Våra perspektiv handlar om att förbereda kämpande arbetare och ungdomar. Vilka frågor och krav kommer att ställas? Svaren leder till initiativ till kampanjer, nya paroller och mer utvecklade politiska program, samt ett intensifierat partibygge och samarbete med kämpande grupper och organisationer. 2000-talet har också visat hur alla politiska riktningar utmanas av plötsliga händelser som terrordåden den 11 september 2001, som förändrar den objektiva situationen. Perspektivdiskussionerna förbereder marxisterna inför nya händelser och vändpunkter.
2. SVERIGE I VÄRLDEN
Socialisters kamp för att förändra världen börjar här och nu, med att gräva där vi står. Men denna kamp är omöjlig utan ett internationalistiskt perspektiv. Kollapsen för stalinismen, de diktatoriska nationella planekonomierna i Sovjet och Östeuropa, samt de socialdemokratiska nationella modellernas sammanbrott (”den svenska modellen”) visar att det inte finns någon nationell utväg. De partier som idag saknar ett internationellt program och systerpartier internationellt står handfallna. Socialismen, den politik och det samhälle som kan lösa dagens kriser, är internationella eller ingenting. Av det skälet är Rättvisepartiet Socialisterna den svenska sektionen av den internationella socialistiska organisationen CWI (Committee for a Workers’ International).
Miljön
Den tydligaste globala frågan under 2007 är den ökade medvetenheten och debatten om miljö och klimat. I Sverige slås var och varannan månad rekord i regn, sol, kyla eller värme. Småland har drabbats kanske hårdast de senaste åren, med stormarna Gudrun och Per, samt de stora skyfallen sommaren 2007. Det globala sambandet var tydligt när sydöstra Europa samtidigt slog värmerekord, med stora bränder som följd. Både i länder med översvämningar och med extrem värme drabbas befolkningen extra hårt av tidigare nedskärningar och privatiseringar inom räddningstjänsten.
I global skala motsvaras extremerna av orkaner i Nordamerika och tyfoner i Asien, översvämningar i Sydasien och delar av Afrika samtidigt med ökenspridning i Centralasien och Afrika söder om Sahara. Att FN under 2007 slutligen erkände att klimatförändringen orsakas av människan lägger ansvaret tungt på makthavarna – politiker och kapitalister.
Ekonomin
Den svenska ekonomin är starkt globaliserad. Svenska storföretag och utländska företag verksamma i Sverige är i hög grad internationaliserade. År 2006 motsvarade exporten från Sverige 51,3 procent av BNP. Det är en mycket stor ökning från 29,8 procent 1990. Sveriges största exportmarknader 2005 var i tur och ordning USA (102,7 miljarder kronor), Tyskland (100,9 miljarder), Norge, Storbritannien och Danmark. Den svenska ekonomin är med andra ord mycket beroende av utvecklingen i USA och EU.
Beroendet gäller också utlandsägda företag i Sverige. År 2005 arbetade 557 000 personer för 10 435 utlandsägda företag i Sverige. Det motsvarar nästan i en fjärdedel av alla anställda i privata företag.
Militär och utrikespolitik
Politiskt har Sverige under 2000-talet allt mer öppet blivit ett av USA:s stödländer. Göran Perssons s-regering gav stöd till USA:s krig i Afghanistan och var nära att göra så även inför Irakkriget, men pressades av opinionen att inte göra det öppet. Persson kritiserade däremot de som demonstrerade mot kriget. Sverige hade sommaren 2007 330 soldater i Afghanistan. De stod då under befäl av en amerikansk general, Dan McNeil. Högerregeringen har nu anmält att Sverige vill skicka trupper även till Sudan och Tchad. Under 2006 deltog svenska soldater också i Kongo, för att understödja de av Väst framtvingade valen där. Det finns många exempel på den svenska statens stöd till Bushs ”krig mot terrorismen”, t ex de av CIA organiserade utvisningarna av två egyptier och den militära övning på våren 2007 som riktades mot ”terrorister i förorterna”.
Sverige exporterar mer vapen än något annat land, räknat i kronor per invånare. Vapenexporten ökade med 20 procent enbart under 2006. Vapenindustrins stora bidrag från staten framgick tydligt under striden om försvarsbudgeten. Den svenska staten köper vapen och understöder forskning för 20 miljarder kronor per år, varav hälften går till ett enda projekt, stridsflygplanet JAS.
Nya globala kriser kan leda till nationalistiska strömningar inom de etablerade partierna, med krav på protektionism (tullmurar). Men en sådan politik erbjuder ingen lösning och den kommer liksom dagens nyliberalism att lägga krisens bördor på arbetarna. Rasistiska grupperingar kommer också att försöka få stöd av missnöjet med dagens kapitalistiska globalisering.
Arbetarklassen är den enda internationella klassen, med gemensamma intressen oavsett hemland. Arbetarklassen är också den enda kraft som kan i grunden förändra samhället. Demokratisk socialism, där majoriteten styr genom demokratisk planering av ekonomin, är den enda lösningen på miljökrisen, krig, terrorism och ekonomiska kriser.
3. EKONOMISKA UTSIKTER
”Urstark svensk ekonomi” och ”Sveriges ekonomi utan svagheter” var två typiska rubriker under första halvåret 2007. Den svenska ekonomin har de senaste åren upplevt en kraftig ekonomisk tillväxt. BNP beräknas öka med 3,5 procent 2007, 2,9 procent 2008 och 2,5 procent 2009 (Swedbanks prognos 21 augusti). Med en total BNP på 2 832 miljarder kronor i utgångsläget betyder det en ökning av produktionen under tre år med 250 miljarder kronor! (BNP = bruttonationalprodukten, allt som produceras i Sverige under ett år).
Allt tyder dock på att denna uppgång nu nått sitt slut, inte minst utvecklingen i världsekonomin. ”Någon gång vänder det nedåt och vi tror det blir nu”, kommenterade Annika Winsth på Nordea när banken presenterade sin konjunkturprognos i början av september.
Allt sedan 1930-talet fram till 1980-talet ledde ekonomiska uppgångar av detta slag till någon form av reformer. Särskilt under perioden 1950-75 gick ekonomisk tillväxt i Sverige hand i hand med höjd levnadsstandard, utbyggd offentlig service, nya reformer (pensioner, utbildning, barnomsorg mm) och utbyggd infrastruktur. Men särskilt de senaste tio åren har ekonomisk tillväxt åtföljts av fortsatta nedskärningar, privatiseringar och omfördelning från arbetare till högavlönade. Processen att riva upp reformpolitiken har accelererat under 2000-talet och med högerregeringen nått en ny nivå.
”Aldrig förr har klassklyftorna i Sverige varit större”, skrev Aftonbladet den 9 maj 2007. Deras fakta visade att en tiondel av befolkningen ”äger hälften av alla pengar”. Under år 2006 fick Sverige 26 nya miljardärer och under 2000-talet har 500 000 personer blivit nya miljonärer. Aftonbladet beskriver det som att Sverige är ”ett land av miljonärer”. Från att så gott som alla etablerade partier på 1960- och 70-talen uttalat sig för någon form av jämlikhet prioriterar de idag gödandet av förmögenheter. ”Det måste vara fint att bli rik i Sverige, säger näringsminister Maud Olofsson till tidningen Connoiseur, som bara går ut till miljonärer” (Aftonbladet 9 maj 2007).
Ända sedan socialdemokraterna återkom till regeringsmakten 1982 (efter sex år av högerregering) har inriktningen på regeringspolitiken, än mer uttalat än tidigare, varit att gynna storföretagen. Avregleringar, privatiseringar och EU-anpassning har skett för att ”förbättra företagsklimatet”, dvs höja bolagsvinsterna på lönernas och offentliga sektorns bekostnad. Detta har skett till priset av extrem utsugning av arbetarklassen och ökad ”frihet” för kapitalisterna. I topplistan över världens mest konkurrenskraftiga ekonomier är Sverige numera på 9:e plats, en ökning från 14:e plats 2006. ”Sverige klättrar mot toppen”, skrev Svenska Dagbladet den 10 maj. (World Competitiveness Yearbook publiceras av den schweiziska handelshögskolan IMD och baseras på 323 indikatorer). I en annan tabell över ”ekonomisk frihet” har Sverige gått från 40:e plats på 1970-talet till 22:a idag. ”Idén är att färre statliga ingrepp i ekonomin ger större möjligheter till frivilligt ekonomiskt utbyte”, förklarade Johnny Munkhammar på den nyliberala propagandabyrån Timbro, som är svenska anhängare till denna lista.
Kortsiktiga profiter är den enda drivkraften för den allt mer parasitära globala kapitalismen. Börskurserna har länge varit viktigare ”information” i landets massmedia än t ex arbetslösheten, arbetsmiljön, standarden i skolan eller äldreomsorgen osv.
Dagens Arbetes årliga genomgång av 20 storföretag visar att aktieutdelningen ökade från 24 miljarder kronor 2002 till 101 miljarder 2006. 11 av de 20 storbolagen delade ut mer till aktieägare än vad som avsattes för investeringar. Under femårsperioden 2002-2006 var aktieutdelningarna 352 miljarder medan investeringarna uppgick till 312 miljarder kronor. Investeringarna motsvarar inte ens avskrivningarna, vilket betyder en nedrustning av industrikapaciteten, visar en undersökning av fackförbunden SIF och HTF. ”Mellan 2002 och 2005 ökade tillverkningsföretagens vinster med 465 procent och utdelningarna med 377 procent. Under samma period har investeringarna legat kvar på närmast oförändrad nivå”. Faktum är att ”avskrivningarna [har] varit större än investeringarna i tillverkningsindustrin sedan 2001”, konstaterade förbundens ordförande Mari-Ann Krantz och Bengt Olsson (DN Debatt 29 september).
Spekulanterna
Under 2007 kommer över 100 miljarder kronor att delas ut av storföretagen i bonusar, som oftast bygger på aktiekurser och vinstprognoser som de som får bonus kan manipulera. Detta var vad som hände i mäklarfirman Carnegie. Fusk ökade Carnegies vinstsiffror med 630 miljoner kronor, vilket gav ökade bonusar för mäklarna på 175 miljoner. Då kallade företagsledningen in en extra bolagsstämma som beslutade att låta dem behålla redan utbetalda bonusar. ”Och visst, den märkliga extrastämman i Carnegie var en två timmar lång påminnelse om vad som styr finansbranschen, nämligen snabba pengar och girighet”, skrev Svenska Dagbladets mycket marknadsvänliga ekonomikommentator Nils-Olof Ollevik, under rubriken ”Girigheten grasserar” (24 augusti). Stämman utsattes för utpressning eftersom bolagsledningen hotade att indragna bonusar skulle leda till personalflykt och kanske att Carnegie skulle gå under. Carnegie ”låser inte för tjuven, man låser för de ärliga”, skrev Ollevik.
Just Carnegie uppmärksammades för flera skandaler enbart under 2007. Bland annat har tidigare anställda åtalats för insiderbrott. I slutet av september tilldelade Finansinspektionen Carnegie sin näst strängaste bestraffning, en varning och en straffavgift på 50 miljoner kronor, samt krävde att företagets vd och styrelse måste avgå. Carnegie fick dock behålla sitt tillstånd att agera som investmentbank. Detta ”beror enbart på att bolaget är en så stor aktör på finansmarknaden och dessutom ett [börs-]noterat bolag”, kommenterade en finansanalytiker till nyhetsbyrån Direkt. Även Stockholmsbörsens disciplinnämnd vill ha böter på miljonbelopp av Carnegie. Att Finansinspektionen och disciplinnämnden agerade så bestämt visar dock inte att ”systemet fungerar”. Carnegie har agerat på liknande sätt under många år och är inget undantag.
Privatiseringsminister Mats Odell sade sig dock först ha fortsatt förtroende för bolaget och för dess tidigare vd, Karin Forseke, som var hans högra hand. Karin Forseke tog själv ut 13,6 miljoner kronor i bonus från Carnegie år 2005. Hon rekryterades av Odell efter valet, först som ansvarig för utförsäljningar av statliga företag, därefter som ordförande i det råd som ska ”utvärdera” affärerna. Senare värvade Odell Carnegies chefsjurist Urban Funered som statssekreterare. Carnegie var samtidigt regeringens rådgivare i privatiseringarna av SBAB och OMX. När Forseke och Funered tvingades avgå var det närmast ett försök att rädda skinnet på Odell och på hela utförsäljningen (se avsnittet om privatiseringarna).
Riskkapitalisten Christer Gardell och hans bolag Cevian blev omskrivna som ett hot mot Volvos framtid när han köpt in sig i bolaget. Han hämtade också på kort tid ut 2,5 miljarder kronor ur Volvos kassakista. Liksom de stora hedgefonderna har Gardell ett rykte om sig att slakta företag och sälja ut delarna. Men i grunden agerar även ”långsiktiga” kapitalister som familjen Wallenberg på samma sätt. Ericsson, med wallenbergarna i spetsen, är ett av de företag som avskedat flest och ”outsourcat” produktion i hög grad än andra.
De stora vinsterna till trots är svensk kapitalism långt ifrån på säker mark. Istället för framtidsinvesteringar är det maximalt utnyttjande av den befintliga produktionskapaciteten och hårdare press på de anställda som idag ökar produktionen. Ett exempel är Scania, där också Wallenberg har ett avgörande inflytande. ”Idag producerar vi 6 fordon per anställd jämfört med 2,5 i början av 1990-talet. Vår ambition är att nå cirka 10 fordon per anställd omkring 2010”, skryter direktören Per Hallberg på Scanias hemsida.
De offentliga finanserna
Den offentliga sektorn har ytligt sett stärkts under 2000-talet. Staten har ett överskott på 138 miljarder kronor 2007. Kommunerna hade samlade överskott på 13,4 miljarder 2006, medan landstingens var 1,8 miljarder. Bara åtta kommuner och två landsting hade underskott 2006. På basis av detta har t o m en del tidigare kritiker av (s)-politiken på 1990-talet numera köpt pratet om att Göran Persson ”sanerade ekonomin”.
Men det höga priset för Perssons ”världsrekord i nedskärningar” betalas fortfarande. Åren 1993-2005 minskade antalet offentligt anställda med över 500 000 personer. Den offentliga sektorns utgifter sjönk från närmare 70 procent av BNP till idag drygt 50 procent. De förbättrade siffrorna orsakas med andra ord av en försvagad ställning och ett urholkat skyddsnät för sjuka, äldre m fl. En annan del av de förbättrade boksluten orsakas av engångsbeslut, som privatiseringar.
Samtidigt innebär nedskärningarna inte på något sätt att den offentliga sektorn är starkare vid en ny ekonomisk kris, tvärtom. Den offentliga sektorns finanser är helt beroende av den ekonomiska konjunkturen och därmed av världsekonomin. Dagens överskott beror på stora skatteinkomster, som snabbt kommer att falla när ekonomin vänder. Nedskärningarna i offentliga sektorn har kommit för att stanna, så länge regeringarna accepterar kapitalismens ramar.
För en stor del av arbetarhushållen märks inga bättre tider. "Enligt en undersökning från Swedbank är det så mycket som 23 procent av hushållen som upplever att de har svårt att få inkomsterna att räcka till. Det är en ökning från 18 procent i höstas" (E24 15 juni). 150 000 hushåll hade problem med räntorna under våren-sommaren 2007. ”Svenskarna sitter nu på fler betalningsanmärkningar än någonsin” (Expressen 7 juli). Antalet hushåll som är pessimistiska om sin egen och landets ekonomi ökar. Den privata konsumtionen har spelat stor roll för konjunkturen i USA, men även i Sverige. Den svenska shoppingen har ökat 120 månader (tio år) i rad. Men konsumtionen är ingen långsiktig räddningsplanka, särskilt inte som den i växande grad bygger på lån.
Den starka högkonjunkturen har inte heller lyckats återställa sysselsättningen till läget före 1990-talets kris. 1990 var sysselsättningen 83 procent, 2007 når den 78 procent. Detta efter en mycket stark ökning av antalet jobb, 194 000 åren 2004-2006. Ytterligare ungefär lika många väntas tillkomma 2007-2009. Men majoriteten av de nya jobben är tillfälliga jobb och 40 procent är inom den privata tjänstesektorn. Fortfarande är 220 000 människor öppet arbetslösa medan 95 000 finns med i olika arbetsmarknadsprogram (juli 2007).
