av Raymond Stokki // Artikel i Offensiv
Kampanjen #standwithluoktamávas drevs i höstas, där Luokta-Mávas sameby protesterade mot statliga Sveaskogs avverkningsplaner inom delar av samebyns renbetesland. Avverkningarna stoppades tillfälligt och Sveaskogs vd tvingades avgå. Även Maskaure sameby lyckades med att få Sveaskog att stoppa planerade avverkningar. Men planerna om avverkning finns kvar och allt mer kritik reser sig mot skogsbolagens kalavverkningar.
Klimatrörelsen, renskötare och forskarvärlden enas till stor del i fråga om skogen. Det boreala skogsbältet eller planetens gröna krona får allt fler röster.
Media och forskare diskuterar nu om bland annat vikten av skogens möjligheter att binda upp koldioxid. DN har haft artikelserie om skogen och Aftonbladet en artikel där Britta-Stina Sjaggo och Sofia Jannok från Luokta-Mávas berättar om skogsbruket och renskötseln.
En alarmerande rapport i Science Advances talar om att skogarna idag börjar förlora sin förmåga att binda koldioxid i samma utsträckning som förr och att om bara något decennium kan skogarna ha passerat en gräns där de faktiskt släpper ut mer koldioxid än de binder upp.
Och enligt SLU:s artdatabank är det 1,400 rödlistade arter i Sverige som påverkas negativt av avverkning av skogarna.
Skogsindustrin påverkar idag renskötseln oerhört negativt; det handlar både om klimatpåverkan och sociala förändringar. Sen i höstas har en stor del av kampen handlat om motståndet till avverkningar och framför allt kalavverkningarna.
Men frågan är större och bredare än så, allt ifrån kapitalismens ständiga jakt på vinster till ett nykolonialt utrotande av ett kulturuttryck från urfolket samer.
Sveaskog förvaltar 14 procent av Sveriges skogar, varav 95 procent ligger på renbetesmarker. Renar är beroende av bete av lavar, först och främst marklav och i andra hand eller i nödfall hänglav. Gamla skogar eller urskog, som är skogar opåverkade av människan, har en enorm artrikedom och där växer hänglav. Tallar behöver leva i minst 100 år för att få hänglavar, och marklavar påverkas av hur skogsbruket bedrivs.
Sedan 1950-talet har marklavsbetet minskat med 70 procent på grund av kalhuggning. Marklavar påverkas även av skogsplantage av exempelvis snabbväxande Contortatall som dels planterats tätt samt täcker marken med barr.
Många renskötare vittnar om en bristande tro på att kommande generationer kommer att kunna fortsätta med att bedriva renskötsel; dels på grund av klimatförändringar, dels på grund av alla de exploateringar av marker som sker från skogs- och gruvindustrin, men även vindkraftsbyggen. Historiskt har även vattenkraftsutbyggnaden påverkat det samiska samhället.
Kortsiktiga vinster går före kultur och klimat under kapitalismen. Det är endast sex procent av brukad skog i Sverige som har något formellt skydd och bara 14 procent av produktiv skog som aldrig har kalavverkats. Människors och miljöns behov måste helt enkelt gå före girighet.
Innan Sveaskog stoppade avverkningarna på Luokta-Mávas betesmarker förberedde sig folk på fysiska blockader av skogsmaskiner. Men Sveaskog äger inte all skog: i många fall där samebyar motsagt sig avverkningar under samrådsmöten har Sveaskog istället sålt ut skogen till privata aktörer som sedan avverkat skogen utan samebyarnas kännedom.
Bolagen kommer att fortsätta avverka. Därför måste kampen fortsätta. Och urfolksrätt kräver solidaritet från andra sociala rörelser. Klimatet är hotat, hela planeten är hotad och det innebär allas vår existens – därför är det i allas vårt intresse att resa motstånd.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.