En svensk bubbla – igen
Den svenska ekonomin har skakats hårt av två stora spekulationskriser de senaste 20 åren. Först fastighetsbubblan i slutet av 1980-talet, som ledde till bankkris och en djup kris i hela ekonomin. Sedan IT- och aktiebubblan i slutet av 1990-talet, som detroniserade de nya kungarna inom IT och ledde till drastiska nedskärningar – 10 000-tals jobb skars bort enbart på Ericsson. Därefter följde Skandiakrisen, som med försäljning av värdepapper utan täckning hade liknande orsaker som den kris som utvecklas under 2007. År 2002 gjorde Skandia en förlust på 25 miljarder kronor.
Idag oroas spekulanterna av rapporterna om den växande krisen i USA. Den amerikanska husbubblan, som stått för en stor del av uppgången på senare år, har spruckit. Allt fler kan inte betala sina lån; priserna sjunker och byggandet bromsas upp. Detta sprids av att dåliga huslån bakats in i finanspapper som sålts i hela världen. Att svenska banker än så länge står för en liten del är ingen garanti. Kreditåtstramningen kommer att få effekt även i Sverige, och även svenska banker kommer att tvingas erkänna förluster i affärer med finanspapper.
2006-2007 har de flesta kännetecknen från IT-bubblan återkommit.
Svenska riskkapitalfonder tog in 70 miljarder kronor under 2006 för uppköp av företag. Avkastningen var 48 procent. ”Avkastningen i Sverige var så enormt hög beroende på att några fonder gått exceptionellt bra”, kommenterade en riskkapitalchef i London City (”Guldåren är över”, artikel i SvD 16 september).
Det svenska rekordet i champagnekonsumtion, 637 000 liter, satt 1999 med draghjälp av millenniumskiftet, slogs ifjol. År 2000 ansågs aktieomsättningen för januari och februari tillsammans, 786 miljarder, extrem. I augusti 2007 var omsättningen nästan tre gånger högre – 2213 miljarder kronor, ett nytt rekord med handel på i genomsnitt över 50 miljarder per dag. En kuriositet är att det var år 2000 som staten köpte in sig i Stockholmsbörsen och 2007 som regeringen beslutade om utförsäljning.
Den svenska aktiebörsen OMX står i centrum för spekulationskarusellen. För några år sedan lade OMX till och med ett bud att köpa Londonbörsen. Nu blir man mest troligt istället själva uppköpta, av Dubaibörsen, som ägs av staten i Dubai. ”Borse Dubai” har också blivit största ägare i Nasdaqbörsen, som ett tag konkurrerade om att köpa OMX. Resultatet blir att OMX högkvarter flyttas till New York, men att de avgörande besluten tas i Dubai, enligt Svenska Dagbladets kommentatorer. Dubaibörsen har konkurrens att köpa OMX från Qatar, som också har stora statliga ekonomiska resurser och konkurrerar med Dubai om rollen som finanscentrum vid Persiska Viken. Utländska ägare kontrollerar cirka en tredjedel av Stockholmsbörsens värde, som i slutet av september 2007 var 2 300 miljarder kronor.
Pensionerna
En allvarlig konsekvens av nya börsfall är hur pensionerna kommer att drabbas. Den så kallade ”pensionsreformen” på 1990-talet inte bara sänkte nivån på pensionerna, den knöt också framtida utbetalningar till börsutvecklingen. De stora pensionsfonderna kunde nu köpa aktier för 70 procent av sitt kapital mot tidigare högst 15 procent.
Vissa debattörer hävdade att pensionsfonderna skulle påverka kapitalismen, men det blev tvärtom. Det nya kapitalet från AP-fonderna har spelat en stor roll i att handeln och börskurserna ökat. Fjärde AP-fonden har satsat 160 miljarder kronor, av fondens totala kapital på 214 miljarder, på svenska och utländska aktier, t ex H & M, Volvo och Ericsson. Dess vd, Mats Andersson (tidigare på Skandia) säger att ”det vi ser är en bubbla som spricker” om krisen på kreditmarknaden på hösten 2007 (SvD 3 september). Andra AP-fonden har 7 miljarder kronor satsade i 15 olika riskkapitalfonder, däribland Christer Gardells Cevian. .
Dessutom infördes en ppm-del i pensionssystemet, där löntagare själva uppmuntras att satsa en del av sin pension på aktier. Men bara en liten minoritet gör ett eget val. "Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort", var hur Göran Persson en gång varnade för negativa reaktioner när den nya låga pensionsnivån står klar för folk. ”78 procent av pensionsspararna förstår inte innehållet i sina pensionsbesked”, rapporterades efter en undersökning (DN Debatt 28 augusti 2007).
Den omskrutna svenska ”folkliga förankringen” för aktier består till största delen av olika sparfonder, i många fall ett pensionssparande grundat på oro för framtiden. Även under börsbubblan år 2000 var det bara 7 procent av befolkningen som själv handlade med aktier. Av dessa var det i sin tur 5 procent som gjorde 99,8 procent av reavinsterna.
Nedgång i sikte
Prognosmakarna tror nu på en uppbromsning för den svenska ekonomin. Men många faktorer är osäkra, och fallet blir sannolikt betydligt allvarligare än bara en långsammare tillväxt.
USA:s ekonomi verkar på hösten 2007 vara på väg mot en nedgång eller en recession (att ekonomin krymper två kvartal i rad). Ett tecken är att antalet nya jobb sedan sommaren 2007 har ökar mycket långsammare.
Den amerikanska bostadsbubblan, som legat bakom den fortsatt höga privatkonsumtionen sedan 2001, har spruckit. Utlösande var de så kallade subprimelånen – lån till personer med låg inkomst. Subprimelånen erbjöds med mycket fördelaktiga villkor de första två åren och stod 2006 för 20 procent av alla bostadslån. Men med högre kostnader tredje året och högre räntor har konkurserna ökat. Under 2007 får hälften av låntagarna höjda räntekostnader med 25 procent. Upp till två miljoner familjer riskerar att förlora sina bostäder. Bostadssektorn – byggande och belåning av bostäder – har stått för en stor del av USA:s tillväxt under 2000-talet. Men i slutet av sommaren 2007 var efterfrågan på nya bostäder den lägsta sedan 2001.
Men subprimelånens ”smitta” har nått långt utanför bostadssektorn. Dessa lån har ompaketerats till ”investeringsobjekt” som derivat och andra typer av värdepapper som kallas CDO (skuldobligationer med säkerhet), ABCP (tillgångsbaserade kommersiella papper), SIV (speciella investeringsverktyg) mm. Dess har sedan sålts världen över, med de enorma, anonyma och oreglerade hedgefonderna i centrum. Hur stor denna kris är och vilka som sitter med de verkliga skulderna är idag oklart. Men redan har stora banker i Tyskland och Frankrike skakats. Hittills har den svenska ekonomin sagts klara sig ur denna kris, men varningar finns. ”Det skulle inte förvåna om svenska banker är mer utsatta än vad det hittills gett sken av” (Johan Schück, DN 1 september 2007).
En nedgång i USA kommer hur som helst att slå hårt i resten av världen, även i Europa och Sverige. Världsekonomin är extremt beroende av USA:s skuldsatta konsumtion och Kinas snabba tillväxt, som flätats samman till 2000-talets tillväxtmotorer. Även om det är för tidigt att förutsäga konsekvenserna av och djupet på en kommande nedgång, kommer en sådan att skaka tilltron till kapitalismen, men också innebära hot om nya drastiska bördor för världens arbetare och fattiga.
Även i Sverige finns en bostadsbubbla, kopplad till en lånebubbla. Denna späs på ytterligare av att fastighetskatten tas bort och av kommunernas utförsäljning av bostäder. I Sverige har villapriserna ökat med 1450 procent på tio år. Det kan jämföras med att konsumentpriserna ökat 13 procent och BNP 40 procent. Bostadspriserna kommer att öka ännu mer med förändringarna av fastighetsskatten.
I juni 2007 höjde Riksbanken styrräntan till 3,5 procent och de flesta banker räknar med den kommer att vara över 4 procent vid årets slut. För ett lån på en miljon kronor betyder det ökade räntekostnader per månad från 2 450 kronor till 3 120 kronor. Oavsett vad Riksbanken beslutar kommer bostadsräntorna att stiga. Det kommer att leda till att allt fler hushåll kommer i kläm och fler konkurser. Det ännu statliga bolåneföretaget SBAB säger att 100 000 – 150 000 hushåll kommer att få svårt att klara sina lån. En del av de som nu köpt bostadsrätter riskerar att förlora sin lägenhet.
Oavsett utvecklingen i världsekonomin har den svenska industrin redan nått ett tak, med extremt högt kapacitetsutnyttjande. Inga stora utbyggnader är heller att vänta: investeringarna är fortfarande blygsamma och företagens förtroende för framtiden dalar, liksom order från utlandet. Allt detta talar för att den svenska ekonomin just passerat zenit i denna konjunktur.
Politiska konsekvenser
Det finns en myt att marxister gläds av kapitalismens kriser och att kriser per definition betyder kamp. Vad marxister gör är att analysera kapitalismen, vilket allt sedan 1800-talet lett till slutsatsen att kapitalismen oundvikligen leder till djupa kriser. Det är ett system som inte kan lösa sina egna kriser, och som är orsaken till de ekonomiska, miljö- och humanitära katastrofer som inträffar.
Det är inte bara kriser som ökar medvetenheten om hur kapitalismen fungerar. Den extrema klyftan mellan fattiga och rika, både i Sverige och globalt, under den nuvarande uppgången, får oundvikligen politiska konsekvenser. Arbetare kämpar för att få del av uppgången, och möts av motstånd från kapitalister, politiker osv. Vad vi ser är en radikalisering, särskilt bland lågavlönade, som oftast är kvinnor.
Socialister kan peka på vad de nya resurserna i samhället skulle ha räckt till, men särskilt att förbättringar bara går att åstadkommas genom kamp.
Med en nedgång kommer många att förstå att den period vi lämnat var det bästa kapitalismen har att erbjuda, en uppgång som ytterligare ökat klyftorna. Antikapitalistiska stämningar kommer att öka, med nya möjligheter för socialister att vinna stöd för alternativet – en socialistisk, demokratiskt planerad ekonomi.
4. HÖGERREGERINGENS KONTRAREVOLUTION
Högerregeringen river och plundrar i ett tempo som överraskat många. Under valkampanjen 2006 profilerade sig moderaterna som ”det nya arbetarpartiet”. Reinfeldt lovade att satsa minst lika mycket som socialdemokraterna på vård och omsorg, uttalade sig mot försämringar av arbetsrätten och förnekade indignerat att de planerade att sälja ut storsjukhusen. Den nya profileringen, i likhet med t ex Sarkozy i Frankrike, går ut på att verka ta avstånd från tidigare politik, att stå för något nytt/modernt, utan att hota välfärden. Moderaternas nuvarande partisekreterare Per Schlingmann har gjort en ordlista för de nya moderaterna. De ska säga förbättra istället för förändra, mångfald istället för privatisering, löna sig att arbeta istället för sänkt a-kassa, osv (SvD 10 juni 2007). En skillnad mot Sarkozy, än så länge, är att den svenska högerregeringen inte är lika öppet nationalistisk.
Men den retoriska kulissen föll så fort valet var över. Med attacken på a-kassan direkt efter valet föll regeringens opinionssiffror rekordsnabbt. De mest medvetna arbetarna och fackföreningarna stämde upp samma krav som Rättvisepartiet Socialisterna, för en politisk strejk mot regeringen. Besluten därefter – t ex det direkta löftesbrottet om utförsäljning av sjukhus – har cementerat ett starkt hat mot högerpolitiken, än så länge starkare hos ett skikt äldre arbetare. Denna klasspolarisering är en direkt spegelbild av stämningen hos skikt av kapitalister och högerpolitiker, som hoppas att denna regering ska rasera återstående delar av den ”svenska modellen”.
Under 1950, 60- och 70-talen tvingade den svenska arbetarrörelsens styrka och den internationella situationen de svenska kapitalisterna till viktiga eftergifter, något de också ansåg sig ha råd med på grund av de stora vinsterna och det stöd de fick av staten. Reformerna var också ett försök att ”köpa” stöd för kapitalismen, mot socialistiska idéer. Innerst inne fanns dock hos högern hela tiden ett klasshat mot varje temporär utjämning av klyftor vad gällde löner, boende, utbildning, sjukvård osv. Länge hade de dock gett upp om att riva upp denna politik. Detsamma gällde den offentliga sektorn, där inte ens högerpartierna vågade föreslå privatiseringar, utan t o m uttalade sig mot. Men den socialdemokratiska reformpolitiken underminerades av att den ekonomiska makten förblev hos kapitalisterna. Socialdemokraterna tvingades redan på 1980-talet inleda nedmonteringen av sina egna reformer. Med stalinismens kollaps i Östeuropa och ökad kapitalistisk globalisering, plus krisen i Sverige på 1990-talet, ökade tempot. Uppmuntrade av internationella exempel blev SAF:s (idag Svenskt Näringsliv) drömmar om privatiseringar i stor skala verklighet. Socialdemokraterna i stat, kommuner och landsting drev igenom privatiseringar som varit helt otänkbara bara 20 år tidigare.
Idag har högern släppt alla bromsar, även om regeringen av taktiska skäl genomför en del försämringar stegvis och förnekar planer på vissa attacker.
Målet är att göra upp med 1970-talets ”ideologiska excesser”, deklarerar Svenska Dagbladets chefredaktör PJ Anders Linder (Sarkozy säger ”arvet från 1968”), samtidigt som han erkänner att dessa ”excesser” började brytas under 1990-talet. Regeringens beslut att lägga ner Arbetslivsinstitutet och ”En bok för alla” är två exempel på sådant kapitalisterna alltid ansett vara totalt onödigt.
Den här regeringen genomför nu det mest drastiska kontrarevolutionära programmet, under sken av att försvara arbetsrätt och välfärd. Men ”Borg tar större steg än man kan tro” skrev SvD:s ledarsida, av oro för att högeranhängare ska missförstå vad som händer. I en annan ledare skrev samma högertidning: ”Fredrik Reinfeldt kan ge ett närmast letargiskt intryck – i jämförelse med Sarkozys energiska utstrålning. Men skenet bedrar. Reinfeldts allians ligger också i framkant när det gäller att möta det förändringstryck som alla EU:s medlemmar är utsatta för och precis som den franske presidenten väljer han sina strider. Det är kämpigt nog ändå” (22 september). Och under rubriken ”Det kan bli roligare i Sverige” utropade SvD:s ledarsida sin uppskattning över regeringens syn på kvinnors situation idag: ”Skattelättnader för hemtjänster istället för utredningar om könsmaktsordningen”. Dvs, pigjobb är roligare än studier av det inbyggda kvinnoförtrycket i dagens samhälle.
Denna regering är kapitalistklassens främsta vapen idag, men under lång tid var Göran Persson direktörernas favoritstatsminister. Kapitalistklassen pendlar mellan attacker och samförstånd som redskap för att öka sin makt och sina profiter. De kalkylerar kallt med de fackliga ledningarnas mjukhet och band till det etablerade samhället som faktorer som talar till deras fördel. De hoppas också att arbetarklassens minne av tidigare attacker ska vara kortlivat. Högern stoltserar ibland med att de minsann är demokrater, t ex under massrörelsen i Burma i september 2007. Men deras verkliga hjältar och företrädare, storföretagens direktörer, har inga sådana skrupler. När Kinas president Hu Jintao besökte Sverige samlades 300 direktörer på Grand Hotel för att lockas av Hu Jintaos tal om utökat ”samarbete” mellan Kina och Sverige. Familjen Wallenberg fick en särskild audiens med Jintao. När det handlar om affärer samarbetar de svenska kapitalisterna gärna med den kinesiska diktaturen för att få tillgång till dess slavliknande arbetsplatser. För detta belönades Ericsson under Hu Jintaos besök med order för sju miljarder kronor och Scania med en beställning av 25 ledbusschassier.
Till sin hjälp har högerregeringen idag press, tv och tidningar som är mer högervridna än på 100 år. Att bygga upp alternativa informationskanaler – tidningar och internet – är en viktig del av motståndet mot nyliberalismen.
Trots sitt massiva propagandaövertag är regeringen ändå inte en stark regering. Enbart under förhösten 2007 skakades den av två kriser, först försvarsminister Mikael Odenbergs avhopp och sedan Carnegieskandalen. Med vikande konjunktur kommer högeralliansen att försöka lägga bördorna ännu tydligare på arbetarklassen, samtidigt som arbetslösheten kommer att öka igen. Raset i opinionsmätningarna kan därför fortsätta och sätta press på allianspartierna. Nya regeringskriser och avhopp är på dagordningen de närmaste åren.
5. VAD HAR REGERINGEN GJORT?
Den bästa bevakningen av regeringens politik finns i Offensiv. Men på grund av att det kommer nya attacker hela tiden följer här en sammanfattning av vad högern attackerat under sitt första år:
A-kassan
Ersättningsnivån för arbetslösa har sänkts till 70 procent efter 200 dagar och 65 procent efter 300 dagar. Därefter måste den arbetslösa acceptera ett jobb även om lönen bara är 90 procent av a-kassan. Samtidigt höjdes avgiften till a-kassorna drastiskt. För en arbetslös medlem i Handels a-kassa med 15 000 kronor i månadslön är a-kassan efter 300 dagar 9 750 kronor i månaden. Om samma medlem får behålla jobbet är avgiften till a-kassan höjd från 253 kronor i månaden till 657 kronor.
Meningen med denna attack är dubbel – att öppna för en låglönemarknad, med jobb som ger under 10 000 kronor i månaden, samt att försvaga facket, som hittills administrerat a-kassorna. 100 000-tals gick ur a-kassan redan de första månaderna. Utöver den sänkta ersättningen så ökade kraven på antalet arbetade timmar för att få a-kassa, från 70 till 80 timmar i månaden. Och studenter förlorade rätten att räkna in studietiden som underlag för a-kassa. Eva Uddén Sonnergård, av Svenska Dagbladet beskriven som ”hjärnan” hos arbetsmarknadsminister Sten-Otto Littorin, kallar angreppet på a-kassan ”genialt”. Hennes avdelning har 94 medarbetare som på heltid planerar attackerna.
Nu blir regeringens nästa steg att införa en obligatorisk a-kassa. Förslagen om obligatorisk a-kassa ska presenteras i januari och slutligen i september 2008. En obligatorisk avgift är de facto en straffskatt på flera tusen kronor per år för alla löntagare, för att tvinga de som gått ur att betala. Detta kommer att leda till att fler istället lämnar facket. Redan innan den obligatoriska a-kassan införs olika a-kasseavgifter för olika yrken, med högre avgift om arbetslösheten är högre.
Den omedelbara proteströrelsen till försvar av a-kassan förra hösten tog både regeringen, socialdemokratin och fackledningarna på sängen. Det var ett tydligt tillfälle att driva kravet på politisk strejk, något som långt ifrån alltid är möjligt. Både attackens omfattning och stämningen bland löntagare hade gjort en sådan strejk möjlig. Det skulle varit dels en varning till kapitalister och regering, dels en uppvisning där arbetare och tjänstemän känt sin egen styrka. Om protesterna lett fram till en politisk strejk, som många lokala fack krävde, hade regeringen och dess politik utan tvekan försvagats. Men när LO-toppen istället vacklade – verkade inte tro sina ögon – kunde regeringen gå vidare med sina attacker. Paradoxalt nog är det ändå protesterna på hösten 2006 som lade grunden för socialdemokraternas starka opinionssiffror sedan dess.
I budgeten som presenterades i september 2007 fortsätter attackerna mot de arbetslösa. De som är deltidsarbetslösa kan bara få a-kassa i 75 dagar. Det finns idag 100 000 deltidsarbetslösa enligt regeringens budget. Denna nedskärning ska enligt regeringen ge fyra miljarder kronor. Dessutom förändras a-kasseavgiften så att a-kassor med hög arbetslöshet får högre avgifter.
Socialförsäkringarna
Fredrik Reinfeldt ”framhöll sjukförsäkringen och a-kassan som mest lämpligt sparobjekt” i sitt sommartal i Vaxholm 2007 . Efter attackerna på a-kassan är mycket riktigt sjukskrivna den främsta måltavlan. ”De nya skärpta riktlinjerna för sjukskrivningar ska bidra till att betala regeringens skattesänkningar” sade socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson (m), (SvD 15 augusti). Totalt genomförs nedskärningar på 6,6 miljarder kronor på sjuka och arbetslösa.
Den socialdemokratiska regeringen fram till 2006 beställde en utredning för att skära ner på sjukersättningen, särskilt långtidssjukskrivningar och förtidspensioner. denna utredning rekommenderar kortare sjukskrivningar för ett 90-tal diagnoser. Mest uppmärksammat blev förslaget att utbrända generellt inte ska sjukskrivas alls. Den som har migrän, smittats av hiv eller har gallstensbesvär ska inte heller bli sjukskriven, medan hjärtinfarkt och ryggskott är bland de sjukdomar som ska leda till betydligt kortare sjukskrivningar. Regeringen och Socialstyrelsen har uttalat sig för utredningen, vilket visar ihåligheten i regeringens påståenden att man är ute efter att minska ”politikers makt”. När det gäller nedskärningar kör politikerna utan att blinka över bedömningar som gjorts av läkare och vårdpersonal.
Sjukskrivna kommer att utsättas för en ännu hårdare press än idag. Efter tre månaders sjukskrivning ska arbetsgivaren undersöka om den sjukskrivna kan ta andra arbetsuppgifter. Efter sex månader ska försäkringskassan göra samma undersökning inom alla branscher och jobb. Som längst ska det gå att få sjukpenning i 18 månader. Deltidssjukskrivna ska också kunna tvingas stanna på arbetsplatsen hela arbetsdagen även om de bara kan arbeta halva tiden. Nya regler säger också att alla sjukskrivna som arbetar ideellt måste anmäla detta.
Samtidigt sänks ersättningen från 80 procent, som ändå bara gäller upp till det sänkta inkomsttaket, till 77,6 procents ersättning eftersom ersättningen ska beräknas utifrån ”historiska inkomster” (de senaste tolv månaderna) istället för det kommande årets beräknade lön. Efter ett år sänks ersättningen med ytterligare fem procentenheter, till högst 75 procent. Avtal att behålla en högre ersättning som vissa fackförbund förhandlat sig till upphävs av regeringen.
Regeringen avskaffade tidigt arbetsgivarnas sjuklöneansvar för andra sjukveckan. Samtidigt sänktes ålderspensionerna för förtidspensionärer på grund av ändrade beräkningsgrunder. Andra delar av regeringens politik är att man infört en lag mot ”bidragsbrott”. Genom att överdriva det möjliga fuskets omfattning ska ”friska” löntagare övertygas om att de på något sätt skulle bli vinnarna om ”fuskarna” sätts dit. Men alla analyser av de långa sjukskrivningarna visar att de orsakas av den nyliberala politiken – att färre ska jobba mer. De som har sämst villkor och minst inflytande över sitt jobb oftare är sjukskrivna – dvs arbetarkvinnorna.
Regeringen vågade i höstbudgeten 2007 inte lägga fram förslagen om en andra karensdag och möjlig tredje efter 14 eller 90 dagar. De såg antagligen stora protester framför sig. Som ofta används drastiska förslag för att ”vänja” opinionen vid vad som komma skall. Dessa förslag kan mycket väl återkomma.
Redan dessa attacker på arbetslösa och sjuka visar att högerpolitiken slår särskilt hårt mot kvinnor, i synnerhet lågavlönade arbetarkvinnor. Detta är ett gemensamt drag även för resten av regeringens politik. Det handlar i grunden om klass och kön. Kvinnorna är i majoritet bland lågavlönade arbetare, de som nu plundras för att göda de ”produktiva” rika. Men högerns reaktion riktas även mot kvinnans ställning i samhället i allmänhet, mot att jämlikheten drivits ”för långt”. Detta kommer att befästa arbetarkvinnornas roll som en nyckelgrupp för vänsteråsikter och kamp.
”Jobbgaranti” – tvång och låglöner
Jobb- och utvecklingsgarantin infördes den 1 juli 2007. ”Garantin” omfattar 16-24-åringar som varit arbetslösa i över tre månader. De ska delta i ett ”program” som innebär att söka arbete eller vara med på ”aktiviteter” minst 30 timmar i veckan för att inte förlora sin ersättning som arbetslös. Detta ska i slutänden leda till heltidsarbete för 7860 kronor i månaden före skatt! I Stockholms stad, där moderaterna i valrörelsen lovade ”jobb inom fem dagar”, är det numera en ”utvecklingsplan” som erbjuds den arbetslösa. Pressen på arbetslösa och socialbidragstagare är ett av högerns tvångsredskap för den nya låglönemarknad man vill införa.
Låglönemarknad är i sig ett slag mot alla former av solidarisk lönepolitik och mot alla som tvingas in i systemet. Det är ett system som underminerar kommunala jobb. Det banar också väg för en social kris som vi inte sett i Sverige på lång tid. Den regering som sade sig vara mot ”utanförskap” driver en politik där allt fler inte kommer att ha råd med det allra nödvändigaste.
Sänkta skatter
Totalt sänker regeringen skatterna med 75 miljarder kronor på ett år. Det så kallade ”jobbavdraget” innebär att inkomstskatterna sänktes med först 37 miljarder kronor och sedan ytterligare åtta. Detta skulle enligt moderaterna i valrörelsen ge låginkomsttagare 1000 kronor i månaden. I själva verket ger jobbavdragets steg 1 och steg 2 sammanlagt en sänkning med 750 kronor för den som tjänar 15 000 och 960 kronor för den som har 20 000 kronor i månaden. Först de som har löner över 20 000 kronor fick en sänkning med 1000 kronor. Låg- och medelinkomsttagare har därmed ingen nettoförbättring alls. I exemplet ovan höjdes a-kassan med 404 kronor för den som tjänar 15 000. Ovanpå detta kommer alla andra höjningar: resekostnader, trafikförsäkring (700 kronor per år), sjukvårdsavgifter mm.
Förmögenhetsskatt och fastighetsskatt skrotas
”Vi hävdar inte att det är fördelningspolitiskt rättvist, effekten landar tungt hos några få… [förmögenhetskatten] håller kapital utanför landet och driver kapital ut ur landet”, var hur Fredrik Reinfeldt försvarade att förmögenhetskatten avskaffas. Denna skatt betalas bara av de fyra procent av befolkningen som har förmögenheter. Den som har en förmögenhet på 5 miljoner kronor får nu 52 000 i sänkt skatt, medan den som har 9 miljoner minskar skatten med 112 500 kronor per år. H & M-bägaren Stefan Persson, som redan hade ett specialavtal om lägre skatt, får en sänkning med 32 miljoner. Som grädde på moset har regeringen öppnat för amnesti till skatteflyktingar som har mångmiljardbelopp i diverse skatteparadis, samt avskaffa den tidigare registreringen av förmögenheter (något man först tänkt behålla). Men att detta skulle leda till ett inflöde av kapital i Sverige, som Reinfeldt hävdar, finns det inga bevis för. Att det globala kapitalet söker sig till den mest lönsamma avkastningen innebär att de regeringar som accepterar kapitalets villkor måste erbjuda storföretagen ständigt bättre villkor, en tävling mot botten.
Även avskaffandet av fastighetsskatten är en present till de rika. Skatt på en procent av taxeringsvärdet ska ersättas med en avgift på 6 000 kronor per år. Särskilt gynnas de boende i Stockholms läns överklassområden. För en tremiljonersvilla i t ex Lidingö innebär det en sänkning med 24 000 kronor. Redan tidigare har regeringen satt ett tak på skatten på villatomter.
Fastighetsskatten har länge varit en symbolfråga för högerns partier. Regeringen hade därför inget val än att lova att avskaffa den, trots att beslutet får kritik av t ex OECD (ekonomiskt samarbetsorgan för de rikaste industriländerna) och många svenska ekonomer, däribland Lars Calmfors, ordförande i regeringens ekonomiska råd. Detta för att de flesta länder har någon form av fastighetsskatt och att åtgärden ökar huspriserna ännu mer. Regeringens förslag, att ersätta den med en avgift och höjd reavinstbeskattning, har också mött stark kritik, t ex från lobbygruppen ”villaägarna”.
Resultatet blir en ännu kraftigare segregering av bostadsmarknaden. Parallellt med gåvor till rika villaägare står 200 000 hushåll idag i bostadskö, och 122 av 284 kommuner har brist på bostäder. 17 500 är hemlösa och många av dem skyfflas mellan kommuner som vägrar ta ansvaret. När en hemlös familj i Gävle vara nära att dö i rökförgiftning i sin tillfälliga bostad försökte kommunala chefer få det att framstå som om familjen bluffade.
Kommunerna genomför utförsäljningar av lägenheter, både till privata bolag, t ex i Luleå, och till bostadsrättsföreningar, särskilt i Stockholm. I det senare fallet ska hyresgäster tvingas till riskfyllda lån och ta ansvaret för oftast nedslitna fastigheter. I Stockholms innerstad, å andra sidan, erbjuds hyresgäster göra miljonklipp. För de som bor kvar i hyreslägenheter förbereder bostadsbolagen för marknadshyror. Med den nya fastighetsavgiften blir också hyresrätten den mest beskattade boendeformen.
Detta är frågor med stor politisk sprängkraft. Samtidigt understryker det behovet av att återuppbygga en kämpande arbetar- och hyresgäströrelse. Hyresgästföreningen har totalt misslyckats att driva kamp mot attackerna, trots att det finns ett stort motstånd. I grunden har det samma orsak som fackets svaga motstånd – kopplingen till socialdemokraterna gör att man redan accepterat en rad grundläggande försämringar.
De gräsrotskampanjer som bildats under paroller som Sälj inte ut, ofta med RS:are som initiativtagare, är viktiga steg för att visa hur en kamprörelse av hyresgäster kan byggas upp demokratiskt.
Sänkta arbetsgivaravgifter
Företag inom tjänstesektorn och de som har anställda som är under 24 år har fått sänkta arbetsgivaravgifter på vardera 7 miljarder kronor. Just den privata tjänstesektorn framhålls av regeringen som ”jobbskapande”, men företagen har med sänkningarna fått stora belopp för personal som redan var anställd. T ex fick McDonalds 50 miljoner kronor (Ordfront magasin, september 2007).
Utförsäljningen av statliga företag
Detta är en av de mest impopulära delarna av regeringens politik, och en fråga som inte fanns med i högeralliansens valmanifest. Den dag riksdagen tog principbeslutet, den 20 juni, redovisade Svenska Dagbladet en undersökning som visade att 49 procent ansåg att beslutet var dåligt (en ökning från 44 procent i februari-mars), medan 28 procent tyckte det var bra (en minskning från 33). Även opinionsmätningarna som görs av Göteborgs universitet, SOM-mätningarna, visar på ett motstånd mot utförsäljningen på cirka 50 procent. Omkring en fjärdedel av högeralliansens väljare är mot.
För regeringen är det en ideologisk fråga att staten inte ska äga företag. ”Mats Odell säger också att det är ideologi att sälja” (SvD 20 juni). Politikerna tror själva att marknaden sköter det mesta bäst, men för kapitalisterna är det i första hand i en möjlighet att öka sina profiter. Att upprätta ”marknadens diktatur” i en större del av ekonomin.
Redan efter försäljningen av Teliaaktier för 18 miljarder i våras passerades staten som största ägare på Stockholmsbörsen. H & M-ägarna familjen Persson hade då aktier för 154 miljarder mot statens 152 miljarder. Men även en rad personer tydligt på den kapitalistiska marknadens sida har kritiserat regeringen. Riksrevisor Lennart Grufberg har påpekat att regeringen inte förklarat varför just dessa företag ska säljas ut, samt att man inte gjort några som helst konsekvensanalyser. Den kände aktieexperten Peter Malmqvist, Nordnet, har också kritiserat utförsäljningen av väl fungerande företag. Om försäljningsplanerna av statens ägande i Telia, Vin & Sprit, SBAB, Vasakronan och Nordea genomförs ger det 200 miljarder kronor. Regeringens plan är att använda pengarna för att betala av på statsskulden. Men 200 miljarder skulle bara sänka statens räntor med 8 miljarder per år, dvs lika mycket som dessa bolag gett i utdelning till staten per år de senaste åren. Den nyliberala propagandabyrån Timbro vill att aktier ska delas ut till medborgarna istället, medan ekonomiprofessorn Lars Calmfors vill inrätta en fond där den svenska staten spekulerar i internationella aktier.
Under september-oktober har hela utförsäljningen hamnat i kris, på grund av Carnegieskandalerna. När Carnegies tidigare vd Karin Forseke avgick från sina uppdrag för privatiseringsminister Mats Odell var det med motiveringen att hon och privatiseringarna utsatts för hård politisk kritik. Odells statssekreterare Urban Funered, som tillträtt bara några veckor tidigare, sade sig avgå för att undvika att kritiken skulle ”spilla över på det viktiga projektet med att minska det statliga ägandet”. Men detta har redan inträffat. Även socialdemokraterna krävde i början av oktober att affärerna ska avbrytas, när de känner möjligheten att tjäna på den kritiska opinionen. Samtidigt förklarade dock s tidigare näringsminister Björn Rosengren i en radiointervju att han ångrade att han inte privatiserat mer, samt att "svenska folket" inte vill att staten ska äga företag.
Odells och Maud Olofssons planer för utförsäljningen innehåller fler krishärdar. I det råd som ska utvärdera affärerna ingår bank- och teledirektörer, dvs företrädare för företag som konkurrerar med Nordea och Telia (LO-Tidningen, 2 oktober). De skakiga aktiebörserna har dessutom ökat osäkerheten med privatiseringarna. Även företrädare för regeringspartierna var i början av oktober öppna för att de kan tvingas skjuta upp besluten.
Carnegieaffären avslöjar lögnen bakom argumentet att marknaden sköter företagen bättre. Propagandan för utförsäljningen kan också jämföras med avregleringen av elpriset, som genomfördes den 1 januari 1996. Lägre priser utlovades, men resultatet blev kraftiga höjningar. Offentliga monopol ersattes med privata och bolagiserade energibolag som är totalt dominerande. ”Vad som framför allt offrats… är långsiktigheten”, skrev författaren Ola Larsmo i DN 28 juli. Han konstaterar att målsättningen ändrades från billig el till vinstmaximering, samtidigt som det inte längre finns något övergripande ansvar för elproduktionen.
Pigjobb och vårdnadsbidrag
Båda är direkta slag mot vad arbetarrörelsen och kvinnorörelser kämpat sig till. Till den jämlikhet som nästan alla partier, i synnerhet på 1970-talet, påstod sig stödja hörde kvinnors rätt till fasta arbeten med en lön att leva på, utbyggd offentlig barnomsorg för dagisplats för alla, att arbetet i hemmet ska delas mellan män och kvinnor. Inom arbetarrörelsen – t ex Kommunal och socialdemokratiska kvinnoförbundet – var siktet inställt på sex timmars arbetsdag. Men idag är regeringens kontrarevolution – framdriven av både ideologiska och ekonomiska skäl – extra tydlig i dessa frågor.
Med pigjobb och vårdnadsbidrag uppnår högern: • en uppsplittrad låglönemarknad med osäkra jobb för kvinnor, • nya marknader för privata företag, • mindre resurser till den offentliga barnomsorgen, • ökade klyftor av inkomsterna mellan män och kvinnor, • ytterligare klass- och könsuppdelning av arbetet i de hushåll som har råd med pigtjänsterna, • förstärkt makt åt patriarkala familjestrukturer. Effekten blir också ett slag mot fackföreningarna i den offentliga sektorn.
Pigjobben innebär att högavlönade hushåll kan köpa städtjänster osv för 100 000 kronor och att staten betalar hälften genom skatteavdrag. Kostnaden för statsbudgeten är 1,3 miljarder kronor, varav en miljard är pengar till hushåll som i alla fall skulle ha köpt dessa tjänster (Ordfront magasin, september 2007).
Vårdnadsbidraget innebär att kvinnor får 4 000 kronor i månaden för att vara hemma med småbarn. Där vårdnadsbidrag redan införts – Nacka kommun och i Norge och Finland – är 95 procent av dem som tar ut bidraget kvinnor.
Stoppad rätt till heltid
LO har räknat ut att 170 000 kvinnor idag arbetar ofrivillig deltid. Dvs, de vill ha heltid för att få en lön som det går att leva på, men erbjuds bara deltidsjobb. Andelen deltidsjobb är särskilt hög inom handeln, men gäller också många kvinnor i den offentliga sektorn.
Regeringen slår återigen mot de lägst avlönade, mot arbetarkvinnorna. Här finns en stor potential till kamp, vilket varit tydligt i Handels avtalsrörelser under 2000-talet, då arbetsgivarna tvingats backa från hot om sänkt Ob-ersättning mm.
En ny arbetsmarknadspolitik
Högerregeringen har lagt ner Arbetslivsinstitutet eftersom dess rapporter ansågs stödja facket. Arbetsmarknadsstyrelsen (Ams) skärs ner och ska byta namn till Arbetsförmedlingen. Arbetsmiljöverket har förlorat en tredjedel av sina anslag.
Tusentals arbetslösa har förlorat möjligheten till arbetsmarknadsutbildningar efter nedskärningar på 13 miljarder kronor. Samtidigt genomfördes nedskärningar på Komvux med 600 miljoner kronor, vilket motsvarar en minskning med 20 000 platser varje år.
Skolan
Det var socialdemokraterna med Göran Persson som skolminister som 1989 kommunaliserade skolan. Samma år inleddes med den stora elevkampen mot regeringens skolnedskärningar. Det var ur denna kamp som Elevkampanjen föddes. Med kommunaliseringen blev kommunerna ansvariga för de beslut om skolnedskärningar som var oundvikliga i den allmänna slakten av offentlig service. Detta har sedan drivits vidare, så att skolnämnder, stadsdelsnämnder och enskilda rektorer blivit ansvariga för en krympande budget.
Samtidigt med urholkningen av den kommunala skolan öppnade socialdemokraterna och miljöpartiet för de skolor som kallas friskolor – privata skolor som finansieras av kommunerna. Dessa har ökat takten i undermineringen av de kommunala skolorna och även drivit fram skolnedläggningar. Med högerregeringen och särskilt högerstyre i Stockholms stad ökar nu antalet företag som vill driva skolor dramatiskt. Om alla ansökningar i Stockholm beviljas för läsåret 2008-09 kommer en tredjedel av alla grundskolelever i kommunen att gå i en friskola. Staden får också 10 000 nya gymnasieplatser, trots att man redan hösten 2007 har tomma gymnasieplatser. Ändå går 500 elever i Stockholm utan gymnasieplats därför att de inte är godkända från grundskolan eller inte fått plats dit de sökt.
Friskolorna drivs inte för att förbättra undervisningens kvalitet. Det konstaterade en grupp före detta lärare på Walters gymnasium, en skola som numera finns i tre kommuner. De två huvudägarna tog läsåret 2006-07 ut en vinst på 20 procent – 13,5 miljoner kronor. Eftersom alla skolans pengar kommer från kommunerna är det alltså dessa som står för vinsten. Friskolorna har många sätt att ”spara pengar”: färre behöriga lärare, sämre lärartäthet, lokaler utan matsal, gymnastiksal, laboratoriesalar osv.
Precis som med kollektivtrafiken är det ändå den offentliga sektorn som bär ansvaret och måste rycka in när de privata företagen misslyckas.
För högern är skolan ett högt prioriterat område. Det handlar dels om ideologi, att ”marknaden” driver allting bäst, dels om fortsatta nedskärningar. När det numera ökända Tibblegymnasiet i Täby privatiserades (rektor och en lärare tog över) var det trots motstånd från 85 procent av lärarna och 76 procent av eleverna. Alla andra partier, inklusive fp och kd, bojkottade kommunfullmäktige när beslutet togs, men moderaterna drev igenom det med egen majoritet. De nya ägarnas främsta löfte var att de ska driva skolan ”billigare”.
Högerns löften om satsningar på skolan är en bluff. I Stockholm påstås skolan ha fått nya miljoner, men 40 av 60 rektorer säger att deras skola är förlorare. Bara tre rektorer tycker att de fått mer pengar. Ett skäl till försämringen är att t ex el, vatten och sophämtning blivit dyrare.
Jan Björklund, ny folkpartiledare och utbildningsminister, har i mer än 10 år tjatat om disciplin i skolan, samtidigt som hans parti genomfört stora nedskärningar. Denna linje leder bakåt – till det skolsystem som Sverige hade för 50-60 år sedan. Den allmänna gymnasieutbildningen för i stort sett alla raseras nu med högerns ”gymnasiereform”. Efter 9:an ska eleverna delas upp i teoretiska linjer, yrkesutbildning och lärlingar. Bara de förstnämnda ska ha behörighet att söka till högskolan. Samtidigt försämras möjligheterna att via t ex Komvux ta igen förlorad utbildning. Men sållningen ska börja tidigare, med betyg i 6:an. Flera högerpolitiker talar redan om betygen ska införas i ännu lägre åldrar. Betyg i ordning och uppförande innebär ytterligare sållningsmöjligheter och en dusch av konservativ ideologi.
Ambitionen är inte att åtgärda de växande klyftorna inom utbildningen, utan att vidga och befästa dem. Högern vill ha ett nygammalt system, där arbetarbarn inte längre ska anses ”behöva” språk eller andra ämnen. Lågavlönade ska inte heller ha möjlighet till vidareutbildning, utan förbli lågavlönade.
Inom högskolor och universitet ökar den ekonomiska pressen på studenterna. En undersökning från fackförbundet SIF visade att ”en fjärdedel av studenterna överväger att avbryta studier pga ekonomi”. Den förre fp-ledaren Leijonborgs förslag om en examenspremie till ”duktiga” elever kritiserades av Stockholms studentkår för att öka de ekonomiska klyftorna. Den ekonomiska situationen är en av flera frågor som skulle kunna utlösa studentprotester i Sverige. Bostadskrisen, de höga hyrorna och marknadsanpassningen av utbildningen är andra. Även om det verkar lugnt på ytan kan student- och elevprotester snabbt flamma upp, även i Sverige.
Vården
Vård och omsorg fick de hårdaste smällarna under Göran Perssons ”världsrekord i nedskärningar”. 1990 var Sverige i topp inom OECD (27 industriländer) vad gällde vårdens andel av BNP, idag är Sverige på 13:e plats.
Med nedskärningarna har, precis som inom skolan, följt privatisering som finansieras av offentliga sektorns pengar. Privata företag driver vårdcentraler även i landsting som styrs av socialdemokraterna och vänsterpartiet, t ex Norrbotten och Västmanland. Högerregeringen har rivit upp den så kallade stopplagen, vilket innebär att även de stora akutsjukhusen kan privatiseras. Men också sjukhusens avdelningar öppnas för privata bolag. Ett privat bolag har nu ansökt om att göra alla hjärtoperationer på Karolinska sjukhuset, vilket är nästan alla i hela Stockholms län. I Svenskt Näringslivs långtidsutredning ligger hälso- och sjukvård i topp för ökade investeringar och nya jobb, dvs nya privata vårdbolag.
Även inom vården är Stockholm ett skyltfönster för vad högerns politik innebär. Här har högeralliansen beslutat om ny fördelning mellan olika områden, med vårdcentraler i fattiga områden som förlorare. Vårdcentraler ska också kunna bildas av nya privata företag, som en motsvarighet till friskolorna. Det enda som krävs är att landstinget ger grönt ljus för att öppna en ny vårdcentral. Sedan är det upp till vårdcentralen att lista så många patienter som möjligt. ”Patientens val styr vilka vårdcentraler som överlever”, säger politikerna. En ägare av en sådan ny vårdcentral säger till Dagens Nyheter att fördelarna är att slippa landstingets lönesystem och regler för övertalig personal. Vi ska inte glömma att listningssystem var det som föregick massnedläggelsen av vårdcentraler i den s, fp och c-styrda Västra Götalandsregionen 2004, något som RS ledde en långtgående och avancerad kamp emot, speciellt i Hammarkullen
I Stockholms landsting planeras också avgifter för rollatorer och rullstolar, på 1 200 kronor respektive 500 kronor per år. Enbart avgifterna på rollatorer ska ge landstinget 6,4 miljoner kronor.
Kommunerna säljer ut
Högern säljer ut det mesta av kommunal service i Stockholm. Sjukhem, äldreboenden, hemtjänst, fritidsgårdar, förskolor, dagverksamhet för förståndshandikappade, stödteam på socialen, parkskötsel, medborgarkontor osv.
Detta genomförs i rekordfart parallellt med att en New York-modell ”med hårdare tag” mot socialbidragstagare och arbetslösa införs. ”Vi begär mer av den som vill ha hjälp från oss”, förklarade det moderata borgarrådet Ulf Kristersson i Stockholm.
Skolnedläggningar i Stockholm, som är ett resultat av friskolorna, har under 2007 lett till kamp från föräldrar, elever och personal. Ytterligare 15-20 skolor hotas helt eller delvis av nedläggning inför läsåret 2008-09.
Trafik och miljö
Att högerregeringen företräder bilindustrin är tydligt i dess politik. I budgeten för 2008 satsar man sex gånger mer på motorvägar än på underhåll av järnvägarna. När billtullarna i Stockholm återinförs är hela syftet att finansiera nya stora vägprojekt., medan avgifterna på kollektivtrafiken chockhöjs. Redan under s-regeringarna har buss- och järnvägstrafiken privatiserats och avreglerats.
Precis som så många andra politiker världen runt säger sig Fredrik Reinfeldt vara oroad av klimathotet. Men hans politik av ”marknadslösningar” kommer bara att förvärra problemen. När kommunala lägenheter säljs förloras möjligheten till ett offentligt program för upprustning och energisparande. Och på energimarknaden bryr sig bolagen inte om miljön, utan om vinst, bonusar och aktieutdelningar.
Upprustning av statens repressiva organ
Den nyliberala högerpolitiken skapar ett hårdare samhälle med ökade sociala problem och risk för kriminalitet. Vägen bort från ökad kriminalitet är att förbättra välfärden för alla, men högerpolitiken innebär istället fler poliser (4000 fler fram till 2010), vakter och övervakning. Lagar som enligt politikerna är riktade mot terrorism kan i framtiden användas även mot protesterande arbetare och ungdomar.
Regeringen driver också på för ”hårdare tag” från Försäkringskassan och andra myndigheter. Detta sker både för att spara pengar och för att misstänkliggöra t ex sjukskrivna, vilket är ett försök att ställa grupper av arbetare mot varandra.
Flyktingpolitiken
Moderaterna med nuvarande flyktingministern Tobias Billström som talesman var de som hårdast vägrade ge amnesti till flyktingar under den stora amnestikampanjen 2005. M var också mot att de apatiska barnen skulle få stanna. Tobias Billström erbjuder nu bidrag för att flyktingar som regeringen vill kasta ut ska lämna landet.
Regeringen drar också åt tumskruvarna för nyanlända. ”M ställer nya krav på flyktingar” sammanfattade Svenska Dagbladet i en rubrik. Det betyder bland annat att asylsökande ska tvingas flytta till av staten utvalda kommuner. De har fått uppehållstillstånd måste kunna försörja anhöriga som vill flytta till Sverige. Försämringarna för flyktingar sker tvärs emot den starka opinion som manifesterades 2005.
Arbetskraftsinvandring
Högern talar om att ”öppna för arbetskraftsinvandring” samtidigt som man utvisar flyktingar och tvingar papperslösa att arbeta under slavvillkor. Moderaternas arbetskraftsinvandring är ytterligare ett sätt att öppna för nya låglönejobb. ”Huvudspåret är att arbetsgivarna får avgöra när de vill rekrytera utomlands”, sammanfattade Dagens Nyheter.
Här finns ytterligare en viktig utmaning för fackföreningarna. Facket måste ta strid för att för att ha full insyn i nyanställningar och att lika villkor ska gälla, avtalsenlig lön och villkor, för svenska och utländska arbetare i Sverige. Facket måste också protestera mot försämringarna för flyktingar. Ett slag mot en grupp är ett slag mot alla arbetare.
Kultur
Att regeringen avskaffade fri entré på museerna är en symbol för dess politik på alla områden, att låta pengarna styra och att öka klyftorna.
6. DE ETABLERADE PARTIERNA
Socialdemokraterna
Efter partiets sämsta valresultat någonsin har socialdemokraterna sedan valet 2006 ökat kraftigt i opinionsmätningarna. Från 34,9 procent i valet till 42,8 procent i Sifos mätning den 16 september 2007. Men vilken politik står socialdemokraterna för? Vilket parti är det som återfår regeringsmakten 2010 om dagens stöd blir valresultat?
Socialdemokratin var under hela sitt långa regeringsinnehav 1932-76 ett arbetarparti, om än med en borgerlig ledning. Partiet reflekterade arbetarklassens politiska åsikter och tryck, och stod officiellt för en stegvis övergång till socialism. Men på 1980-talet inleddes övergången till ett helt och hållet borgerligt parti. ”I efterhand står det klart att den socialdemokratiska partiledningen alltför länge försökte hålla fast vid något som redan gått förlorat”, skriver Ingvar Carlsson (statsminister 1986-91 och 1994-96) i sina memoarer. Den nya högerkursen från socialdemokraterna ledde på 80-talet till de första nedskärningarna i kommunerna någonsin, avreglering av valutahandeln och en skattereform som bröt med ”principer som i årtionden gällt” (Carlsson), genom att nu gynna de rika. Den offentliga sektorns andel av BNP sjönk från 67,5 procent 1982 till 61,5 procent 1988.
Åren för socialdemokratin i opposition under Carl Bildts högerregering 1991-94 ledde inte till någon omprövning. Istället gjorde den socialdemokratiska ”oppositionen” upp med Bildt om gigantiska nedskärningspaket. I memoarerna beskriver Ingvar Carlsson hur socialdemokraterna inför återkomsten i regeringsställning 1994 förberett en ännu större nedskärningschock. Ursprungliga planer på en 61-miljarderkronorsåtstramning ökades på med 20 miljarder till EU-avgiften och ytterligare 20 miljarder för att ”sanera budgeten”.
Socialdemokratins övergång till det borgerliga lägret blev definitiv med stalinismens kollaps i Sovjet och Östeuropa 1989-91 och med den intensifierade kapitalistiska globaliseringen. S-partiet tog på sig uppgiften att EU-anpassa det svenska samhället, dvs att börja riva de reformer man själv infört.
1958-59 inrättade socialdemokraterna pensionssystemet ATP efter en folkomröstning och en bitter strid mot högerpartier och arbetsgivare. I mitten av 1990-talet skrotade man samma system, nu i allians med moderaterna och folkpartiet. ”Vi har inte längre råd med ATP” betydde att kapitalisterna inte hade ”råd” med ATP.
Journalisten Åsa Linderborg konstaterade hur socialdemokratiska gräsrötter ”tittar på den önskelista SAF formulerade i början av 1980-talet och ser att näringslivet fått igenom allt: nytt pensionssystem, EU-medlemskap, försämrad arbetsrätt, nedskärningar i offentlig sektor, privatiseringar och så vidare – en lista utan slut” (ur antologin Makten framför allt, om Göran Persson). För detta har Persson fått beröm även av Urban Bäckström, vd på Svenskt Näringsliv: ”Tidigare ’gamla’ arbetsgivarkrav som avreglerad kreditmarknad, inträde i EU och självständig Riksbank har genomförts. De som genomförde dem var modiga politiker…”. Bäckström efterlyste samtidigt en ”ny reformfas”, dvs att den ”modige” Persson skulle följas av Reinfeldt (SvD 25 juni 2006).
Kapitalisterna har ända sedan arbetarrörelsens uppkomst strävat efter att minska arbetarklassens inflytande i sina egna organisationer och försökt locka dess ledning att leva en borgerlig livsstil. När socialdemokratin på 1990-talet drev en borgerlig politik, skrotade alla mål om samhällsförändring, förlorade arbetarmedlemmarna och sågs av resten av arbetarklassen som ett parti i mängden – bara en gradskillnad från moderaterna – var processen av förborgerligande avslutad. Socialdemokraterna var inte längre ett arbetarparti eller ett folkrörelseparti. Det innebär inte att det inte fortfarande finns ett äldre skikt socialdemokrater som skulle vilja ha en annan politik. Men dessa står helt utan inflytande över partitoppens kurs.
Att socialdemokraterna sedan fortsatte i samma riktning även sedan man inte längre kunde hänvisa till den akuta ekonomiska krisen underminerade partiets inflytande ytterligare. Med dagens högerregering finns det ändå många arbetare som frågar hur m-alliansen kunde vinna. Men samma arbetare vet att Perssons politik också innebar ökade klyftor och att det inte finns några garantier att nästa s-regering kommer att riva upp Reinfeldts attacker på arbetslösa, privatiseringar mm.
Att socialdemokraterna, tillsammans med v och mp, idag leder skyhögt i opinionsmätningarna beror enbart på det starka motståndet mot regeringen, inte på socialdemokraternas egen politik. Som DN:s tecknare Magnus Bard illustrerade det: Mona Sahlin leder en roddtävling över Reinfeldt, utan att röra årorna och ropar ”Look, no hands”. Samma poäng gjorde Svenska Dagbladet: ”På den andra planhalvan har den rödgröna oppositionen inte heller tagit så många initiativ, utan har under det gångna året legat lågt.” (SvD 5 september)
Göran Perssons ledarstil, girighet och uppdrag som konsult för JKL, har ställt honom i särklass som företrädare för den nya socialdemokratiska ledningens förborgerligande. Redan tidigare har en rad s-ministrar blivit direktörer eller rådgivare till kapitalistgrupper, t ex Björn Rosengren, Erik Åsbrink och Jan Nygren. Persson och de andra står inte för några idéer eller mål överhuvudtaget vid sidan av att berika sig själva.
Men Perssons avgång innebär inte en öppning åt vänster, även om s-toppen kommer att "blinka vänster" i en del symbolfrågor, t ex att inte avskaffa förmögenhetskatten. I själva verket förbereder den socialdemokratiska ledningen att överta stora delar av den politik som högerregeringen nu genomför. Det gäller t ex skolpolitiken och skattesänkningarna. På arbetsmarknaden är småföretagande, tjänstesektorn och ”starkare arbetslinje” nyckelord i det nya rådslag som (s) nu genomför – dvs i stort sett kopierade från regeringens linje. S-ledningens alternativ budget ger stöd till 31 av 38 miljarder av Reinfeldts inkomstskattesänkningar. Socialdemokraterna har också uttalat sig för att flyktingar som fått uppehållstillstånd under de första åren inte ska få välja vilken kommun de ska bo i. Inom utrikespolitiken har skillnaderna under en längre tid varit obefintliga.
Denna kurs visas redan idag i kommuner och landsting. Socialdemokraterna har egen majoritet i Luleå kommun där man nu planerar att privatisera lokalvården som ett första steg mot ytterligare privatiseringar. ”Det är egentligen allt som kan konkurrensutsättas” säger s-kommunalrådet Karl Petersen. Inte ens kommunens egna utredningar säger att privatiseringarna ger några ekonomiska fördelar, men Petersens uppfattning är att privatiseringarna är "moderna" och populära i de skikt han vill få stöd av. Lokalvårdarna har tagit strid mot privatiseringarna och fått stöd av bland andra Metall på SSAB. I Luleå genomförs också stora nedskärningar inom skolan. Också i s-styrda Södertälje privatiseras städningen. I Umeå samarbetar den socialdemokratiska kommunledningen nära med det lokala byggkapitalet samtidigt som man fortsätter nedskärningarna inom t ex äldreomsorgen. I Stockholm har socialdemokraterna inte opponerat sig mot den gigantiska konkurrensutsättningen av offentlig verksamhet.
Ett starkt symboliskt exempel på den nya socialdemokratin är att Norrländska Socialdemokraten (NSD), som länge var Norrlands största dagstidning, sedan i somras har en moderat stiftelse som huvudägare. Samordningen med moderata Norrbottenskuriren innebär samtidigt att mer än 20 jobb rationaliseras bort.
Socialdemokraternas utveckling är likadan internationellt. I både Tyskland och Österrike sitter s-partierna i koalitionsregeringar med moderaternas systerpartier.
Den svenska socialdemokratins största tillgång inför nästa val är högeralliansens impopularitet, som gör en s-seger trolig. Men det finns även en möjlighet att (s) förlorar, precis som i valet 1979 då högern styrt i tre år. Att stödja (s) till varje pris – som en del stödde John Kerry i valet mot Bush 2004 – kan sluta i besvikelse, utan att det några verkliga löften om en kursändring.
Högeralliansens partier
Högeralliansens partiledare har bundit samman sina öden. Alliansen ses som en genialisk taktik för att "bryta sossefieringen i Sverige", som Maud Olofsson uttrycker det. Det var dock en sak att hålla ihop i framgång, men med sjunkande opinionssiffror kan de inre problemen öka. Moderaterna dominerar vad gäller antalet väljare, men trots att de andra partierna knappt existerar vid sidan av det parlamentariska arbetet har de var sin partiapparat som kämpar för sin överlevnad. I förlängningen kan det leda till sprickor och även splittringar i alliansen, men i en verklig kris kanske också sammanslagningar eller övergångar mellan partierna.
Moderaternas nya ledning – Reinfeldt, Borg, Littorin och Schlingmann – har försökt ”förnya” partiet så mycket som möjligt. Till de egna medlemmarna handlar det mest om att framstå som skickliga taktiker, som genom att välja strider vid rätt tillfälle kan vinna val. Men krisen med Mikael Odenbergs avgång som försvarsminister blottade en misstro mot denna strategi inom det moderata partiet. De flesta moderata ledarsidorna i dagspressen gav stöd till Odenberg, som därmed har en plattform när de ”gamla” moderaterna känner att det finns möjlighet till en comeback.
Folkpartiets nya profil under 2000-talet är som reaktionärt kravparti: svenskatester för invandrare, disciplin i skolan, hårdare straff, rättegångar även för barn, jakt på påstådda fuskare i socialförsäkringarna. Fp står numera också till höger om moderaterna i kraven på Natomedlemskap, starkare stöd till USA:s krig och att regeringen ska riva upp arbetsrätten.
Centerpartiet har under 2006-07 blivit Svenskt Näringslivs favoritparti. Centerpartister är de som hårdast attackerar fackliga rättigheter och som vill t ex förbjuda kommuner att driva verksamhet som kan privatiseras. Omsvängningen är tydligast bland de unga, mycket få, centerpartisterna, särskilt i ”Stureplanscentern”, som också fått med sig partiledaren Maud Olofsson på de flesta av sina nyliberala idéer. Både folkpartiet och centern hoppas kunna gå framåt, vilket i så fall sker på moderaternas bekostnad.
Kristdemokraterna är, tillsammans med moderaterna, det parti som starkast känner hotet från sverigedemokraterna. Det är faktiskt möjligt att kd åker ur medan sd kommer in i riksdagen i nästa val. De båda partierna ligger också nära varandra i sin konservativa syn på familjen, kvinnans roll och HBT-personers rättigheter. Inom den ekonomiska politiken ligger kd nära centern, bland annat i synen att offentliga sektorn inte ska äga företag och för ytterligare skattesänkningar för de rika.
Dessa högerpartier skulle inte klara sig utan det dagliga stöd de har från media, utbildningsväsende och andra delar av det etablerade samhället, samt de stora partistöd som delas ut av stat, kommuner och landsting. Symptomatiskt var att när ”alliansen” firade i centrala Stockholm ett år efter valet kunde de bara samla några hundra personer, däribland de flesta av sina riksdagsledamöter. Med växande ekonomiska problem kommer de etablerade partierna också att drabbas av kriser och ännu snabbare byten på sina förtroendeposter än idag.
Vänsterpartiet
Politiskt är v i en liknande bana som socialdemokraterna, även om partiet har en annan retorik. Men partiet är frånvarande i kampen, både i protesterna mot regeringen och i lokal kamp. Ingen kursändring är heller i sikte, efter 15 år av stöd till socialdemokratisk högerpolitik i riksdagen och en rad kommuner och landsting. Partiets presschef, Jenny Lindahl Persson, förklarade också när hon tillträdde att partiet inte alls är så radikalt som folk tror.
När radions P1 intervjuade v-ordföranden den 28 september 2007 var det under rubriken ”Var finns Lars Ohly?” Svenska Dagbladet konstaterade redan i vintras att ”ledningen har fått hård kritik för att vara passiv och osynlig i opposition” och Lars Ohly svarade då att: “Det har varit tungt att hitta en ny roll, att inse att det vi skriver och säger och tycker inte blir omsatt i verkligheten.” Han förklarade då också att ”analysen av höstens valnederlag är inte klar” (SvD 13 februari 2007). Både kommentarerna visar hur v-ledningen helt fokuserar på riksdagsarbetet – i en situation när kampstämningarna ökat ute i samhället. Dessutom verkar Ohly anse att partiets politik tidigare blev "omsatt verkligheten", dvs tar ansvar för politiken under Persson.
Vänsterpartiet är ett kraftigt försvagat parti, med svagare förankring än någonsin och nästan bara förtroendevalda som verkliga medlemmar. Politiskt har man även tappat 1990-talets profilfrågor, Nej till EU, som man inte längre driver, och feminismen. Att partiet tappat stöd beror dock främst på att allt fler sett att skillnaden mellan s och v är obefintlig. Ledningen är fortsatt helt inriktad på att få chansen i en koalitionsregering med socialdemokraterna. Lars Ohly hänvisar ofta till de 13 socialdemokratiska budgetar som v gett stöd till i riksdagen, samt samarbetet i många kommuner. Om Mona Sahlin som s-ledare säger Ohly: ”Jag ser definitivt inte några problem som inte fanns där med Göran Persson.”
Ju närmare valet 2010 kommer, desto mer kommer media att fokusera på att s, v och mp ska bilda en allians. Det är under förutsättning att högeralliansen inte spruckit. Partiledningarna i de tre partierna kommer att försöka framstå som ett enat alternativ. Om det bara hänger på v-ledningen skulle det antagligen bli en allians. Men det är socialdemokraterna som avgör, och s vill helst slippa belastningen av ett samarbete som i förväg utlovar en koalitionsregering.
Miljöpartiet
Miljöpartiet är inställt på att bilda en koalitionsregering med s efter nästa val. Men partiet håller samtidigt dörren öppen för samarbete med högeralliansen i flera frågor. I synen på friskolor har mp samma syn som högern. Detsamma gäller arbetsrätten, där miljöpartiet gett stöd till urholkningar i lagen om anställningsskydd i mindre företag. Nu kommer mp också att ge stöd till regeringens förslag om arbetsraftsinvandring, dvs öppnar för en låglönemarknad. I Haninge kommun har partiet formellt gått med i en styrande högeralliansen, som genomför bl a skolnedskärningar och privatiseringar. I vissa grupper kommer mp att ge socialdemokraterna och Mona Sahlin en bättre image, särskilt i miljöfrågor. Men i praktiken är miljöpartiet ännu ett i svagt parti, bestående av förtroendevalda i kommunerna, som accepterat de kapitalistiska ramarna och är berett att driva högerpolitik vad gäller ekonomi och arbetsrätt.
Partiernas politiska kris
Riksdagspartierna har allt svagare förankring och befinner sig antingen i kris eller på väg mot kris. Medlemstalen har sjunkit snabbt i takt med att politiska beslut ofta handlar om försämringar och minskade resurser. Detta märks även i toppen. Både s-regeringarna och nu högeralliansen har värvat politiskt oerfarna personer till ministrar och andra toppuppdrag. För Reinfeldts regering ledde det snabbt till att två nyliberala statsråd tvingades avgå. Eftersom både s och m driver en politik i linje med borgarklassens idéer har de ingen brist på nya kandidater, det kräver ingen särskild politisk skolning för att påstå att marknadslösningar är bäst. Men bristen på förankring och kontakt med vanligt folk blir generande tydlig av uppmärksamheten runt Fredriks Reinfeldts besök på ett fåtal arbetsplatser. Det gäller inte minst hans egna hänvisningar till dessa halvtimmesbesök i verkligheten.
De i grunden svaga partierna pumpas upp av enorma offentliga bidrag och medias bevakning, särskilt av partiledningarna. Partierna är mer toppstyrda än tidigare. Partiledare som Maud Olofsson, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt har ändrat partilinjen i flera frågor utan någon som helst diskussion.
Det blir allt svårare att skilja partierna och dess representanter åt. De får numera också samma typ av jobb om de lämnar politiken. För rikdagsinriktade politiker är politiken ett avstamp i karriären och inte ett uppdrag för att genomföra ett program.
Den här situationen lämnar fortsatt utrymme för nya partier, som t ex Junilistans sensationella resultat i EU-valet 2004. Det ökar också hotet att sverigedemokraterna ska gå framåt ytterligare i nästa val.
Huvudorsaken till den starka misstron mot politiker är förstås politikens innehåll. Krisen kan inte överkommas med "nya" partier och politiker som driver samma politik som de gamla. Att det idag inte finns något arbetarparti kan också leda till lägre valdeltagande och ett tvivel på att ett sådant parti överhuvudtaget kan bildas. De ännu begränsade exempel på lokal förankring och kämpande arbetarpolitik som Rättvisepartiet Socialisterna kan erbjuda är därför mycket viktiga.
7. FACKFÖRENINGARNA
Fackföreningsrörelsen befinner sig i en växande kris, både i Sverige och internationellt. Dess privilegierade och byråkratiserade ledningar förstår varken situationens allvar eller varför facket befinner sig under attack. I Sverige är topparna en del av den socialdemokratiska apparaten, samtidigt som de vant sig vid samförstånd med kapitalisterna. Nu ställs de inför både högerregeringens strategi att underminera fackets styrka och ett allt mer aggressivt Svenskt Näringsliv. Frågan om facket ska kämpa eller underkasta sig ställs på sin spets, och handlar om hela fackföreningsrörelsens överlevnad.
LO tappade 96 890 medlemmar från januari till augusti 2007, och takten i medlemsminskningen har ökat under året. Kommunalarbetareförbundet förlorade 26 000 medlemmar. Även TCO-facken har förlorat medlemmar, omkring 40 000 under samma period. Ännu fler har gått ur a-kassan, sammanlagt 324 300 personer till och med augusti månad (LO-Tidningen 14 september, och IAF, Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen).
Detta är precis vad de nya moderaterna hoppats på. Under täckmantel av att försvara den ”svenska modellen” och arbetsrätten attackeras a-kassan för att underminera facket. Att det dessutom innebär ökade ekonomiska bördor för lågavlönade och nedskärningar i offentliga sektorn är en bonus för högern. Fackföreningarnas höga medlemstal i Sverige har till en del berott på fackens ansvar för a-kassan.
De som lämnat facket är ofta de med ”låg inkomst, äldre och de som varit medlemmar en kort tid”. Inom t ex Handels, där många jobbar deltid, har den som har 60 procent arbetstid en a-kasseavgift på 10 procent av nettolönen (LO-Tidningen 14 september). Med en obligatorisk a-kassa från 2009 är risken uppenbar att mångdubbelt går ur facket.
Men fackets kris började inte med högerregeringen. Redan innan var bara hälften av de unga under 25 år medlemmar i facket. Inom vissa branscher, t ex hotell & restaurang och i storstäderna har medlemstalet fallit under många år. Inom facket motsvaras det minskade medlemstalet av kraftigt minskat antal aktivister och en brist på förtroendevalda.
Det ökade arbetstempot och den ökade pressen på arbetsplatserna – hot om utflyttning, neddragningar och privatiseringar – har tystat många fackliga företrädare. Den fackliga tiden för förtroendevalda att agera på arbetstid har krympts. Den centrala ledningen har saknat en strategi för att svara på detta. Enskilda löntagare och medlemmar har inte motiverats att vara medlemmar och då valt att spara pengar genom att gå ur.
Facket har under decennier utsatts för ständiga angrepp från högerkampanjer, inte minst i media. Under de senaste åren har dessa kraftigt trappats upp. När den fackliga ledningen inte svarat, utan snarare backat och anpassat sig, har det spätt på en redan existerande misstro. Det fackliga agerandet har varit motsatsen till att motivera fortsatt medlemskap.
Formade i strid
Fackföreningarna är arbetarklassens kollektiva organisering, som byggdes upp under hård kamp mot repressionen från stat och kapitalister. Det var arbetarnas kamp, i Sverige och internationellt, som tvingade fram kortare arbetsdag, bättre arbetsvillkor och demokratiska rättigheter. Sundsvallstrejken 1879, rösträttstrejken 1902, storstrejken 1909, den ”svenska revolutionen” 1917, 1920-talet då strejkerna var flest i Europa, Ådalen 1931 och 30-talets strejker, samt Metallstrejken 1945 är händelser som formade det svenska samhället. Dessa kamptraditioner var avgörande för arbetarrörelsens möjligheter att tvinga fram reformer under perioden efter andra världskriget. Det relativa lugnet efter kriget bröts av gruvstrejken 1969, som följdes av en allmän radikalisering i samhället, som också sammanföll med ungdomsradikaliseringen och rörelsen mot USA:s krig i Vietnam.
Fackföreningsrörelsen lever på gamla meriter. Samtidigt upprätthålls myten om ett speciellt ”svenskt lugn”, att arbetare i Sverige skulle vara fogligare än i resten av Europa. För att idag återvinna förtroendet och vända trenden i medlemsfall krävs att LO och TCO tar strid mot högerregeringens attacker. Men ännu finns inga tecken på detta, snarare tvärtom. Under attackerna på a-kassan vägrade LO-ledningen länge att agera. När man till sist organiserade demonstrationen den 14 december var det på grund av massiva krav från fackföreningar som ställde samma krav som Rättvisepartiet Socialisterna, på en politisk strejk. När LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin tillfrågades varför man satsat så lite, så sent, svarade hon att LO-ledningen försökt övertyga enskilda riksdagsledamöter inom högeralliansen! TCO å sin sida organiserade enbart en utdelning av kaffe utanför riksdagshuset. Ingen verklig mobilisering ägde rum inför 14 december. LO-ledningen vill inte ha ”för stark” konfrontation, men vet inte heller hur man gör om man skulle vilja mobilisera. Deras motivering för att inte delta den 18 september 2007 ingick också en oro att demonstrationen skulle bli liten. Detta visar också på topparnas svaga förankring och dåliga uppfattning om stämningarna bland de egna medlemmarna.
Rättvisepartiet Socialisterna har en helt annan inställning. Det handlar inte om att bara registrera en protest, att visa en åsikt. RS utgångspunkt är – hur kan attackerna stoppas? Det handlar om att utvecklas en kamplinje och ett program som kan vinna. När LO:s andra ordförande Erland Olausson argumenterar mot kraven på politisk strejk är det med argumentet att regeringen faktiskt vunnit valet. Underförstått att den har "rätt" att få sitta kvar och föra sin högerpolitik. Men det är i så fall ett argument mot all form av opposition. Varför demonstrera om man inte vill uppnå något? LO-ledningens enda syfte blir i så fall att mobilisera stöd för socialdemokraterna i nästa val.
En politisk strejk på hösten 2006, som till och med skulle ha varit laglig, hade skakat om den nya regeringen rejält. Opinionssiffrorna, som vände i ilskan över a-kassan, skulle ha tippat över ännu tydligare. Men ännu viktigare är att arbetare och tjänstemän skulle ha känt sin egen styrka. En liten del av förlorade traditioner skulle ha återtagits och öppnat för fortsatt kamp. Men istället fick LO-medlemmarna en engångsdemonstration utan effekt, som följdes av att regeringen presenterade nya attacker. Ytterligare ett uttryck för den fackliga ledningens oförmåga är ”IF Metalls kampanj mot förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen” som ”pågått under hela sommaren för att informera medlemmarna om vad som händer”. Denna kampanj lämnade den 25 september in 4 170 namnunderskrifter till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. Alltså hade bara 1-2 procent av medlemmarna skrivit under! (Dagens Arbete 26 sept)
Wanja Lundby-Wedins tal i Visby sommaren 2007, där hon öppnade för att mjuka upp strejkrätten, underströk LO-ledningens strävan efter samförstånd. LO:s andre ordförande Erland Olausson har drivit på för denna linje och säger att LO måste vara beredd att kompromissa om förhandlingsordningen, hur förhandlingar ska gå till, varselregler inför en konflikt och när en opartisk ordförande ska kallas in för att lösa tvister. Svenskt Näringsliv har inbjudit till samtal, särskilt om konfliktregler och lagen om anställningsskydd, las. De vill förbjuda sympatiåtgärder, införa längre varseltider och införa regler mot ”samhällsfarliga” konflikter. Med konflikter som salladsbaren Wild n Fresh (där facket lade en blockad när företaget vägrade acceptera kollektivavtal) och Byggnads krav på fackliga avtal vid skolbygget i Vaxholm som propagandavapen vill Svenskt Näringsliv att företag utan avtal och fackliga medlemmar ska få undantagsregler. LO-ledningen signalerar nu att den är beredd att ge upp utan strid.
Svenskt Näringsliv under Urban Bäckström har skärpt tonen mot facket. ”Svenskt Näringsliv verkar söka fortsatt strid – åtminstone med LO”, skrev arbetsmarknadsreportern Cecilia Axelsson efter arbetsgivarnas stämma (SvD 31 maj). Ändå välkomnades arbetsgivarnas invit till samtal av LO-toppen. ”Det kännas väldigt bra att Svenskt Näringsliv sträcker ut en hand. Visst kan vi mötas i en diskussion och se om vi kan hitta gemensamma lösningar på de problem vi ser på arbetsmarknaden”, svarade Wanja Lundby-Wedin. Uttalandet var helt i linje med arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, som sade sig vara ”väldigt glad” att Svenskt Näringsliv nu hakade på LO-ledningens sommarutspel.
LO har fortfarande en stark central byråkrati, även om man de första åren på 2000-talet minskade antalet centralt anställda från 275 till 170. Denna byråkrati har knutit sitt eget öde till kapitalet och staten snarare än till medlemmarna. För LO centralt bekostas 10 procent av verksamheten av aktieinkomster. Wanja Lundby-Wedin är dessutom ordförande i Folksam, som är en stor penningplacerare.
För fackföreningarnas överlevnad krävs att medlemmarna tar makten, att arbetsgivarnas allierade inte längre styr. Privilegier och byråkrati måste avskaffas. Striden mellan medlemmar och ledning är dock ingen rätlinjig process. Till en början kommer kritik mot ledningarna också att uttryckas genom fortsatt passivitet och att medlemmar går ur. Lokala aktivister med förankring, särskilt marxister med ett klart program, kommer att spela en viktig roll för att visa att fackföreningarna kan vara aktiva och kämpande, på medlemmarnas sida.
Avtalsrörelsen 2007
Denna avtalsrörelse är i sig ett monument över fackledningarnas oförmåga. Storföretagens vinster var under 2006-07 större än någonsin. LO:s egen rapport om 50 verkställande direktörer visade att de numera tjänar i genomsnitt 51 gånger mer än en industriarbetarlön. Vd-lönerna ökade med i snitt 400 000 kronor, till 3,4 miljoner kronor. Men istället för att använda dessa argument för att ställa rejäla lönekrav för arbetarna, oroades fackliga ledare främst över de politiska konsekvenserna. ”Om löneutvecklingen fortsätter i samma takt för vd:arna tror både Erland Olausson och Sture Nordh att det finns risk för allvarliga spänningar i samhället”. De båda varnade för att klyftorna skulle ”skapa en förtroendekris”. (SvD 8 juni)
Nu startade LO avtalsrörelsen med ett ”ansvarsfullt” bud på löneökningar med 3,9 procent. Det skulle ha betytt en kostnad för arbetsgivarna på 39 miljarder, att jämföra med aktieutdelningar på över 200 miljarder kronor. Kraven saknade helt förankring hos medlemmarna, som fick ytterst begränsad information om avtalsrörelsen. Metall gjorde upp först, på låg nivå och dessutom för tre år. Detta bakbinder facket mitt i en högkonjunktur och med en högerregering som hela tiden kommer med nya attacker. De lokala fack som förberett sig för lönekamp var starkt kritiska. Upp till en tredjedel av förbundets avtalskonferens var kritiska. ”Inga applåder för Stefan Löfven” konstaterade Offensiv när Metallordföranden senare besökte gruvarbetarna i Malmberget. De förbund som senare gjorde upp lyckades bättre i de fall som ledde till varsel eller kortare strejker, t ex Byggnads och Handels, men även dessa förbund var delvis bakbundna av LO. Deras agerande berodde på ett starkt tryck från medlemmarna.
De bästa avtalen uppnåddes genom lokala strejker eller där det fanns stämning för strejk som ökade trycket. Den unika gruvstrejken i mitten av maj – drygt två dygns sittstrejk på LKAB:s arbetsplatser – tvingade fram 1000 kronor mer i månaden till bergarbetare och 500 kronor till dagtidare. Ytterligare pengar kan bli resultatet av ett under strejken utlovat nytt lönesystem. Även Volvo Lastvagnar i Göteborg fick rejäla ökningar i det lokala avtalet. Strejk från kabinpersonalen på SAS lyckades också, åtminstone tillfälligt, stoppa en del av de drastiska försämringar bolaget planerat att införa.
Rättvisepartiet Socialisterna har som enda parti gett fullt stöd till strejkande arbetare och tjänstemän. Men vi är också medvetna om de begränsningar som dagens fackföreningar har. När Kommunals ledning utlyste strejken 2003 var det egentligen mot förbundsordföranden Ylva Thörns vilja. Istället för att ordentligt förbereda en strejk – med argument, försök att vinna maximalt stöd från andra arbetare, riktiga strejkvakter och demonstrationer mm – genomförde Kommunal en stafettstrejk med alltför liten offentlig effekt. Trots det hade kommunalarna massivt stöd, vilket kämpande grupper så gott som alltid får i dagens situation. Men strejken slutade i en kalldusch när förbundsledningen skrev på ett avtal som liknade arbetsgivarnas första bud. Många medlemmar diskuterade i det läget att lämna förbundet och fick en misstro mot strejkvapnet.
2007 har Kommunals avtal presenterats som en framgång av förbundsledningen och i media. Men aktivister i förbundet upptäckte snabbt att så inte var fallet. Avtalet innehöll ingen lönehöjning alls under 2007, det fanns ingen individgaranti på kvinnopotten för 2008, minimilöner ökades minimalt, avtalet gör stor skillnad på utbildade och outbildade, det innehåller inga lokala påslag förrän 2009 och ingen rätt till heltid.
I Kommunals avtal för medlemmar i privatiserade verksamheter har facket helt lämnat walk over. ”I det nya avtalet får individuell lönesättning tydligare genomslag.” ”Fördelningen sker främst i lönesamtal mellan individen och arbetsgivaren, bekräftar Maria Hansson, ombudsman på Kommunal.” Motparten, Arbetsgivaralliansen, förklarade sig också nöjda eftersom avtalet inte innehöll någon höjning av lägstalönerna (LO-Tidningen 28 juni).
I början av hösten 2007 återstår den statliga avtalsrörelsen och lärarna. Inom staten är arbetsgivarnas bud att avtalen ska vara ”lokala och individuella”, samtidigt som man skrämmer med stora massiva avskedanden om avtalen blir ”för höga”. Statsbudgeten har gett statliga myndigheter en procent till ökade löner. Förväntade löneökningar på tre procent skulle då leda till att flera tusen jobb är hotade. Facken för statligt anställda har än så länge inte presenterat någon strategi för att bemöta detta hot. Vad det handlar om är att ta fram argument om behoven av fler anställda, inte färre, samt om både statens överskott och resurserna i samhället i stort. Och att förbereda för kamp, så att de statliga arbetsgivarna förstår att facket inte längre kommer att backa. Förutsättningarna för en kämpande avtalsrörelse finns definitivt bland lärarna, där trycket är starkt för att stoppa de ständiga försämringarna.
Trots de låga avtalen angrips ändå facket för ”dyra avtal” som kan ”öka arbetslösheten”. "Årets avtalsrörelse kan bli dyr för ekonomin", skrev DN:s ekonomikommentator Johan Schück den 26 maj. Han påstod att avtalen skapat en "högre tröskel" för arbetslösa att komma in på arbetsmarknaden. Även regeringens finansplan i september 2007 upprepar samma tema. Detta är nonsens. Mellan arbetare och kapitalister pågår en klasskamp om fördelningen av arbetarnas obetalda arbete, mervärdet. Detta kan delas upp i vinster till kapitalisten och löner till arbetarna. Om kapitalisten vill anställa fler arbetare eller inte beror på om dessa genererar vad kapitalisten anser vara tillräcklig vinst, inte på lönenivån hos de redan anställda.
Facklig vänster
Det finns en tradition av vänsteropposition i den svenska fackföreningsrörelsen. Ända fram till 1960-talet bestod denna av kommunistpartiets medlemmar. Starkast var dessa under 1920-talet och direkt efter andra världskrigets slut 1945. Men även på 1950- och 60-talen kunde kommunisterna vinna majoritet i flera lokala fack. Den socialdemokratiska fackledningen bedrev samtidigt en hetsjakt mot kommunisterna och samarbetade även med staten, polis och militär, i detta syfte.
På 1970- och 80-talen fanns också en facklig vänster som bestod av både vänstersocialdemokrater, en del kvarvarande vpk:are och folk från vänstergrupperna. Under denna tid fick också medlemmar i Offensiv (idag RS) fackliga uppdrag. I mitten av 1980-talet genomförde det s k Dalauppropet konferenser för den tidens fackliga vänster. Många av dem som deltog var sedan aktiva under 1990-talet mot först Bildtregeringen och sedan Perssons nyliberala nedskärningar. Men en kombination av faktorer tröttade ut detta skikt, inte minst ständigt nya attacker och försämringar. Fackledningen verkade vid vissa tidpunkter öppen för en radikalisering, t ex när radikala lokala fack, varav flera ledda av offensivare, pressade LO-ledningen att utlysa protestdagen mot Bildtregeringen den 6 oktober 1992. Även i kritiken mot Persson några år senare gick LO-ledningen längre än vanligt. Men i stort sett fungerade detta som ett sätt att avleda medlemmarnas radikalisering. Eftersom LO-toppen står utan en egen politik anpassades den snabbt tillbaka till stöd för Persson.
Under 2000-talet har den fackliga vänstern varit svagare än tidigare, med en del lysande enskilda och lokala undantag. Med högerregeringen har dock förutsättningarna på nytt förändrats. Radikala initiativ och krav kan vinna starkt gehör på arbetsplatserna. Facktopparna har under tiden isolerats ytterligare, vilket ger nya öppningar.
Samarbetet mellan radikala lokala fack fick en ny skjuts i kampanjen för 18 september, men också genom olika upprop de senaste åren. Inte minst i protesterna mot Connex/Veolias avskedande av tunneltågförarnas fackordförande Per Johansson 2005. Dessa kontakter måste utvecklas vidare och kommer på ett visst stadium att behöva samlas till konferenser och möten för att utbyta erfarenheter. Nya skikt och grupper kommer att dras in kamp, med nya erfarenheter och behov att agera gemensamt.
De radikala facken attackeras av fackledningarna. Seko klubb 119 fick inget stöd av LO- och Sekoledningarna när Per Johansson sparkades. Smutskastningen av klubben har sedan dess fortsatt, men fler Sekoklubbar har under tiden tagit tydligare ställt sig på medlemmarnas sida. Sektioner inom Kommunal attackerades för sitt deltagande i kampanjen för 18 september. Vissa byråkrater i Kommunal vill begränsa sektioners och klubbars möjligheter att agera offentligt. Men medlemmar i Rättvisepartiet Socialisterna och andra aktivister har visat att de har medlemmarnas stöd. Lokal förankring är en nyckelfråga för varje facklig vänster. Även i andra förbund kommer liknande processer att utvecklas. Inom Metall, där Gruv idag ingår, finns både en tradition av vänsterfack och av hetsjakt från ledningen.
De fackliga ledningarna går att pressa till att agera. Demonstrationen den 14 december 2006 var ett begränsat men ändå viktigt exempel. LO-ledningen, Kommunal och Metall gick efter den framgångsrika gräsrotsmobiliseringen den 18 september 2007 ut med att det ska bli demonstrationer mot regeringen i december. Rättvisepartiet Socialisterna ger fullt stöd om demonstrationerna blir av, både i mobiliseringen och genom att resa kravet på att sådana demonstrationer måste följas av upptrappad kamp. Bra förberedd och genomförd kamp är det bästa sättet att svara på den antifackliga propagandan. Under tiden kommer fler aktivister att dra slutsatsen att fackföreningarna måste bli demokratiska och kämpande.
8. ARBETARKLASSEN
Arbetarklassen i Sverige har en enorm potentiell styrka. Av en befolkning på nio miljoner är över tre miljoner organiserade i fackföreningar. Till detta kommer stora grupper möjliga allierade. Att högerregeringen av taktiska skäl tvingas tona ner sitt systemskifte är ett erkännande av denna kraft.
Trots att arbetarklassen som begrepp dödförklarats så många gånger är det ingen tvekan om att de flesta offentliganställda, industriarbetare, handelsanställda osv känner att de inte tillhör samma samhällsklass som direktörer och chefer. Med socialdemokratins förvandling är det också uppenbart att det inte längre finns några politiker på riksnivå som företräder arbetare. Det finns en intuitiv klasskänsla hos stora grupper arbetare.
Men med socialdemokratins omvandling och fackföreningarnas oförmåga följer också förlorade traditioner. Osäkerheten späs på ytterligare av den massiva kapitalistiska propagandan i samhället och av det ökade bossväldet på arbetsplatserna. Det finns en allmän oro för framtiden, vart utvecklingen är på väg. Många arbetare har aldrig deltagit i demonstrationer eller strejker. Hot om avsked, prickningar och böter används för att skrämma dem som vill protestera.
Frågan är hur detta kommer att förändras. Arbetare går inte ut i kamp i onödan. Det är inte heller så att marxister alltid agiterar för strejker och ockupationer. Kamp kan utlösas av plötsliga händelser, ”reaktionens piskrapp”, som när Connex avskedade Per Johansson på hösten 2005. Då var en ”vild” strejk och demonstrationer arbetarnas spontana reaktion. Seko klubb 119:s radikala ledning och kamplinje spelade en viktig roll. För det mesta handlar kampinitiativ om vilket förtroende arbetarna har för att strejken/demonstrationen verkligen ska bli av och vara lyckad. Då hänger det också på vilka som tagit initiativet och står i spetsen. I gruvarbetarnas strejk i Malmfälten på våren 2007, med 100-procentig anslutning, spelade erfarna gruvarbetare en viktig roll. Men där fanns också yngre arbetare som steg fram under strejken.
De som kämpar får nästan alltid massivt stöd. 71 procent stödde strejken i Stockholms t-bana 2005. Liknande siffror fick Kommunalstrejken 2003. För medvetna arbetare och socialister gäller det att sprida erfarenheterna av kamp vidare. Framgångsrik kamp kommer att få efterföljare.
Det finns många komplicerande faktorer idag, främst att det inte finns ett kämpande arbetarparti och kämpande fackföreningar. Men det finns alltid en risk att se statiskt på medvetenheten. Under ytan finns idag ett enormt missnöje, i vissa skikt ett hat, mot rika och högerpolitiker. Antikapitalistiska åsikter är inte ovanliga, särskilt inte bland arbetarkvinnor. För Rättvisepartiet Socialisterna märks detta tydligt i våra utåtriktade kampanjer. Att hålla fingret på pulsen inom arbetarklassen är utmärkande för kämpande socialister.
Inte bara ekonomiska faktorer avgör om det blir kamp och en snabbare radikalisering. Rörelsen mot USA:s krig 2003 samlade många fler än även marxisterna hade kunnat förutse och utlöste en omfattande kritik av den globala kapitalismen. Det gäller att ha beredskap för förändringar. Politiska skandaler, miljöfrågor och våld mot kvinnor är andra frågor med stor potential att samla motstånd.
Under de närmaste åren kommer nya skikt av arbetarkämpar att skolas upp. Socialdemokraternas svagare grepp inom facket kommer att öppna nya möjligheter, samtidigt som många nya aktivister i början kommer att sakna erfarenhet. Det är ur erfarenheter, händelser i Sverige och internationellt samt kamp som arbetarklassen kommer att återuppväcka kamptraditionerna. Detta kommer att ske språngvis och variera mellan klassens olika skikt. För marxisterna innebär detta krav på stor flexibilitet och initiativkraft.
För det breda skiktet av arbetare är stöd till socialdemokraterna det enklaste sättet att reagera mot regeringen. I Sifos mätning i mitten av september 2007 får riksdagens oppositionspartier 51,7 procent mot regeringspartiernas 43,9. Det är en extrem omsvängning jämfört med för ett år sedan. Många arbetare ställer också frågan om det kan bli nyval.
Även i Stockholm, som många inom s och v räknade som för evigt förlorad mark för ett år sedan, har ”oppositionen” idag majoritet i opinionen. S+v+mp har 51,1 procent i Stockholms stad jämfört med högeralliansen 46,2 procent (SvD Sifo 5 och 16 september).
Men trots stödet för socialdemokraterna i opinionen vet de flesta att en ny s-regering 2010 inte kommer att innebär en fundamental kursändring. De märker hur socialdemokraterna själva låtsas att systemskiftet började den 17 september 2006. Opinionssiffrorna innebär därför inget stabilt stöd för s och än mindre något inflöde av nya medlemmar.
9. KVINNOR
Baklängesrevolutionen i samhället innebär att tidigare reformer rivs upp, samtidigt som den öppnar för en comeback för reaktionära idéer och strömningar. Detta gäller särskilt kvinnors ställning och rättigheter. Kvinnor har idag cirka 84 procent av mäns löner. Men det är räknat på heltid och många kvinnor arbetar deltid, vilket gör den faktiska löneskillnaden större. Kvinnors löner är sedan 1990-talet ordentligt i skottlinjen. Stora grupper kvinnor, inte minst i kommunerna, har idag individuella löner. Uppdelningen i resultatenheter, privatiseringarna och de nya pigjobben gör också pressen på jobbet mer individuell. Nedskärningarna i vård och omsorg ökar pressen på arbetarfamiljerna, i första hand kvinnorna. Det är också kvinnor som utsätts för attackerna mot deltidsarbetslösa och sjukskrivna.
Regeringen står för en medvetet antifeministisk politik. Vårdnadsbidraget och pigavdraget är rent bakåtsträvande åtgärder som stärker den patriarkala familjeformen. I Norge och Finland har vårdnadsbidrag inneburit att kvinnors ställning på arbetsmarknaden direkt försämrats. I Sverige kan ett vårdnadsbidrag leda till att den positiva trenden att pappor tar allt större ansvar för barnen bryts bland vissa grupper. Pigavdraget återlanserar det gamla unkna förhållandet herrskap och tjänstefolk i hemmens sfär.
Parallellt ökar objektifieringen och våldet mot kvinnor. I hela landet ökade antalet anmälda våldtäkter med 54 procent under första kvartalet 2006. Ungefär hälften av ökningen anses bero på den nya lag som vidgat begreppet våldtäkt. Men bara 12 procent av de anmälda våldtäkterna leder till åtal och av dessa döms färre än en tredjedel. Nya lagar har i stort visat sig tandlösa inför det patriarkala polis- och domstolsväsendet.
Det handlar om både klass och kön. Kvinnor har visat sig beredda att kämpa. Uppslutningen i Kommunals strejk 2003 var entusiastisk, trots att ledningens halvhjärtade kampmetod inte tog tillvara kampviljan, vilket slutade i ett dåligt avtal. Demonstrationer med starkt stöd i opinionen har också organiserats mot våldtäktsdomarna och våldet mot kvinnor. I alla större rörelser under 1990- och 2000-talen har kvinnor varit majoritet – mot EU-anpassningen, mot USA:s krig, för flyktingamnesti.
Arbetarkvinnor och unga kvinnor hör till de mest politiserade skikten i samhället, samtidigt som de också utsätts för den kanske hårdaste pressen. 20 procent av tjejerna i åldrarna 16 till 29 år uppgav i Nationella folkhälsoenkäten att de hade nedsatt psykiskt välbefinnande. 23 procent i samma åldrar uppger att de har haft självmordstankar och 10 procent har försökt ta sina liv.
Feministiskt Initiativ startade som ett parti för kvinnor, men kollapsade fort. De etablerade partiernas oro för Fi:s möjligheter visades dock av att socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog lanserade nätverket ”Feministas”, som fick stor publicitet utan att göra något. Gudrun Schymans projekt misslyckades därför att det stod vid sidan av kampen för höjda kvinnolöner och saknade överhuvudtaget all form av kampinriktning. När media, som FI hoppats att få draghjälp av, inledde en kampanj mot feminismen kunde de inte försvara sig. Den borgerliga feminismen har rätt i sina allmänna uttalanden om förtrycket av kvinnor, men har ingen väg framåt. Idag är en av Schymans mediaanpassade kampanjer att åka på bolagsstämmor och begära högre andel kvinnor i företagsstyrelserna.
På grund av alla attacker och kvinnors situation i dagens samhälle är nya rörelser bland kvinnor närmast oundvikliga. Socialister måste uppmärksamma och orientera sig till dessa rörelser, liksom även till möjliga nya politiska initiativ. Män och manligt dominerade fackföreningar måste ge stöd till och delta i kvinnors krav och kamp.
Kapitalismen är ett system där kvinnors lägre status är en av byggstenarna. Rättvisepartiet Socialisterna stöder kampen idag och pekar samtidigt på att det är en antikapitalistisk kamp, mot dagens samhälle, för ett socialistiskt samhälle som ger förutsättningar att avskaffa kvinnoförtrycket. Genom att ta kamp för högre löner, mot våld mot kvinnor, för sina rättigheter osv kommer kvinnor att få ökad tyngd i fackföreningar och proteströrelser. Ett nytt arbetarparti måste ha förankring bland kämpande kvinnor för att vara bärkraftigt.
10. UNGDOMEN
Nya trender i samhället framträder tydligast bland ungdomar. Under 1990- och 2000-talet är svängningar i opinionen och kast mellan aktivitet och lugnare perioder tydliga drag. Även inom arbetarklassen kan kampstämningar snabbt avlösas av perioder med betydligt svagare stämningar. På skolorna kan därför omkastningarna mellan politisering och avpolitisering ske mycket snabbt, åt både hållen. Att smida medan järnet är varmt är därför extra viktigt bland unga.
Under protesterna mot USA:s krig 2003 var ungdomar i förgrunden, samtidigt som den reaktion som följde när kriget inleddes kanske slog hårdare bland unga. En annan snabb omsvängning i Sverige var när det stora intresset för att demonstrera vid EU-toppmötet i Göteborg 2001 möttes av polisvåld och hetspropaganda. Att det inte besvarades kollektivt politiskt från demonstranterna öppnade för reaktionen som späddes på genom Afa:s direkta försvar av stenkastningen Detta förstärktes ytterligare av opinionen efter 11 september samma år.
Många unga har en högre medvetenhet än tidigare i vissa frågor, t ex mot rasism, kvinnoförtryck och miljöförstörning. HBT-personers och flyktingars kamp har också starkast stöd bland unga. Även t ex Ungdomsstyrelsens undersökningar säger att många unga är ”engagerade i samhällsfrågor”.
Det finns samtidigt en stor misstro mot partier och organisationer. De etablerade partiernas ungdomsförbund avslöjades som stora medlemsfuskare och har inte återhämtat sig. SSU har 2007 drygt fem procent av sitt medlemstal på 1970-talet. Ung Vänster kunde 2007, efter över ett år av interna undersökningar, fortfarande inte uppge något medlemstal och ger intryck av att vara svagare än på mycket länge.
Det finns en vänsterströmning bland politiskt intresserade unga. T ex vimlar de stora musikfestivalerna av Che Guevara-tröjor och vänstermusik. Även om det inte är ett uttryck för en bestämd linje finns det en öppenhet för socialistiska åsikter. Många är ”allmänvänster” eller någon form av syndikalister/anarkister, men de allra flesta oorganiserade. De söker efter förklaringar och sätt att agera.
I demonstrationerna mot högerregeringen den 18 september var andelen ungdomar anmärkningsvärt stor. Unga påverkas av de allmänna stämningarna och därför också av protesterna mot regeringen. Under kampen mot Bildtregeringen 1991-94 engagerades många ungdomar.
En del av omsättningen och de låga medlemstalen inom vänstern beror på objektiva orsaker, men också på svagheten hos dessa grupper. De som organiserat sig i mindre ultravänstergrupper som t ex AFA och den ännu mindre Revolutionära Fronten blir fort utbrända av aktivism utan resultat och politik. Även i Ung Vänster är omsättningen stor, men fd UV:are är inte sällan öppna för att bli aktiva igen.
Jobb och skola
Unga arbetare drabbas extra hårt av högerpolitiken, t ex sänkt a-kassa och osäkra jobb. Arbetslösheten bland unga är fortfarande hög. Vikarier och de som har tidsbegränsad anställning är en växande grupp. För första gången i modern tid hade över hälften av arbetande ungdomar mellan 16 och 24 år, 53 procent, tillfälliga jobb första kvartalet 2006. Att samla de unga på arbetsplatserna för att diskutera läget och vilka krav som ska ställas kommer att vara en del av den förändring av facket som nödvändig. De unga arbetarna påverkas ofta fortast i en period av kamp och radikalisering.
På skolor och universitet kan den politiska stämningen snabbt förändras. Nedskärningar och nedläggningshot mot skolor kan leda till verklig kamp. På universiteten är studenternas ekonomi en potentiellt stor fråga.
Ungdomens rörlighet och öppenhet gör att marxisterna måste följa utvecklingen noggrant och inte missa när det sker en vändning. Det finns redan tecken på hösten 2007 att stämningen förändrats och att möjligheterna för socialistiska idéer att få stöd på skolorna är bättre än för ett år sedan.
11. ANTIRASISM OCH RASISM
Sverigedemokraterna
De etablerade partiernas invit till enstaka och mycket uppmärksammade debatter med sverigedemokraterna har inte minskat sd:s stöd. Det var också vad RS förutsåg när debatterna genomfördes.
I Sifos väljarbarometer i september 2007 har sd nästan 4 procent. I Malmö har partiet 11,5 procent och i resten av Skåne och i Blekinge 7,7 procent. I Sifos stora mätning med över 5 000 personer fick sd 3,6 procent. Anmärkningsvärt var att sd hade 5,9 procent bland män men bara 1,4 procent bland kvinnor. Bland unga män gav 7,5 procent stöd till sverigedemokraterna.
Denna trend bekräftas av det nu nedlagda Integrationsverkets sista undersökning. I denna hade de som ”absolut” skulle rösta på ett parti som vill inskränka invandrares rättigheter ökat från 5,7 procent 2005 till 7,3 procent 2007. Hela 16 procent uppgav att de kanske skulle rösta på ett sådant parti.
Mycket pekar med andra ord på att risken är stor att sverigedemokraterna kommer in i riksdagen 2010. Vad skulle det betyda? Är det redan nu oundvikligt?
Socialdemokrater och folkpartister ser bara två sätt att agera gentemot sd – tystnad eller prata/debattera med dem. Under mer än 15 år härskade taktiken med tystnad. Rasister och nazister skulle inte uppmärksammas, motdemonstrationer kritiserades hårt. När detta nu bevisligen misslyckats återstår de tafatta debatterna. Rättvisepartiet Socialisterna har hela tiden haft en annan linje – att vända sig brett utåt till arbetare och ungdomar, att mobilisera och att ha ett program som knyter samman kampen mot rasism med kamp för arbete, välfärd och bostäder för alla.
Moderater och socialdemokrater kan inte förklara orsakerna till sverigedemokraternas väljarstöd. Per Schlingmann, m:s partisekreterare, säger att det beror på invandrares utanförskap, arbetslöshet mm. Integrationsverket talar om ”flyktingtryck” som en av orsakerna. Att svaret på rasismen skulle vara ”integration” av invandrare.
Men den enskilt viktigaste orsaken till sd:s stöd är den högerpolitik som bedrivits under lång tid, med växande klyftor och missnöje som resultat – och bristen på ett stort trovärdigt arbetarparti som har en alternativ politik. Sd får missnöjesröster från de minst medvetna, de som vill ha ”enkel” lösning.
Sd är inget starkt parti och ledningen gör sedan flera år tillbaka allt för att distansera sig från öppna nazister. Men partiet kan ändå komma in i riksdagen, på motsvarande sätt som ny demokrati i valet 1991. Det finns flera faror med detta. De etablerade partierna anpassar sig till vad tror är populär politik – det vänder trots allt missnöjet bort från de rika och politikerna. Denna anpassning skedde gentemot ny demokratis hets mot flyktingar, liksom i Danmark där regeringen är beroende av Dansk Folkeparti. Folkpartiet i Sverige har försökt fånga upp samma väljare som sd med krav på språktest mm.
En annan fara är att sd:s röster uppmuntrar öppna nazistiska våldsgrupper. Inom sd finns också hela tiden möjligheten att när partiet får problem återuppta en mer våldsinriktad politik, vilket t ex hänt med det rasistiska partiet FPÖ i Österrike. Under 2007 har de återkommande interna striderna mellan nazistgrupperna i Sverige ökat, men också nazistvåldet med flera allvarliga överfall.
Antirasism och flyktingpolitik
Rasistiska grupper uppmuntras också av Migrationsverkets och regeringens hårda linje mot flyktingar. Beskedet att det inte skulle pågå något krig i Irak – och därmed ok att utvisa flyktingar dit – var bara det senaste i raden av omänskliga bud till flyktingar från Irak, Sudan, Afghanistan, Kongo, Somalia och andra länder.
Flyktingars, gömdas och papperslösas kamp fick starkt stöd av rörelsen för flyktingamnesti 2005. Detta är fortfarande en mycket viktig fråga. Socialister står alltid på de mest förtrycktas sida.
Invandrare och flyktingar är en viktig del av arbetarklassen i Sverige. I t ex Kommunalstrejken 2003 var det tydligt hur stor andel av de lågavlönade kommunalarna som är invandrare och hur viktiga de är för kampen.
Flyktingar och papperslösa används idag av högern för att de facto etablera en låglönemarknad utan rättigheter. Detta är precis den form av splittring som rasisterna vill uppnå.
Antirasismen är inte en ”extra” fråga, utan en avgörande del i kampen mot högerpolitiken. Å ena sidan kommer rörelser mot regeringen, som mot a-kassan under hösten 2006, att marginalisera och pressa tillbaka rasisterna. Både sverigedemokraterna och de mindre nazistgrupperna stöder i huvudsak regeringens attacker. Å andra sidan måste protester mot rasism också rikta sig mot högerpolitikens växande klyftor för att kunna visa vad som behöver göras. Att det finns pengar för högre pensioner, men inte hos flyktingarna, utan hos miljonärer och storföretag. Och att ett socialistiskt samhälle är förutsättningen för att avskaffa både rasism och klassklyftor. Med detta som grundval kan en verklig rörelse byggas. De autonoma smågrupperna, med sin hemlighetsfulla och våldsromantiska inställning, har ingen möjlighet att stoppa rasismen.
Antirasismen har ett särskilt starkt gehör bland unga, även om det också finns en polarisering, vilket kan ses av stödet för sd. Den speciella radikaliseringen bland arbetarkvinnor är också tydligt i det svaga stödet för sd. Antirasismens styrka kommer i huvudsak att bero på klasskampen, men också vilka som erbjuder ett antirasistiskt alternativ och på internationella händelser.
12. NYTT ARBETARPARTI
Det behövs ett nytt arbetarparti i Sverige, liksom i de flesta länder. Arbetarklassen är politiskt försvagad av att inte ha ett parti. Inget av dagens etablerade partier, som har både resurser och tillgång till media, driver arbetarpolitik. Det behövs ett parti som berättar sanningen om hur resurserna fördelas i Sverige och globalt; som är förankrat bland vanligt folk och tar upp arbetares krav och villkor; som avslöjat mygel och korruption. Ett sådant parti skulle ha en enorm potential att få stöd och nya medlemmar. Detta är en av de viktigaste frågorna för Rättvisepartiet Socialisterna.
Frågan är, kommer det att finnas ett parti i tid? Ett starkt, välförankrat parti, som dragit socialistiska slutsatser och kan ge vägledning till handling. Vilka kommer att vara i ledningen, vilka politiska riktningar kommer att dominera?
Det finns idag erfarenheter från nya partier i en rad länder, där Rättvisepartiet Socialisternas systerorganisationer spelat en viktig roll. Det är t ex SSP i Skottland, WASG i Tyskland, PSoL i Brasilien och RC i Italien.
Det går att dra generella lärdomar från dessa nya partier. De bildades av aktivister som ur den nyliberala politik som bedrivs av alla partier dragit slutsatsen att det behövs ett nytt parti. Många av de nya medlemmarna var fackligt aktiva. I samtliga fall fick de nya partierna rejäla genombrott, åtminstone i opinion och val, vilket visade deras möjligheter. De kom med i nationella parlament och fick relativt stor uppmärksamhet.
Att delta i de nya partierna ger ovärderlig erfarenhet. Särskilt i början var de ovanligt demokratiska, med rättigheter för olika politiska riktningar att ge ut egna tidningar, presentera alternativa plattformar osv. Besluten var inte förutsägbara, utan resultatet av verkliga diskussioner. De nya partierna öppnade nya möjligheter att nå ut i hela landet och till arbetsplatserna.
Partierna var till en del provisoriska, utan klar riktning, vilket bäddade för både framsteg och bakslag. De uppstod tidigt olika falanger i partierna, höger och vänster. I högerflyglarna fanns oftast de mest kända och etablerade politikerna. En del fd vänster i Skottland och Tyskland betonade enighet framför allt, att debatten inom vänstern på något sätt var över. I SSP:s fall ledde det till partiet totala bankrutt, i WASG:s fall till högerflygelns seger genom en sammanslagning med PDS och minskade möjligheter att attrahera nya arbetare.
Även i Sverige kommer allt fler att dra slutsatsen att det behövs ett nytt parti. En ny facklig vänster kommer att se hur ledningarnas band till (s) är ett avgörande hinder för att demokratisera facket. Politiska strider inom facket är oundvikliga. Bland ungdomar och kvinnor finns en stor misstro mot dagens partier. Här finns en mycket stor potential för ett nytt parti.
Än så länge är dock den organiserade vänstern mycket försvagad. Det finns enskilda medlemmar som gör en bra insats, t ex fackligt. Men idag finns inga organiserade krafter, som agerar kollektivt och är tillräckligt bärkraftiga för ett nytt parti. Socialistiska partiet (sp) är en vänstergrupp som gått stadigt bakåt i över 20 år. Syndikalisterna organiserade stora mobiliseringar till försvar av a-kassan och gav starkt stöd till Per Johansson mot Connex, men i syndikalismens idéer ingår ett motstånd mot partier. Ung Vänster står till vänster om moderpartiet, men är tillräckligt beroende och lojalt för att fortsätta som en del av v.
Radikaliseringen under första hälften och mitten av 1990-talet väckte nya grupper, särskilt de arbetslösa. Men även den fackliga vänstern tog steg framåt politiskt. I EU-valet 1995 samlades RS (Offensiv), sp, vänstersocialdemokrater och fackliga aktivister i ett nytt valalternativ, Rättviselistan. Rättviselistan fick stor uppmärksamhet och dess 15 000 röster var en framgång. Men framför allt sp ville inte fortsätta på denna väg, och nedgången i kampen i slutet av 1990-talet omöjliggjorde nya projekt.
Rättvisepartiet Socialisterna står för ett nytt parti och driver denna fråga med hög profil. I dagens läge handlar detta mest om att visa att det behövs och vilka möjligheter ett nytt parti skulle ha. Ett kämpande, entusiastiskt nytt alternativ skulle inte ha några problem att hitta nya intresserade. Även vad gäller antalet röster finns möjligheter – Rättviselistans resultat 1995, i ett val med extra lågt valdeltagande, skulle t ex ha räckt till 20 kommunfullmäktigeplatser.
Vägen framåt idag är att skapa kontakter mellan kämpande grupper. Nätverket inför 18 september är ett utmärkt exempel på möjligheten att knyta band mellan vänster- och radikala organisationer och den stora delen av vänstern som är oorganiserad. Detta måste fortsätta.
I England har RS systerparti Socialist Party tagit initiativ till en kampanj för ett nytt arbetarparti, som samlat namnunderskrifter bland fackliga aktiva, genomfört konferenser och offentliga möten. I ett visst läge kan detta vara rätt metod att visa vägen till ett nytt parti.
Den fackliga förankringen är viktig för ett nytt parti. Att samla radikala fackliga aktivister till diskussioner om vilken politik som behövs, om arbetarpolitik, kan vara ett första steg till en större kampanj för ett nytt arbetarparti. Även andra aktivister och intresserade kan bjudas in till offentliga möten och diskussioner. När ett nytt parti kan lanseras går inte att exakt förutsäga utan beror på händelseutvecklingen. Möjligheten att bilda ett nytt parti hänger inte bara på marxisternas vilja, otålighet kan riskera att leda till opportunism.
De internationella erfarenheterna visar samtidigt behovet av en stark socialistisk vänster i de nya partierna. Detta för att stå emot pressen från hela det kapitalistiska samhället – ekonomiskt tryck, media, andra partier osv. Att bygga RS som ett revolutionärt socialistiskt parti är därför viktigt för att förbereda ett framtida nytt arbetarparti. Det handlar inte bara om medlemsvärvning, utan också om rötter och förankring inom arbetarklassen och särskilt kämpande grupper.
SLUTORD
Sverige står inför ökade klasstrider, som ett resultat av högerns kontrarevolution och arbetarklassens försvar mot denna. Spänningarna i samhället och de tvära kasten i opinionen kommer att förstärkas med en ekonomisk nedgång.
Misstron mot dagens institutioner – parti, stat, arbetsgivare – är på rekordnivå och kommer att öka ytterligare. Även de styrande tvingas, som moderaterna 2006, att lansera ”nya” partier och kampanjer. Syftet är dock som tidigare, att omfördela samhällets resurser till de rikas förmån.
Samhället förändras inte steg för steg. Sverige är inget undantag, med ett ständigt lugn i samhället. I år är det 90 år sedan den ryska revolutionen 1917. Ingen annan händelse har påverkat världen mer. Den ryska revolutionen tippade styrkeförhållandena i världen till arbetarklassens fördel för lång tid framöver. Trots stalinismens diktatur tvingades kapitalistklasserna i resten av världen till eftergifter av rädsla för nya revolutioner. I Sverige tvingade den revolutionära kampen 1917 fram mer drastiska förändringar än tre decennier gjort dessförinnan.
Arbetarklassens möjligheter idag hämmas av avsaknaden av egna partier och en ojämn medvetenhet. Om klassen bara var medveten om sin egen styrka skulle den kunna försätta berg. Reinfeldts regering skulle inte kunna sitta kvar en dag. Men kapitalisternas attacker från ena hållet och fackledningarnas vädjan om samförstånd från det andra leder till förvirring och osäkerhet. Den kan bara överkommas genom kamp.
Klimatfrågan har under 2007 ytterligare understrukit valet mellan kapitalism och socialism. För marxisterna gäller att hitta metoder, program och kampinitiativ som kan öka medvetenheten om att behovet av global socialism är akut.
4 oktober 2007
